Premier League: Chelsea–West Ham (Viasat Fotboll fredag kl 13:45)
Knappt halvvägs genom säsongen ska man inte ropa »hej« riktigt än, men hur det än ser ut framme i maj kan ingen ta ifrån Sam Allardyce hans höst.
Allardyce är ju så lätt att göra narr av annars: det köttiga utseendet, det högrött ilskna ansiktet, hybristendenserna, den till synes enkelspåriga, primitiva och outvecklade taktiken där han gång på gång använder en stor luns till anfallare (Kevin Davies i Bolton, Andy Carroll nu i West Ham) att slå lyror och inlägg på, en offensiv central mittfältare och bygger resten av laget kring jobbig defensiv och hårt arbete.
Trots alla tänkbara begränsningar har Big Sam fått allt att stämma i ett West Ham där hans spelfilosofi stundtals varit ganska rejält ifrågasatt.
Men, som sagt, den här hösten har han, trots alla tänkbara begränsningar, fått allt att stämma i det West Ham där Big Sam och hans spelfilosofi stundtals varit ganska rejält ifrågasatt. Några små rockader, ett par chansartade nyförvärv som visat sig kunna gå rätt in i Premier League och leverera direkt och en spelidé som till slut verkar ha satt sig i laget, mer krävdes inte för att häva sig upp mot tabelltoppen en säsong då många av topplagen famlar efter formen.
Allardyces West Ham ligger alltså fyra just nu. Före Arsenal, före Liverpool, före Tottenham, före Everton, före ytterligare en handfull lag som på pappret ska ha klart bättre förutsättningar än Londonlaget.
Frågan är var West Ham befinner sig i tabellen på andra sidan den hektiska julperioden? På söndag har laget Arsenal hemma, på annandagen tar de emot serieledande Chelsea. Risken finns att lagen bakom Hammers har knaprat in på försprånget rätt rejält inom mindre än en vecka.
Å andra sidan finns det ju en chans också. Ingen utom möjligtvis Big Sam och hans spelare tror ju något annat än att West Ham ska kamma noll i de två matcherna. Därmed kan de spela utan någon som helst press och försöka göra det omöjliga. Förutsättningarna finns faktiskt. Mängder av lag har försökt slå Chelsea med öppnande passningar och snabbhet, genom att försöka utmana det något tröga mittlåset Terry-Cahill i djupled, men de allra flesta har misslyckats. Chelseas backlinje har bara sjunkit lågt, krympt ytorna och väntat på de oundvikliga misstagen – för att sedan starta blixtsnabba kontringar. Matchen mot Stoke i måndags var en lektion i detta: Stoke hade väl så mycket av spelet i den andra halvleken, men blev ändå hänsynslöst straffade när Chelsea bröt på centralt mittfält, ställde om och blixtsnabbt gjorde det avgörande 2-0-målet.
West Ham är, med den samtidigt både väldigt begränsade och oändligt nyttiga Carroll på topp, ett av få lag som verkligen skulle kunna prova att utmana även med fysiken. Carroll kan överträffa Terry och Cahill i luften som få andra anfallare i ligan och ger därmed West Ham flera (uppspels- och avsluts-)alternativ. Med fler offensiva alternativ än tidigare (inte minst en Stewart Downing i form) behöver Carrolls skarvar och nednickningar heller inte hamna i tomma intet.
Det lär kanske inte räcka ändå, Chelsea är ett rätt otäckt komplett lag just nu, men West Ham har fler chanser än de flesta andra lag i deras storleksklass. Efter den här hösten lär spelarna också ha tillräckligt gott självförtroende för att våga tro på möjligheten också.
Premier League: Everton–Stoke (Viasat Xtra fredag kl 16)
Liverpools fiaskoartade säsong är ju kanske mer iögonfallande, men det finns så klart skäl till oro även på i den blå sidan av staden. Särskilt eftersom Everton verkligen borde vara ännu starkare än i fjol. Stommen är ju kvar, tidigare inlånade spelare har gjorts till permanenta övergångar och unga talanger har fått ytterligare lite tid på sig.
Ändå vill det sig inte. Utan att man riktigt kan peka på några självklara förklaringar eller orsaker, mer än möjligen skador och svårigheter att anpassa sig till en ny situation där ingenting går så lätt som det borde göra. Ett alltmer intressant Stoke – vilken fin variation och bredd de har på sin offensiv nu förresten – är heller ingen match man enkelt använder för att fylla på självförtroende med. Tvärtom.
Premier League: Tottenham–Manchester United (Viasat Fotboll söndag kl 13)
De två lagen i Premier League med de konstigaste formtopparna just nu. Eftersom varken Spurs eller United egentligen imponerar särskilt mycket sett till hur spelet ser ut. Pochettino har fått in fler unga välbehövliga arbetshästar (Mason, Kane, Bentaleb) än slöa snidare i Tottenham och van Gaal har skickat in Michael Carrick för att få något slags stabilitet i defensiven, men de förra räddas fortfarande i väldigt hög grad av Christian Eriksens genialitet och de senare av David de Geas makalösa målvaktsspel och en dyr, men någonstans så klart ändå prisvärd, offensiv som börjar komma igång. Det är ingalunda några solida lagbyggen. Än.
Men vinner eller tar poäng gör de. Trots allt. Tottenham har sluggat sig fram till två raka 2-1-vinster, Man United var långa stunder utspelade både mot Southampton och Liverpool, men kom ifrån med segrar i bägge matcherna.
Championship: Blackburn Rovers–Middlesbrough (TV10 söndag kl 16)
Två klassiska Premier League-lag som haft svårare än väntat att studsa tillbaka upp i förstaligan, men som nu har i alla fall möjligheten inom räckhåll. Boro är fyra i en extremt tajt och oviss tabelltopp och har med tiden kanske bättre anpassat sig och förstått skillnaderna mellan Premier League- och Championship-fotboll, vilka spelartyper och vilken taktik som behövs. Blackburn skuggar precis utanför playoff-platserna med ett lag där profiler som Paul Robinson, Matthew Kilgallon och, inte minst, David Dunn (det närmaste toppfotbollen kommer Buster-favoriten Bullen) på gott och ont fortfarande ingår i truppen, men där det snarare är anfallaren Rudy Gestede, 12 mål så här långt, som är den stora profilen.
Premier League: Liverpool–Swansea (Viasat Fotboll måndag kl 21)
Liverpools två senaste matcher mot Manchester United och Arsenal har på många sätt varit säsongens bästa. Det flödande mittfältsspelet har börjat komma igång, rörligheten har varit högre än på länge, nyförvärv som Lallana och Markovic har börjat visa sin potential, Coutinho har börjat flyta in så där kattlikt fint i luckan mellan motståndarnas försvar och mittfält.
Att de båda matcherna sammanlagt inbringade exakt en poäng (efter en kraftfull övertidskvittering av Martin Skrtl mot Arsenal) och fem insläppta mål säger egentligen det mesta om lagets problem. Liverpool övertygar överallt utom där matcher avgörs. Med en riktig avslutare – jag älskar Raheem Sterling, men han har det ofräsigaste skottet i toppfotbollen på den här sidan Fredrik Ljungberg – och ett solidare försvar och en duglig målvakt hade situationen kunnat vara annorlunda i dag.
Nu ska Brendan Rodgers hem till Swansea och möta ett lag som i mångt och mycket fortfarande använder just den spelidé han utvecklade när han var där. Och gör det betydligt bättre och vassare än hans nuvarande lag.