TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Det finns många starka berättelser om hur idrotten påverkats när länder har enats eller splittrats. Once Brothers är en av dem – en mångbottnad historia från Jugoslaviens uppbrott, hur människor påverkades och vad det fick för betydelse för vänskap och sammanhållning.
Vlade Divac är före detta NBA-stjärnan som också var en av frontfigurerna i Jugoslaviens framgångsrika basketlandslag på 1980-talet. Detta är hans berättelse, hans liv. Han återbesöker platser, återbekantar sig med människor, varvat med arkivbilder och intervjuer. Det är dock den inre resan han gör som gör den här filmen så bra.
Vlade Divac är ex-NBA-stjärnan och en av frontfigurerna i Jugoslaviens framgångsrika basketlandslag på 1980-talet – men det är hans inre resa som gör den här filmen så bra.
Under träningslägret inför OS 1988 blev han tilldelad Dražen Petrovic som rumskompis. Vlade, den skämtsamme och utåtriktade, och Dražen, den fokuserade, vars hela liv snurrade runt basketen. Vänskap uppstod. Dražen var kroat och Vlade serb. Detta var dock inget de pratade om. Alla var jugoslaver. Var man kom ifrån var aldrig något som diskuterades i laget.
När kommunismen rasade samman 1989 ritades idrottskartan om. Det blev möjligt för spelare från östblocket att åka till Nordamerika. Sovjetiska hockeyspelare stack till NHL och Jugoslaviens basketstjärnor till NBA. Vlade hamnade i Los Angeles Lakers och Dražen i Portland Trail Blazers. Den utåtriktade Vlade klarar anpassningen bra, Dražen har det lite tuffare. De pratar i telefon nästan varje dag och ger varandra det stöd de behöver. Vänskapen skulle dock få ett abrupt slut.
VM-guldet 1990 var den sista föreställningen för det fenomenala jugoslaviska landslaget, den gyllene generationen. Finalen mot Sovjet dominerades totalt. Den lyckliga tiden var dock på väg att ta slut. Under firandet kommer en åskådare ned på planen med en kroatisk flagga. Vlade tar flaggan och kastar undan den. För honom var det Jugoslavien som vann. En gest han fortfarande tänker på.
Under firandet av VM-guldet kommer en åskådare ned på planen med en kroatisk flagga. Vlade tar flaggan och kastar undan den. För honom var det Jugoslavien som vann.
Det skulle aldrig bli som förr igen. 1991 förklarade sig Kroatien självständigt. Människor som hade stått på samma sida var nu bittra fienden. Dražen och Vlade blev aldrig vänner igen. Jugoslavien har splittrats. Kroatien, med Dražen som stjärna, tar OS-silver 1992. Jugoslavien hade drabbats av sanktioner och fick inte vara med.
I juni 1993 åker Dražen till Polen för att delta i EM-kvalet för Kroatien. På vägen hem till Žagreb ska laget mellanlanda i Frankfurt. Dražen tar det ödesdigra beslutet att i stället möta upp sin flickvän och ta bilen hem. De frontalkrockar med en lastbil och Dražen Petrovic dör i en bilolycka den 7 juni 1993. Han blir 28 år. Mycket känslosammare på film blir det inte än när Vlade säger:
»Jag trodde alltid att Dražen och jag skulle sitta ner och samtala, men den dagen kom aldrig.«
De fick aldrig chansen till att tala ut om tiden som var.
I slutet av filmen följer vi Vlade i dag, på besök i Žagreb. Han har inte varit i Kroatien på 20 år. Han berättar om sitt senaste besök. Då var det för ett firande, de hade just vunnit EM-guld. Den här gången är det för att söka möjlighet till försoning. Han hälsar på Dražens föräldrar, visar upp bilder och pratar minnen. Han besöker Dražens grav. Det är vinter och gravplatsen är snötäckt, han går fram, gör korstecknet, kysser bilden på vännen och lägger ned en blombukett, backar ett par steg och lägger ner ett foto på dem båda tillsammans. Även den mest känslokalla personen måste ha svårt för att hålla tillbaka tårarna här. Den inre resan har nått en slutpunkt.
Det är på slutet det framgår med all tydlighet vad den här filmen handlar om. Försoning mellan människor. Försoning mellan folk.