Denna text innehåller spoilers om The Blacklist avsnitt 11, säsong 1.
Efter en dryg månad återförenas vi med The Blacklist. Inte den som tittar på TV3 förstås, den får vänta ett par månader, tills efter OS. Mer om detta lite längre ned.
Mittsäsongspremiär, alltså, och det senaste århundradets största kritikerkliché tour de force får faktiskt dammas av för att beskriva författarnas och James Spaders insatser när »Red« Redington sniffar upp och avrättar de som förrådde honom i samband med Anslo Garrick-historien i höstas.
Det finns alltså en helt rimlig risk att Blacklist säsong 1 hamnar i tv-seriernas sjunde helveteskrets, det vill säga att alla utom de sista avsnitten hinner visas innan sommaruppehållet.
När Red syns i bild första gången och Johnny Cashs The Man Comes Around sätter i gång tänker jag först att det är för billigt. Okej, Red är tillbaka, och..? Den sången bär på en självklar och mycket tyngre symbolik. Mot slutet av den Gudfadern-aktiga hämndorgien lyser sanningen dock klart – Red är liemannen. I egen hög person. Förlåt för att jag tvivlade.
Fallet som FBI utreder? Äsch. Vem bryr sig om en simpel mördare när James Spader, ruffigt nedklädd, spänner musklerna i full frihet?
Reds tillvaro som fri agent avslutas till slut lika snabbt som den började när han dyker upp i vardagsrummet hemma hos Liz (Megan Boone). Från nästa avsnitt är det business as usual med svarta listan, även om vi fortfarande inte vet vem mullvaden på FBI är.
Jag tycker att manusgänget visar självförtroende genom att vänta med att peka ut riktningen för resten av säsongen och i stället fokusera fullt ut på Spaders metodiska galenskap. Vi får nästan inget nytt att fundera över gällande Toms (Ryan Eggold) lojaliteter. Alan Aldas äldre statsman skäller i och för sig ut högsta FBI-chefen för Red-relaterade problem, men den historien måste djupna om vi ska bli riktigt intresserade.
Ytterligare ett tecken på manussjälvförtroende: att Red kallar en barndomskärlek för »bat-faced«, ett corny adjektiv som inte alls har någon vedertagen betydelse.
Så tillbaka till det här med hur TV3, som tidigare stolt har kommunicerat att de bara ligger ett par veckor efter USA med Blacklist-visningarna, nu skjuter på säsongsomstarten till »efter OS«, det vill säga torsdagen den 27 februari. Det betyder i förlängningen att det finns en rimlig risk att säsongen hamnar i tv-seriernas sjunde helveteskrets, det vill säga att alla utom de sista avsnitten hinner visas innan sommaruppehållet. Hur förväntas man orka följa en serie när det går tre eller fyra månader mellan avsnitt 20 och 21 av 22? Hur kan det inte vara det viktigaste för en kanal att behålla tittarna säsongen ut?
Det är inte första gången TV3 sviker serietittarna. Läs till exempel den här sorgliga och obesvarade kommentarstråden om Nashville, vars säsong 1 utan förvarning byttes till dagtid och vars säsong 2 länge var spårlöst försvunnen – tills nu i onsdags, då TV3 på Twitter gick ut med premiärdatumet 1 mars (Kjell Häglund skriver mer om misshandeln av denna serie här).
Mediecheferna kan brösta sig hur mycket de vill över välfungerande play-tjänster och starka digitala tillväxtsiffror. Jag säger: ni har inte ens kommit halvvägs. Innan ni förstår att tv-världen är global och verkligen handlar därefter har ni inte en chans. Tittarna kommer fortsätta att välja bort tablå-tv. Mer och mer. Tills ni sitter där och fryser i draget från ett halvstängt visningsfönster.