Är det redan sex säsonger? Jag började titta på The Mentalist av samma skäl som alla andra. Det var ju tankeläsning. Sedan blev det mörka Red John-spåret och Patrick Janes deprimerade besatthet en omistlig del av serien.
På andra sidan om en tänkt skärm som delar serien i två finns de trivsamma fallen. Hemma i vår soffa är åsikterna delade. Jag tittar mest för Red John och hon mest för fallen. Jag älskar i och för sig dem också – de står rakryggat för en enkel, kvalitativ, 1980-talsmysig Mord och inga visor-underhållning. Mitt under brinnande Red John-utredning kallar CBI samman de misstänkta i ett rum varvid Jane raskt får utföra ännu ett av sina trick. Att det inte skorrar är mycket tack vare Simon Baker. Han kan fördjupa sin karaktär även när han bara halvt närvarande skyndar igenom ännu en upplösning.
Ett modigt grepp, och kanske nödvändigt i dagens post-Lost-värld där publiken förväntar sig att seriens grundpremiss utvecklas över säsongerna.
Jag som hela tiden har längtat efter mer ondska, mer Red John, fördubblade mitt engagemang under förra säsongen, den femte. Efter att under lång tid ha trissat upp den mordiska stämningen var avslutningen, bortsett från lockfågeln Lorelei Martins (Emmanuelle Chriqui) frånfälle, ett känslomässigt antiklimax. Vi fick en lista med namn. En lista! Snacka om ovärdig cliffhanger. Det var allt för den här gången, tänkte jag bittert och lämnade över fjärrkontrollen till sambon. Nu drar sig säkert Red John undan ett tag.
Tji fick jag. Sex avsnitt in i säsongen förlåter jag allt. Upptakten zoomade direkt in på listan och sedan ökade bara tempot. Vi närmar oss ett klimax, är i själva verket mitt upp i det, och säsongen har inte ens nått mittpunkten. Hur tänker de?
Kaliforniens natur spelar en helt egen roll.
Min teori är att gänget bakom serien har lärt sig av andras misstag. Många övergripande storybågar som avslutas i en stor final återkommer nästa säsong utan att riktigt hitta fotfästet. Som när du är tillbaka i skolan första dagen efter ett omtumlande sommarlov med ny frisyr och nya kläder. Ingen vet längre vem du är, vad du står för och vilka dina vänner är.
Nu har i stället Patrick Jane och CBI gott om tid att hitta sin nya stil. (Men framför allt att tappa all kontroll först. Vill ni spoilas kan ni läsa manusförfattartankar om den avsnittstrilogi där det som sändes i TV3 i söndags var det första.) Det är ett modigt grepp, och kanske nödvändigt i dagens post-Lost-värld där publiken förväntar sig att seriens grundpremiss utvecklas över säsongerna. Jessica Fletchers små moralkakor håller inte i en evighet längre. Jag och många med mig kommer nu att titta noggrant på hur The Mentalist hanterar den närmaste tiden. Som en av de största serierna i USA åtnjuter den stor respekt för att ha hållit liv i Red John-historien i sex säsonger utan att bli larvig. Om serien överlever ytterligare kommer många att ta lärdom av hur de löste det.
Om jag försökte dela upp succén i dess beståndsdelar skulle jag inte få med hela bilden men jag vill nämna några saker. Simon Bakers finkalibrerade spel är en av dem. Att manusgänget, ibland följsamt, ibland dramatiskt, hela tiden flyttar tonvikten fram och tillbaka mellan procedur-tv och Red John är en annan. En tredje är faktiskt miljön. Jag kan inte komma på någon annan serie där Kaliforniens inlandsnatur får spela en så stor roll. Kroppar hittas bland träden och i buskar. Allting har ett lager damm på sig. Patrick Janes skor är dammiga. Hans bil är dammig. Naturen och dammet är en lämplig motvikt till det (i alla fall symboliskt) abstrakta innehållet i Janes tankeläsarlekar och en metafor för det inre Jane både förtrycker och bejakar. Därför är det ingen slump att förra avsnittets startskott för den slutgiltiga uppgörelsen utspelar sig i Janes gamla hus. Möblerna är övertäckta för att inte bli dammiga men vi kan nästan känna den instängda luften genom tv-rutan. Det här är ett inre rum lika mycket som ett verkligt. Här levde man en gång civiliserade liv. Nu försöker naturen ta över tomt och byggnader.
Vi har genom åren färdats nedåt i Janes inre. Lager efter lager av fernissa har nötts bort och vi är nu vid den hårda, glödande kärnan av hans febriga besatthet. Där vi förut har betraktat honom och lidit med honom är perspektivförskjutningen under de senaste avsnitten fullbordad. Vi bryr oss bara om en enda sak. Vi ser bara Red John. Vi har till slut blivit Patrick Jane. Hur det än slutar har vi en lång väg att gå för att han ska bli människa igen.