»Under barndomen ser vi mycket på tv, sedan när vi växer upp i tonåren spelar musiken en större roll«, stod det i den bok jag tilldelades första dagen på gymnasiets medialinje. Jag hade precis flyttat undan mina Prison Break-boxar i pojkrumshyllan till förmån för The Smiths-vinylerna och den limiterade Broder Daniel Forever-boxen, så jag tyckte att det lät rimligt. Under den tid då vi upptäcker så mycket för första gången och drömmer om att upptäcka så mycket mer krävs det ett schyst soundtrack.
Årets mellandagsmys i SVT, Viva Hate, fungerar som ett utmärkt exempel ur denna skolbok. Peter Birro har skrivit manus till en indiesaga i tre delar som utspelar sig i point zero för svensk indiepop – det är Göteborg och tidigt 1990-tal. Mycket av det som behandlas har Peter Birro tagit från sina egna erfarenheter med bandet The Christer Petterssons, men de övergripande ämnen som kommer upp har vi sett förr.
Det är klassisk coming of age-kultur. Att bli vuxen är i grund och botten en kemisk reaktion – och genom att tillsätta ett par enkla ackord efter varandra kan processen ta fart.
Handlingen utspelar sig kring Daniel (Tom Ljungman). Han bär en t-shirt med The Cult-tryck, utforskar kärleken och med sina vänner startar han bandet Viva Hate (namnet efter Morrisseys första soloalbum) och proklamerar högljutt musikens roll: »Man startar inte ett band om man inte är beredd att dö för det!«
Att bli vuxen är i grund och botten en kemisk reaktion – och genom att tillsätta ett par enkla ackord efter varandra kan processen ta fart.
Det är ett tema som återkommer i stora delar av coming of age-utbudet. I The Perks of Being a Wallflower öppnas porten mot vuxenvärlden upp när tonåringarna första gången hör David Bowies Heroes och i Elaine Constantines debutfilm Northern Soul, som visades under Stockholms Filmfestival, får livet först en mening efter att soulsjuorna lagts på skivspelaren.
– Musiken berättar det du inte klarar av att berätta själv, säger regissören Jens Lien, när jag ringer upp honom (och även huvudrollsinnehavaren Tom Ljungman och Henrik Berggren, från Broder Daniel, som levt det liv som gestaltas) inför SVT-premiären.
– Känslor som man inte kan sätta ord på levs ut på så vis. Musiken under den perioden i livet bekräftar dig om du hittar någon du vill bli eller som representerar allt du gillar.
Det var som att vara i en film, faktiskt... säger Henrik Berggren. Jag har skrivit om det i en låt också, When We Were Winning.
Det är han som fick uppdraget att regissera Viva Hate efter att producenterna hade sett hans film Sønner av Norge (svensk titel: Revolt). I den går Nikolaj från att vara en artigt leende pojke i välklippt frisyr till att i skinnjacka med bränd Norgeflagga på ryggen, grön färg i håret och en säkerhetsnål genom kinden kasta en flaska i huvudet på rektorn under det traditionsenliga 17 maj-talet. Detta efter att ha upptäckt punken genom Sex Pistols.
Ungdomarna är ett par år äldre i Viva Hate, men temat om musiken som uppvaknande fortsätter på spåret från filmen – men Johnny Rotten är utbytt mot Morrissey.
– Jag har själv varit varit ung och spelade mycket i band på nittiotalet. Det handlade mycket om att man skulle bevisa vem man är. Det har jag även tagit med mig till serien, den utgångspunkten, fortsätter Jens Lien.
Det är svårt att se serien utspela sig någon annanstans än Göteborg, där »det är motvind vilket håll man än cyklar« som det uttrycks i serien. Staden fungerar fortfarande som en symbol för den alternativa dysterkvist-popen och det vilar än ett filter över gatorna och spårvagnarna som förevigats i poplyriken.
– Det var som att vara i en film, faktiskt... säger Henrik Berggren. Jag har skrivit om det i en låt också, When We Were Winning. Samtidigt var det mycket av en grå vardag som man ville undan också och därför blev musiken viktig.
Textraden »Oh when we were seventeen, our life was like a film« öppnar låten, och är också en träffande beskrivning av känslan i Viva Hate. Det var under den tidsperiod serien behandlar som Henrik Berggren tillsammans med ett par vänner – bland annat Göteborgsromantikern Håkan Hellström – startade bandet Broder Daniel, som i dag mer än något annat band symboliserar tiden och platsen.
Han har inte varit inblandad i serien och Broder Daniel nämns aldrig ens – samtidigt finns de hela tiden där mellan raderna. Det finns många likheter med deras historia och den som berättas i Viva Hate – och precis som i serien var artisterna de viktigaste vägvisarna i universum då; hudlös beundran och kärlek riktades mot dem.
– Musiken betydde jättemycket för mig då. Jag lyssnade mest på The Smiths på den tiden, en del annat också i och för sig, men mest The Smiths. Det var den kortaste vägen till allvar i livet, och jag kunde identifiera mig med texterna och skapa en egen person, säger Henrik Berggren, och fortsätter, på min fråga om varför just The Smiths och Morrissey fick den effekten:
– Det var texter som var så otypiska. En tänkande torr röst som ändå var känslosam och utlämnande när han sjöng om utanförskap. Morrissey var så originell och oanpassningsbar. Han undvek alla klichéer i sina texter och skrev om andra saker, som frihet och djärvhet.
De som var med då tycks aldrig tröttna på att skriva om det. Håkan Hellströms berättelser om knarket och kärleken från denna tid fyller både arenor och biografer…
All kultur förändras när den får åldras med sina fans. Jazz har varit livsfarligt en gång i tiden och när Kiss kom gick människor bananas och gormade om djävulsdyrkan – men när bandet förs på tal i dag vandrar tankarna i väg mot picknickkorgar och familjetrivsel på Sweden Rock.
Nu har det gått 20 år sedan det ansågs märkligt att sminka sig svart kring ögonen och sjunga sånger om Luke Skywalker, så det är inte konstigt att det är dags för indiepopen att bli brett drama i public service. Dessutom tycks nya fans ständigt tillkomma – mycket på grund av att de som var med då aldrig tycks tröttna på att skriva om det. Håkan Hellströms berättelser om knarket och kärleken från denna tid fyller både arenor och biografer på ett sätt som saknar motsvarighet i Sverige.
Det finns dock alltid en risk, när författare växer upp och ska skildra sin ungdom, att de blir olidligt nostalgiska och bättre förr-tjatiga när de minns tillbaka på de utlevande åren (innan den rutinmässiga medelklasstillvaron slog till med tidiga dagislämningar och livsmedel i storpack på inköpslistan).
– Mycket av musiken i Viva Hate hade jag inte riktigt utforskat tidigare… berättar huvudrollsinnehavaren Tom Ljungman. Som The Cure och Broder Daniel. Så där fick jag göra min hemläxa när jag försökte pinna ner berättelsen. Broder Daniel var ju verkligen annorlunda och nyskapande under den tiden, så jag försökte lyssna på vad de utstrålade. Jag ville ta musikens och bandets driv vidare till serien.
Jag använde musik och band för att knyta vänskap som var djupare än samtal. Musiken har också fått mig att kunna reflektera över svåra stunder.
Även hans rollgestalt, Daniel, älskar Morrissey – och när han startar upp ett band får den brittiska popikonen återigen fungera som tändvätska för unga pojkar med rockstjärnedrömmar.
– Musik ger en larger than life-känsla oavsett vad man utsätts för i omvärlden, säger Tom Ljungman. Bara av att spela och må bra av det så blir man den rockstjärna man vill vara. Man kommer över hinder i livet genom att må bra i det man spelar, det är en stor del av serien.
Vid sidan av roller i produktioner som Patrik 1,5 och De halvt dolda har Tom Ljungman även själv ägnat stora delar av tonåren åt att spela med sitt band – när saker behövdes förändras i livet blev musiken vägvisare.
– Det fördes sedan vidare genom hela mina tonår, jag använde musik och band för att knyta vänskap som var djupare än samtal. Musiken har också fått mig att kunna reflektera över svåra stunder. Det är också en tacksam tid att gestalta, det var så utlevande. Det känns som att vi i dag mer lever i en iaktagarkultur, det ska bli intressant att se hur vi i framtiden skildrar 2014.
De flesta av dem som har varit med och jobbat med serien har också själva varit med under den tid i Göteborg som skildras. Allt från inspelningsteknicker och statiseter till medlemmar från The Soundtrack of Our Lives, som här gjort soundtrack of the tv-serie, och Ebbot Lundberg som gör en strålande insats som luttrad rockmurvel. Även Henrik Berggren pratade med Peter Birro inför inspelningen av Viva Hate.
– Tanken var att jag skulle göra en låt till serien. Men det blev tyvärr aldrig av… en massa saker kom emellan, sjukdomar och så, berättar han. Men jag kommer att se den. Peter har skrivit bra saker tidigare, så jag tror att den blir toppen.
»And now it’s hard to see through a fog of memories«, fortsätter texten i When We Were Winning. Tonårstårarna har torkat och The Smiths-vinylerna flyttats från hyllan i pojkrummet och in i tv:n. Även om det refereras hejvilt till skivetiketter och rockmanegers så fastnar Viva Hate aldrig i enkom nostalgi och ett bestämt budskap om att mänskligheten peakade med The Jesus & Mary Chains debutalbum. I stället blir det just en vacker kuliss till de mest universella av teman: ung kärlek, identitet, vänskap och drömmar om dysterkvistrock. Och det är ju aldrig fel med ett schyst soundtrack.
Musiken i Viva Hate
Lyssna på de låtar som spelas i serien i en samlad Spotify-lista här. (Fotnot: Alla låtar finns inte i rätt version på Spotify, som The Cures Inbetween Days och Marianne Kocks svensktoppsklassiker Vackra sagor är så korta som i serien framförs av Paul Dennis.)