Innehåller spoilers om The Affair, säsong 1, avsnitt 1–8.
Ida: »Har du sett The Affair?!« Efter att fått frågan tillräckligt många gånger var jag ju bara tvungen att se första avsnittet. Vilket ledde till att jag såg de fem första på raken.
Det här omtalade dramat, om två snygga gifta personer – Noah (Dominic West) och Alison (Ruth Wilson) – som inleder ett lika passionerat som hemligt förhållande med varandra en het sommar i The Hamptons-idyllen Montauk, blev snabbt en riktig snackis. Inte för att det var en så sensationellt originell story utan för berättargreppet: varje avsnitt berättas ur två olika perspektiv – först Noahs och sedan Alisons.
Nu har jag sett åtta avsnitt och känner mig extremt splittrad! Jag kan inte sluta se det och hungrar efter nästa avsnitt, samtidigt som jag stör ihjäl mig på vissa saker. Eller snarare vissa personer...
Och Martin, jag vet att du också känner dig minst sagt lite kluven, eller hur?
Snacka om att jag kände mig blåst på konfekten när The Affair i själva verket bara visade sig vara en snyggt paketerad såpa om snygga människor i snygga miljöer, lurigt utklädd till kärleksdramathriller med klyftig berättarstruktur.
Martin: Kluven är ett bra ord. Ett annat är frustrerad. Eller besviken. Eller himlar, som i »himlar med ögonen«. Det fanns ett fint anslag i början av The Affair, ett löfte om ett sofistikerat berättande, små subtila skillnader i historierna, som tittare uppmuntrades man tydligt att spana efter detaljer som förändrades beroende på vem som ägde narrativet. Aha, en snygg story om otrohet, opålitliga berättare, en mystisk ramintrig om ett brottsfall, lite Rashomon-strössel, diskussion om minnen, vittnesmålsproblematik, vem kan man lita på – smart!
Men huvaligen vad snabbt det korthuset föll ihop! Snacka om att jag kände mig blåst på konfekten när The Affair i själva verket bara visade sig vara en snyggt paketerad såpa om snygga människor i snygga miljöer, lurigt utklädd till kärleksdramathriller med klyftig berättarstruktur.
Finns det någon i hela serien som du inte vill typ kasta en cocktail i ansiktet på eller kväva med en dekorativ kudde?
Det finns så mycket att störa sig på i The Affair. Vi kan väl börja med människorna den handlar om. Finns det någon i hela serien som du inte vill typ kasta en cocktail i ansiktet på eller kväva med en dekorativ kudde?
Ida: Ja, det skulle väl vara Alisons man, Cole, som spelas av Pacey... förlåt, Joshua Jackson. Som någon kritiker skrev: Cole är ju så uppenbart killen man är otrogen med, inte otrogen mot.
Noahs barn är ju spawn of Satan allihopa, men undra på det med de där morföräldrarna. Nu, åtta avsnitt in, är det framför allt Noahs del jag gillar/står ut med, då det är roligast att hänga med hans familj.
Men den person jag gladeligen önskar skulle kvävas av en lobster roll och försvinna är tyvärr 50 procent av huvudpersonerna. Alison.
Hon går runt med utsläppt hår och kroppsåtsmitande bohemklänning och sug i blicken, och sitter så där härligt sexigt ensam på en strand.
Hon är bara så. Satans. Påfrestande.
I Noahs porrfrestarversion, där hon går runt med utsläppt hår och kroppsåtsmitande bohemklänning och sug i blicken, och sitter så där härligt sexigt ensam på en strand femtio meter från en lägereld där alla andra man känner festar. Så där som det är.
Men också i sin egen version, där hon inte har en enda jäkla scen där hon inte är tårögd med darr på de där putiga läpparna. Inte en enda! Men ja, det är sorgligt med tragedin som drabbat henne, men det känns som att det i serien används bara för att Ge Henne Djup.
Jag vill slänga en näve Montauk-sand i fejset på henne och ge henne nåt att lipa över!
Nej, hur någon kan stå ut med henne, än mindre riskera familj och tillvaro för henne, är helt obegripligt. Men hon är väl nån manlig våt dröm jag inte förstår mig på då. Jag vill slänga en näve Montauk-sand i fejset på henne och ge henne nåt att lipa över!
Martin, du är ju man – skulle du lämna hus och hem för Alison?
Martin: För det första, tack för att du bekräftar min manlighet. För det andra har jag som du vet inget hus, och för det tredje: vad tror du om mig egentligen? Jag förstår inte vad som skulle vara så lockande med Alison, hon är ju dödstråkig. Generiskt »snygg«, whatever, men att ha en halvöppen plutande mun som USP är liksom inget som fängslar mig nämnvärt.
Dessutom är det mesta kring hennes person frustrerande. Varför lämnar hon inte sin (lätt våldsamma, lite obehagliga, knarklangande) man? Varför dras hon till Noah? Varför bryter hon inte med sin djupt osympatiska new age-mamma? Visst, förlusten av barnet har lamslagit henne, men – och nu låter jag helt empatilös – som tittare blir jag uttråkad av att detta ideligen påtalas.
Men apropå din porrfrestarkommentar kommer vi här in på ett av seriens största problem: detta att den till en början så sofistikerade berättarstrukturen bara är nonsens, kalkylerat finsmakarfluff ämnat att chimärt lyfta The Affair över dess banala premiss. Jag anser nämligen att skillnaderna mellan karaktärerna i deras respektive narrativ nästan är försvinnande små och subtila. Jag tycker i princip, bortsett från vissa detaljer, att de ser ut och beter sig ungefär likadant. Och då försvinner ju poängen med hela upplägget. Jaja, vi fattar att man uppfattar vissa situationer olika, men ofta får vi ju se helt olika skeenden, inte varianter på samma scener. Och vad är det då för vits?
Lägg därtill den närmast löjliga brottsutredningsramen, som först verkade lite spännande men som nu mest känns krampaktig och sjukt orealistisk. Bara det att en ensam polis utreder mordet, utan att någonsin diskutera fallet med en kollega – det är ju bara för att vi som tittare ska hållas på halster och för att skaparna av The Affair ska kunna portionera ut lagom stora munsbitar åt oss lite då och då (typ inte avslöja vem som faktiskt dött). En tom exercis.
En idealistisk mogenhunk med författarambitioner och brownstone i Brooklyn, mums!
Men tillbaka till våra kära huvudpersoner. Alison får alltså tumme ner. Däremot är jag ganska säker på att du gladeligen skulle vilja homewrecka härliga Noahs löjligafamilj-tillvaro. Jag menar, tänk – en idealistisk mogenhunk med författarambitioner och brownstone i Brooklyn, mums! Kan verkligen se hur du får dåndimpen och smälter i hans manliga men samtidigt mjuka famn!
Ida: Hahaha! »En idealistisk mogenhunk med författarambitioner och brownstone i Brooklyn«! Du har helt rätt i att jag skulle vilja smälta in i hans manliga och mjuka famn. Eller inte. Jag tänker lite på de här ideliga sexscenerna! Nu tillhör ju jag dem som zzznarkar ihjäl mig av sexscener. Eller skäms ihjäl (mvh Ida 9 år).
Liksom, vi fattar! Vi fattar att de ligger!
Men Showtime verkar ha fått HBO-sjukan, ärligt, det är minimum två sexscener per avsnitt, en gång ur Noahs perspektiv (hon frestar med halvöppen mun) och en gång ur Alisons (hon är tårögd med halvöppen mun). Liksom, vi fattar! Vi fattar att de ligger! Men sedan är det ju dessutom sexscener med Noahs lika putläppade fru (ärligt, går han igång på anknäbbslooken?), och så med Cole då. Finns det verkligen folk som tycker det är helt hett att titta på?
Jag har en teori kring brottsutredningsramen (som du har rätt i känns helt orealistisk). Får jag berätta?
Martin: Tsk tsk, du tycker ju alltid att det är för mycket sex överallt! Jag tycker gott de kunde ha lite mer! Och särskilt hett är det ju verkligen inte. Magnus tyckte i sin utmärkta text om The Affair att den knöt an till den lite insomnade genren »erotisk thriller« som var så dominerande på videohyllan på 1990-talet – men jag tycker varken den är speciellt erotisk eller spännande! Var är de omotiverade nakenscenerna? Var är duschångan? Var är kniven? Var är Sharon Stone?!
Men nu är jag spänd på att höra din teori om utredningen! Själv har jag spekulerat i allt från att hela historien bara skett i Noahs huvud till att Noah mördat Alisons svåger för att få till ett slut på sin bok.
Ida: Duschånga har vi väl fått se intill förbannelse! Utomhusduschen och duschkabinen ju!
Jaha, istället för att dra den långa anledningen till att sexscener är sämst hänvisar jag till den här gamla texten på Weird Science.
Jo, min teori! Eller kanske mitt önsketänkande. Noahs och Alisons berättelser spelas ju upp för oss då de berättar varenda snuskiga lilla detalj för den här oproffsige ensamme polisen.
Tänk om... de ljuger båda två. Det vi inte har fått se är en tredje historia, sanningen, vilket är att de båda turturduvorna har slagit sig ihop och har en masterplan, nämligen att stjäla allt kokain (det är ju försvunnet!) för att få ett redigt startkapital och sedan rymma tillsammans. Coles brorsa Scotty kommer trist nog i vägen och de mördar honom (gömmer honom under den där blå båten som verkar vara av betydelse?).
Vad sägs?!
Martin: Hm, jo det vore ju en lika fantastisk vändning som den plötsliga kokainplotten som man inte såg ett spår av innan den plötsligt dumpades över oss i, vad, sjätte avsnittet eller nåt? Men är inte kokainet lokaliserat? Jag trodde en av brorsorna, han som hamnade på sjukhus, grävde upp det och försökte sälja tillbaka det till »grossisterna«, varpå de spöade upp honom? Men jag kan ha fel.
En sak är dock klar – Noah och/eller Alison vet mer än de säger till polisen. Kanske är de skyldiga, kanske skyddar de en tredje person. Jag önskar till exempel väldigt gärna att den dryge barägaren går ett grymt öde till mötes, för att inte tala om Noahs svärfar, vilket ärkesvin.
Men frågan som hänger över allt det här är ju ändå: vem fan bryr sig?
Ida: Äsch nu kändes det som att du sänkte min teori. Jag väljer att glömma det.
Frågan jag ställer mig är: varför bryr jag mig så himla mycket, trots alla invändningar? Varför längtar jag så efter nästa avsnitt? Varför är jag så hooked trots att jag någonstans fattar att det inte är bra?!
Martin: För att du i själ och hjärta är en romantiker?
Ida: ...