TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Poverty Row var ett populärt begrepp i Hollywood under ett par decennier – från 1920-talet och framåt användes det för att beskriva mindre bemedlade filmstudios, blygsamma inrättningar som i skuggan av de fem studiojättarna (då: MGM, Paramount, 20th Century Fox, Warner Brothers och RKO) producerade B-film, lågbudgethistorier med mestadels okända aktörer i huvudrollerna och oftast utan uppenbar konstnärlig ambition. De sällan långlivade filmhusen hade namn som Mascot Pictures, Grand National Films och Producers Releasing Corporation.
Ulmer målar upp en genuint klaustrofobisk Kafkavärld där minsta obetänksamma snedsteg, varje impulsivt, desperat försök att häva sig upp ur ens prekära situation, straffas.
Benämningen Poverty Row var nedlåtande och generaliserande, men tämligen rättvis; en majoritet av filmerna var hantverksmässigt undermåliga, berättelserna bristfälliga och sensationalistiska, och skådisarna kom från andra- eller tredjehandssorteringen. På Poverty Row producerades filmer på löpande band, framförallt westerns, kriminalfilmer och billiga matinéäventyr i vilka koncept, kulisser och kostymer återanvändes om och om igen. Det var en drömfabrik med få drömmar.
Men eftersom Hollywood, då som nu, är fullt av filmiska begåvningar på väg upp, och inte minst talanger som sjunkit ner i dyn efter sina glansdagar, så spottade även Poverty Row-maskinen ur sig en och annan guldklimp, som trotsade oddsen och vände de knappa produktionsförhållandena till sin fördel.
Ett av de bästa exemplen på en mästerlig Poverty Row-film, och en av de främsta film noir-rullarna någonsin, är Detour (1945), en thriller där åskådaren blir medpassagerare på en ödesmättad färd genom ett mörkt, hotfullt Amerika, befolkat av desperata opportunister vars oåterkalleliga livsval leder till ond, bråd död.
Filmen handlar om pianisten Al, som harvar på nattklubbar i New York med varierande framgång. När hans flickvän lämnar stan för att söka lyckan i Hollywood följer Al så småningom efter henne, men eftersom han närapå är utblottad liftar han över kontinenten istället för att ta tåg eller flyg. När en excentrisk bookmaker som plockat upp honom plötsligt dör av en hjärtattack ute i ingenstans på vischan i Arizona får Al en ingivelse – han dumpar kroppen, tar över bookiens identitet och kör vidare med bilen. Tillfället gör tjuven, och Al får bittert erfara att hans impulsiva handling får konsekvenser som han aldrig kunnat ana, inte minst när han stöter på vampen Vera, en klassisk femme fatale som snart sätter sina klor i honom.
Regissören Edgar G Ulmer är utöver Detour mest känd för Karloff-Lugosi-rysaren The Black Cat (1934), en Poe-inspirerad Universalskräckis som jag varmt rekommenderar, men han hann även med att producera och medregissera den högintressanta tyska medborgarskildringen Menschen am Sonntag (People on Sunday, 1929) tillsammans med bröderna Siodmak, efter ett manus av Billy Wilder, innan han likt många andra europeiska regissörer flyttade till USA och fortsatte sin karriär där medan nazisterna gjorde sitt bästa för att ödelägga Europa.
I Detour gör Ulmer verkligen det mesta av sin begränsade budget – hela filmen spelades in på en eller ett par veckor (uppgifterna varierar) och är bara 68 täta minuter lång – och han lyckas med enkla medel förmedla en genuint klaustrofobisk känsla och måla upp en närmast Kafkaartad värld där minsta obetänksamma snedsteg, varje impulsivt, desperat försök att häva sig upp ur ens prekära situation, straffas som vore det en kungs hybris i antikens Grekland.
Peter Bogdanovich sa en gång om Ulmer att »nobody has ever made good pictures faster or for less money«. Aldrig var det tydligare än med Detour.