I Lyckliga gatan får en yngre, svensk rappare med framtiden för sina fötter möta en folkkär svensk musikikon med en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Tanken är att deras möten ska utmynna i att de tolkar varandras låtar. Det är lite Så mycket bättre möter Jills veranda. Spännande artistmöten som ska mynna ut i ny musik. Mycket krut läggs självfallet på att visa olikheterna: hiphop möter schlager/visa/pop, ung möter gammal, nykomling möter etablerad, landsbygd möter betongförorten. Det finns en given dramaturgi i den här sortens möten som är tacksam, om än lite uttjatad.
Om de i Jills veranda faktiskt lyckades säga något om rasism, homofobi och klassamhället med hjälp av countrymusiken, så blir det lite onödigt grunt i Lyckliga gatan.
Visst är det vissa saker som gets lost in translation mellan olika generationer och levnadsöden. I premiäravsnittet möts rapparen Gee Dixon och Arja Saijnonmaa. Gee berättar om den trassliga uppväxten i förorten Visättra, vilken är fjärran för Arja som inte riktigt vet vad hippelehoppmusik är. Och Gee i sin tur besöker Arja i hennes sommarstuga i Finland och får första gången i sitt liv känna av att bo med utedass och myggor i skogen. Det är underhållande och både Gee och Arja är väldigt sympatiska och öppna, men det är ändå här som produktionen misslyckas med att gå djupare. Det bränner liksom inte till.
Om de i Jills veranda faktiskt lyckades säga något om rasism, homofobi och klassamhället med hjälp av countrymusiken, så blir det lite onödigt grunt i Lyckliga gatan. Vilket känns som ett missat öppet mål då hiphop precis som countryn ofta handlar om berörande berättelser om tuffa levnadsvillkor, krossade hjärtan, grusade drömmar. Det finns all potential i världen att beröra. Och Arja och Gee verkar ha fått en fin kontakt, men kring vad? Arja, som i mitt tycke är en oerhört underskattad artist och sångerska, gör en alldeles strålande version av Gees låt Molnen skingras, men den kunde ha varit en ännu större känslomässig knockout om berättelsen bakom den hade fördjupats mer.
Tyvärr har produktionen gått i Så mycket bättre-fällan och lämnat de mest intressanta delarna av mötena på klippgolvet till förmån för en mer förutsägbar, om än snyggt paketerad, dramaturgi. Det är lite väl stereotypa och givna ramar, men resultat blir trots det väldigt sympatiskt. Och kanske ger det en bra ingång till hiphop för äldre generationer som inte har förstått eller berörts av den tidigare. Och för yngre generationer att uppskatta äldre artistikoner som halvt glömts bort. Jag kommer att fortsätta att titta, men i bakhuvudet även tänka: vad hade Agnes-Lo Åkerlind kunnat göra med detta?