Häromveckan hedrades ett gäng amerikanska kulturgiganter på den årliga Kennedy Center Honors-galan och bland annat rockade Lady Gaga Sting till tårar, vilket en imponerad Kjell Häglund uppmärksammade här.
Kennedy Center Honors har sänts sedan 1978 och är en storvulen föreställning med hyllningstal och bombastiska framträdanden till kulturelitens ära. De hedrade är fem åt gången, gärna en mix av klassiska kompositörer, dansare, filmstjärnor och poplegendarer. Presidenten är på plats och publiken brukar vara namnkunnig. Visst blir det lätt pompöst och stelt och visst är det ofta samma gamla storheter som man redan sett prisbelönade i en massa andra sammanhang, men det kan också uppstå magiska små ögonblick.
Här är mina tio favoritstunder från galan under åren:
1. Ray Romano tar inga risker med Dave Letterman
Ibland är de största stunderna de som inte gör så mycket väsen av sig. När en komikerveteran som Letterman ska hyllas blir det förstås uppsluppen skrattkavalkad. Därför känns det lite extra i magen när Ray Romano blir personlig på scenen: »Min pappa dog innan jag hann säga att jag älskade honom. Jag vet, du är bara 65, du ser ut att må bra, hjärtat funkar, men jag tar inga risker! Jag älskar dig«. Vill du se en rolig Tina Fey, sköna gamla Late Show-klipp och höra Jimmy Kimmel berätta om Letterman-tårtan hans mamma gjorde åt honom när han fyllde 16 kan du se hela klippet, annars kommer Romano vid 12:30.
2. Roseanne Cash sjunger för pappa
Musikaliskt är det måhända ostadigt, hon är så nervös att hon knappt kan sjunga i början, men känslan är desto starkare. Vem kan värja sig mot pappa Johnnys frenetiska tårbortblinkande? I finalen börjar även president Clinton att gråta. Hoppa till 3:45.
3. Jon Stewart är från New Jersey
När Jon Stewart avslöjar sanningen om Bruce Springsteens bakgrund frustar frackpubliken av skratt. Missa inte handslaget mellan de två bossarna på balkongen.
4. Diane Schuur jazzar till det
Jag vet inte vad det är med det här framträdandet, men det trollbinder mig. Sällan har den slitna puffstrofen »så har du aldrig hört den göras förut« passat bättre.
5. Robert Downey Jr tackar Elton John
Robert Downey Jr är märkbart berörd när han pratar om sin vän, mentor och »once-in-a-lifetime-wise-man« Elton John. Blicken mellan dem när han kallar honom »lifesaver«... Man vill ju veta vad som hände där. Sist i klippet också Heather Headleys ljuvligt svulstiga version av Your Song.
6. Elizabeth Taylor skrattar
Så många trötta skämt om giftermål Elizabeth Taylor måste ha hört i sina dar! Här kommer ännu ett. Publiken småskrockar lite artigt, men Taylor själv tycker antingen att det var det roligaste hon hört i mannaminne eller så vill hon göra någon sorts ironisk poäng. Eller bara vara lite bjussig. Skruva upp ljudet och njut. Det händer cirka tio minuter in.
7. James Taylor och Mavis Staples i duett
Det finns mycket smågodis i det här klippet: Paul McCartneys reaktion på James Taylor, fruns huvud mot hans axel, Michelle Obamas »Oh my gosh« till Mavis Staples entré, övergången till en övermäktig Hey Jude och det ivriga ljusviftandet från bland andra John Lithgow i publiken. Gåshud.
8. De saluterande krigsveteranerna
Hoppa till 12:30. Ja, det är ett lättköpt trick, men när Garth Brooks sjunger Goodnight Saigon och scenen fylls av en brokig skara krigsveteraner som håller om varandra till textrader som »We would all go down together« och publiken flyger upp på fötter så är det som att dra harts över känslosträngarna. Gillar särskilt den vithåriga kvinnans lilla bröstklapp på slutet. För mer i samma anda, se hedrandet av Steven Spielberg.
9. Kristin Chenoweth röstgymnastiserar
Att skådisen Kristin Chenoweth också har en imponerande pipa vet dom flesta, men 14 minuter in här visar hon var skåpet ska stå i den annars ganska oglamorösa A Spoonful of Sugar. Notera Pavarottis tappade haka.
Bara en plats kvar! Så många höjdpunkter att välja bland. Det hysteriska Mel Brooks-medleyt? När Yolanda Adams blåser James Brown av stolen med Georgia on my mind? Den lekfulla avslutningen på Brian Wilson-hyllningen när det regnade badbollar från taket och stel-publiken blev som förtjusta småbarn? Dolly Parton-extravaganzan? Beyoncés knockout-nummer-1 eller Beyoncés knockout-nummer-2? Eller varför inte när Steve Martin tog på sig äran för Paul Simons framgångar? Nja, det får bli denna:
10. »Hey Quincy. This is me.«
Så mycket soul-royalty i detta klipp, hoppa med fördel 11 minuter in. Först glider Stevie Wonder in från höger på något sorts svävarpiano, sen får han sällskap av Ray Charles som här gör sitt sista KCH-framträdande före sin död. Efter en svänginledning som nästan får Quincy Jones att gunga över balkongräcket tar Charles ner tempot. Den där lite åldrade, spruckna rösten som pratsjunger om vänskap och saknad: »My buddy... my buddy, your buddy misses you«. Hjärtskärande. Det verkar också Quincy Jones tycka som inte kan sluta gråta.
Dela gärna med dig av dina favoritklipp!