Det här är ler och långhalm. Två kategorier som är både kontraster och avhängiga varandra, sammanlänkade av konsekvenserna av förväntningar och pretentioner. Höga sådana kan, med tillsats av skavanker, sänka seriens kvaliteter liksom tittarens lust och tålamod; låga kan tvärtom skapa en sorts kvalitet, och lyfta lusten och tålamodet, så att vi får våra guilty pleasures – en Under the Dome, en Revenge.
Det är ju den typiska guilty pleasure-serien.
The Missing var så proppfull av feta klichéer, löjliga lösningar och logiska luckor att den prententiösa kalkonen övergöddes till freakig sevärdhet.
Men personligen har jag nog en speciell benägenhet att transformera misslyckade besvikelser till slukvänliga pleasure-munsbitar, liksom göra ett omtänk från högt till lågt, njuta av åkturen i vingfjädrarna på en kalkon, även – eller rentav just tack vare – att det aldrig lyfter. Som säsong 1 av Rogue…
Och 2014 var särskilt rikt på den typen av serier, med högsta svansföring, inte sällan bejakade även av kritiker som så gärna ville se en mäktigt vindseglande svan i stället för ett fett stycke kalkonkött.
Det extremt seriösa BBC-dramat The Missing inledde som en lika extrem besvikelse, men blev snart ett nöje att följa ur både faktisk spänningssynpunkt och för att storyn var rent underhållande usel. Löst inspirerad av fallet med den lilla engelska flickan som försvann på en portugisisk turistort spann manusförfattarna en fristående, fantasifull kriminalhistoria så proppfull av feta klichéer, löjliga lösningar och logiska luckor att kalkonen övergöddes till freakig sevärdhet.
Nu menar jag alltså ändå att den är så kul att kolla på att jag inte vill spoila handlingsförloppet, men satan i gatan vilken omöjlig premiss! Dels karaktärerna – från ond journalist och haltande pensionerad polis till en patetiskt patentlåst James Nesbitt – och dels inledningens ledtrådar som det sedan byggdes korthus ovanpå: en unik broderad gul halsduk på ett facebookfoto som ledde till en unik secondhandbutik som alltid förde noggranna anteckningar på alla loppisföremål sedan åratal tillbaka, som ledde till en villakällare där varken förövare eller boende brytt sig om en stor barnteckning på väggen…
Jag skulle kunna orda på liknande sätt om The Affair, medan annat i kategorin med överskattade serier var mer litterärt gediget men bara saknade fäste och relevans – som HBO:s Olive Kitteridge, trots bländande skådespel av inte minst Frances McDormand. Problemet här var att den föll in i ett hastigt kronologiskt bokberättande utan filmisk fördjupning – som man brukade återge John Irving-romaner på 1900-talet. Minns hur till exempel Garp och hans värld svindlade förbi en gång…
Problemet med Olive Kitteridge var att den föll in i ett hastigt kronologiskt bokberättande utan filmisk fördjupning – som John Irving-romaner filmatiserades på 1900-talet.
I Olive Kitteridge användes ständiga »åtta månader senare«-skyltar som ett kliniskt berättargrepp som gav känslan av att snabbskumma sig igenom boksidor och stanna till en scen här, ett kapitel där.
Naturligtvis måste jag också motivera varför The Fall, efter den fantastiska förstasäsongen, nu sjönk ihop på överskattade-listan i stället: inte för att den var bakad som en sufflé utan för att Allan Cubitt började improvisera med grundreceptet. Säsong 2 inledde hyfsat, men utvecklades mot standard-BBC-psykthrillern där förövaren blir sexuellt besatt av mordutredaren och känslorna på något outtalat vis är besvarade… om än med passionerat förakt. Visserligen gillade jag Gillian Andersons rollgestalts formulering av det föraktet, i sista avsnittet, och Cubitts snuddande vid mansstrukturer från Mars intill Gillian från Venus – men som de möjligheterna förspilldes! Tyvärr även till Gillian Andersons nackdel då hennes underspel stressades alldeles för hårt – ja, till slut rentav parodiskt – av varenda skeende och känslouttryck i manus.
Med The Falls andrasäsong snuddade Allan Cubitt vid mansstrukturer från Mars intill Gillian från Venus – men som de möjligheterna förspilldes!
Solklar guilty pleasure-vinnare i år: BBC Americas Intruders! Men det krävdes nog att jag inte hade förkunskaper om fantasyroman-förlagan, den totala ovissheten om vart mysteriet skulle ta vägen var bärande för mig.
I övrigt, om listorna här nedan: serierna har hamnat där av sinsemellan väsensskilda skäl. Jag tyckte till exempel mycket om The Honourable Woman, jag älskar både de yttre och inre landskapen Hugo Blick bygger upp, och hur de iscensätts och castas och spelas, men någonstans längs vägen började jag tvivla på alltihop och för mig slutade serien närmast i leda. Och när jag tar med Secrets & Lies på listan så är det ju min egen överskattning det handlar om, hur jag hyllade den i början och nästan raktigenom trots att jag tappade lusten till den efterhand och inte minst blev besviken på skärpetappet.
Dessa listor kommer med ett inbyggt »hur fan tänkte han här, egentligen?«. Så det är bara att ställa den frågan i kommentarerna!
Årets mest överskattade…
- The Missing (BBC)
- Olive Kitteridge (HBO)
- The Fall (BBC)
- The Affair (Showtime)
- Last Week Tonight with John Oliver (HBO)
- Orange is the New Black (Netflix)
- Game of Thrones (HBO)
- The Leftovers (HBO)
- The Honourable Woman (BBC/Sundance)
- Secrets & Lies (ABC AUS)
…och bästa guilty pleasures
- Intruders (BBC America)
- Tyrant (FX)
- Extant (CBS)
- 24 (Fox)
- Matador (El Rey/Netflix)
- House of Cards (Netflix)
- The X Factor UK (ITV)
- The Affair (Showtime)
- Madam Secretary (CBS)
- Mulaney (Fox)
Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.