Charader har alltid varit stort i Hollywood. Varhelst en krets framgångsrika filmarbetare samlas ska det lekas efter middagen (Jennifer Jason Leigh och Alan Cumming skildrade det fint i sin branschiga, orättvist bortglömda The Anniversary Party från 2001). Men för musikalgeniet Stephen Sondheim och Psycho-skådisen Anthony Perkins var det inte tillräckligt. Båda hade en manisk passion för komplicerade sällskapslekar och i början av 1970-talet bjöd de in till gemensamma middagar bara för att få iscensätta de mest intrikata tävlingar, fulla av dolda ordlekar och hårda psykologiska prövningar.
En pusseldeckare som inte skrivits av någon engelsk myspysslare utan av ett par halvnihilistiska newyorkers – som dessutom gjort pusslet dubbelsidigt, och motivet på baksidan är en supercynism riktad mot filmbranschen.
Regissören och skådespelaren Richard Benjamin berättar i det mysiga dvd-kommentatorspåret till The Last of Sheila hur Sondheim och Perkins en gång delade in 20 middagsgäster i fem lag, tilldelade dem bilar med inhyrda chaufförer och skickade ut dem på en »scavenger hunt« över hela Manhattan.
Det var också så Sondheims och Perkins manus till The Last of Sheila (svensk titel: Döden går ombord) kom till – som en lömsk lek. Pusseldeckarfans har i fyra decennier rankat den som den smartaste film som gjorts.
När man sett den ett par, tre gånger börjar man förstå vad de syftar på. Till skillnad från mer normala mysteriefilmer är The Last of Sheila en pusselfilm på riktigt – hela filmen sitter verkligen ihop som ett komplett pussel. Varje detalj i storyn, eller vilken småsak som helst i scenografin, är en viktig bit som passar in i flera andra. Här finns inga stickspår, inga lösa bitar som inte leder någonvart.
Och om någon tycker att detta låter hopplöst jobbigt och meningslöst är jag den förste att – i teorin – hålla med. Det som ändå gör The Last of Sheila fantastisk är att det är en pusseldeckare som inte skrivits av någon korsordslösande engelsk myspysslare utan av ett par halvnihilistiska newyorkers – som dessutom inte kunnat låta bli att göra varenda pusselbit i sin film dubbelsidig. Och motivet på baksidan är en enda supercynism riktad mot filmbranschen.
Det är som världens bästa avsnitt av Los Angeles-deckaren Columbo fast med ondskefull screwball-dialog och hippare kläder. Det var förresten Columbo-kompositören Billy Goldenburg som skrev det musikaliska ledtemat, en bitterljuv deckarklassiker (besläktad med John Barrys Snobbar som jobbar-score) som liksom Roy Budds tema till Get Carter spinns vidare i en suggestivt snygg väv utsträckt över hela filmen.
Till eftertexterna tar dock Bette Middlers genombrotts-hit Friends vid, för att ackompanjera ett polaroidfotografi av filmkaraktärernas genomfalska Hollywood-gemenskap. Detta sker strax efter filmens allra sista stickreplik, precis som mördaren avslöjats och mordhistorien övergår i ett fiktivt filmprojekt: »And we should have Carly Simon! The soundtrack album alone will pay for her [stjärnans] clothes.«
Det var också så Sondheims och Perkins manus till The Last of Sheila kom till – som en lömsk lek. Pusseldeckarfans har i fyra decennier rankat den som den smartaste film som gjorts.
Kläderna i The Last of Sheila är en klassiker i sig. James Coburns yacht-club-garderob ser ut som Paul Wellers urkund inför starten av The Style Council – vita byxor, blåvitrandiga tröjor, gula scarves. Kostymören är faktiskt ingen mindre än Joel Schumacher, som innan regissörskarriären även hann välja kläder för Paul Mazurskys makalösa Blume in Love samt för Woody Allens Sleeper och Interiors.
Ett typexempel på hur pusselbitar på alla möjliga och omöjliga plan kan haka i varandra i den här filmen är när den brittiske modefotografen (Ian McShane) liknar den medeltida klostermiljön på en liten fransk ö vid »something out of a Hammer film«, syftande på det engelska filmbolaget bakom horder av stilbildande B-skräckisar under 1950- och 60-talen. Detta samtidigt som den ytterst korta rollinsatsen som Sheila själv (hon blir redan innan förtexterna ihjälkörd i Bel Air-natten) spelas av Yvonne Romain, en av Hammer Films största B-stjärnor.
Det har spekulerats i om rentav castingen för huvudrollerna – av briljanta skådespelare med smärre karriärproblem – är en del av den inbyggda branschparodin. Klart är i alla fall att Dyan Cannon ombetts imitera sin egen agent, den ökända Sue Mengers; och att manusförfattarna tvingat på James Coburn en grym sågning av sin egen karriärstatus i och med repliken (till Richard Benjamins manusförfattare-på-dekis): »What was the last thing you worked on? Fistful of Lasagna?«
Coburn hade nämligen, när han castades för The Last of Sheila, precis varit med i Sergio Leones Fistful of Dynamite…
Men mitt i krutröken av pangrepliker finns en självdistans även till den egna dialogdiarrén. Repliker som »my mouth's so dry they could shoot Lawrence of Arabia in it«, eller »gimme a glass of water and two lesbians«, förevisas med ett självironiskt grin, inte så mycket från skådespelarna som från författarna och regissören; det är definitivt så att en meta-nivå skuggar allt som händer i filmen.
Vilket inte minst blir tydligt i filmens sensationellt cyniska avslutning.
Det vore för jäkligt av mig att avslöja vad som händer, men håll utkik – i slutsekunderna – efter Richard Benjamins allra sista replik, bestående av ett enda ord:
»Rewrites.«
Ni kommer att hålla med mig om att det är stora slutsekunder.
Bäst: köp USA-dvd:n som både har underbart kommentarspår och superfin restaurerad anamorfisk bildkvalitet. Men är suget stort redan i kväll så kan The Last of Sheila streamas från Daily Motion: