TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
För mig är berättelsen om Narnia starkt förknippad med julen. Kanske fick jag böckerna i julklapp? Det var i alla fall de första böckerna jag läste helt själv. Eller, läste? Jag slukade dem. Grät, läste, grät. Läste om hela serien igen och igen.
Och så var det på jullovet som BBC-serien om Narnia visades. Ni vet, där Aslan är ett tufsigt robotlejon och Peter slåss mot kackigt animerade spöken? Jag minns serien som oändlig, att det alltid fanns ett avsnitt till. Jag minns hur jag grät för att vi firade nyår på ett ställe utan tv och att jag då missade upplösningen i Caspian och skeppet gryningen.
Det kan uppstå en speciell glädje när skådespelareliten gör kvalitativ barnfilm, de tar liksom i lite extra i njutningen av att få vara lite over the top i kronor, mantlar och med fräsande trollstavar. Jag älskar det.
När The Lion, the Witch and the Wardrobe filmatiserades 2005 var det precis i eftervågen av Sagan om Ringen-trilogin. Weta Workshops gjorde propsen, Nya Zeeland utgjorde delar av settingen och så vidare. Det var upplagt för maff och must. Jag var orolig för att de skulle paja magin och fläska på med onödig och ful CGI. Herregud, jag var ju van vid min egna fantasi och de fina manshöga furry-bävrarna från BBC-serien.
Jag såg filmen på bio och blev inte besviken. Tyvärr grät jag mig igenom hela så jag var tvungen att se om den för att få med mig vad som faktiskt hände. Jag har alltså svårt att förhålla mig på något sätt kritisk till allt som har med Narnia att göra. Rent teoretiskt skulle jag kunna fördjupa mig i lite konstiga detaljer (som nog har hängt med sedan boken, nota bene), som varför bävrarna inte reagerar på att barnen är klädda i tjock päls, hur häxan kan veta vad turkisk konfekt är, och varför hon inte räknar ut var barnen begett sig i jaktsekvensen i filmen – myten om stenbordet är ju allmänt känd. Och det faktum att om man har en Jesus/Guds-figur med som en av karaktärerna så är det ju svårt att se att det kommer sluta med något annat än det godas vinst. Och varför inte, det är ju en barnfilm. Men jag ska inte gå in på det som inte håller, för sanningen att säga så bryr jag mig inte. Jag är upptagen med att känna mig som elva år gammal igen. Och gråta. Jag gråter när bombplanen dundrar in över London. När Lucy för första gången snubblar in i Narnia. När Tumnus söver henne med faunflöjt. Jag gråter när Aslan kommer ut ur tältet. Och jag gråter under det stora slaget. Om jag ska vara ärlig, så kanske det är bra att jag inte har äldre barn. De kanske skulle bli lite rädda för min gråtfest. Men ibland känns det som att Narnia är en del av min innersta kärna, en saga som har hjälpt att forma mig till den jag är. Det är så stort och varmt i mig, att jag nästan går sönder.
Hur är själva lejonet då? I BBC-serien kan ju Lucy och Susan ta på Aslan och interagera med honom, vilket väger upp att han är dåligt robotiserad och knappt kan röra sig. I nya filmen är han CGI:ad, vilket förtar lite av magin tyvärr. Det hade funkat bättre om barnskådisarna hade kunnat se honom tror jag. Dock är Liam Neeson helt rätt som Aslans röst, med precis rätt mängd guld och vildhet i stämman.
Varför reagerar inte bävrarna på att barnen är klädda i tjock päls, hur kan häxan veta vad turkisk konfekt är, och varför räknar hon inte ut var barnen begett sig i jaktsekvensen?
Berättelsen om Narnia – Häxan och lejonet är en fantastisk barnfilm, som håller även för vuxna tittare. Mycket för att James McAvoy och Tilda Swinton är väldigt bra i sina roller som faunen Mr Tumnus och Narninas onda vita häxa. Det finns en speciell glädje hos stora skådisar när de gör kvalitativ barnfilm. Jag tycker mig se samma förtjusning och glimt i ögat här som hos skådespelareliten som spelar de vuxna i Harry Potter. De tar liksom i lite extra, som att de njuter av att få vara lite over the top i kronor, mantlar och med fräsande trollstavar. Jag älskar det. En av de bästa scenerna är när Edmund träffar Vita häxan första gången och hon gör honom till förrädare med hjälp av förtrollad konfekt. Hennes jolmiga vänlighet och illa dolda avsmak är ljuvlig.
För mig kommer filmerna om Narnia fortsätta vara en del av jultraditionen, och jag tycker de »nya« filmatiseringarna håller måttet mot min barndoms tv-serie och bokupplevelse. Lagom spännande för de lite mindre, mycket att diskutera för de lite äldre. Och såklart – fullt av roliga djur som pratar. Bättre julmys får man leta efter.
Se Berättelsen om Narnia - Häxan och lejonet (även med svenskt tal) på Viaplay.