80-plussaren Tom Parfitt – 71-årige Michael Palins första tv-dramahuvudroll på 20 år – vill inget hellre än att flytta från sitt gamla hus till ett ålderdomshem. Ganska snart efter detta blivit gjort dör en i personalen genom att till synes hoppa ut genom ett fönster några våningar upp. En av dennes kolleger, unga Hannah Ward (Jodie Comer), tycker synd om Tom som kommit till hemmet med en tom väska och åker hem till honom för att, utan hans vetskap, hämta några saker. Det skulle hon inte gjort, för nu får något korn på henne… något som absolut inte vill att hon ska ta hand om Tom.
I avsnitt 3 har serien blivit lika urvattnad som sitt vattenbesatta spöke.
Denna inledning, och hela första avsnittet av Remember Me, är suggestivt och läskigt med bland annat en människoliknande skepnad som reser sig på en öde, kall höststrand samtidigt som ett allt starkare, onaturligt brummande borrar sig in i din hjärna. Du vet inte vad skepnaden är, du vet inte vad den kommer att göra, du vet inte hur högt brummandet kommer att bli innan det bryts, men du kan inte titta bort. Det ä den sortens mardrömsvisioner som kännetecknar riktigt bra skräck.
Lägg märke till att ovan nämnda händelse är en av de första scenerna i serien. Det är också där som Remember Me når sin topp. Redan avsnitt 2 har stora brister – både handlingen och kusligheten bromsas upp. Och inte visar det sig vara ett typiskt mellanaktsproblem för i episod 3 känns serien lika urvattnad som sitt vattenbesatta spöke. Skådespelarna är briljanta och serien är vacker att titta på, men när manusförfattare Gwyneth Hughes försöker sig på en tragisk backstory till sitt spöke (alltid en bra idé om väl utförd!) så klingar det väldigt falskt. Skräcken läggs åt sidan för ett skrämmande dåligt dramas skull, och det läskigaste är att BBC slösat så mycket pengar på detta.