Åtta avsnitt in på första säsongen av Kingdom och det här börjar likna en av de största tv-succéerna någonsin… för mig personligen, alltså. Som när Sons of Anarchy drog i gång, eller Breaking Bad. Fan, det här kan vara en ny Spanarna på Hill Street fast utan poliser.
Det är ju det här man väntat på: ett nytt mästerverk. Men vi är inte där ännu, ett par avsnitt kvarstår innan utandning. Och i ärlighetens namn kan resultatet bli lite hursomhelst. Det är som att se en lindansare tortera publiken med att trampa snett, för att snabbt återfå balansen igen. Kingdom är den där lindansaren. Som Philippe Petit från James Marshs dokumentär Man on Wire. Hela tiden på väg att tappa balansen, för att viljan är så stark.
Alla har en resa värd att följa, tecknade utifrån ett frenetiskt myller av vrede och glädje. Som livet självt. Inga känslor eller personlighetsdrag vaskas bort.
Och det gäller inte bara serien som helhet utan varje enskild rollfigur. Det är sällan man ser en serie med så starka personporträtt, där man aldrig tänker »nej, inte fem minuter med henne/honom nu igen«. Alla har en resa värd att följa. Men, de är alla på väg att tappa fotfästet. De är suveräna för att de är tecknade utifrån ett frenetiskt myller av vrede och glädje. Precis som livet självt. Vilket gör dem allt från sympatiska till djupt obehagliga. Inga känslor eller personlighetsdrag vaskas bort för att vinna tittare. Kanske är det just så man vinner tittare?
Alvey till exempel, som en tickande bomb, eller ett litet barn. Urcharmig men helt labil och inte sen att göra bort sig frekvent. Hans fru Christina som blivit ren från år av droger, men som garanterat kommer falla tillbaka. Deras äldste son Jay (världens coolaste polisonger, förresten) som älskar för mycket och hatar sig själv för mycket. Han kommer aldrig bli lycklig. Och så den yngsta: Nate, lite sexuell självrannsakan där kanske? Sista av allt Ryan och Lisa... Egentligen passar de rätt bra ihop, om det inte varit för att Lisa är tillsammans med Alvey och Ryan har seriösa problem med alkohol och att slå folk, möbler, gym, sönder och samman.
Det håller nu, men vad händer om bomben/bomberna exploderar?
Min poäng är att det krävs så lite för att något så makalöst bra ska till att brista och bara bli ännu en serie i mängden. Vad man i dag ser som trovärdigt – nästan dokumentärt – kan i nästa sekund bli tramsigt eller otroligt. Eller varför inte spelat.
För mig är Kingdom speciell just för att den inte känns spelad. Jag ser aldrig skådespelaren genom karaktären. »Karaktärerna« känns lika unika som sceneriet. Jag har skrivit om det innan, här, men känner mig manad att ta upp det ännu en gång: Det är en genialisk idé att låta en serie som handlar om fighter på alla möjliga plan – jag snackar livet – utspela sig på ett gym där man tränar MMA. Lite grann som The Walking Dead. Och liksom denna handlar mindre och mindre om zombies, känner jag på mig att Kingdom kommer handla mindre och mindre om MMA i fortsättningen. Mannen som fick mig börja kolla, hoppas jag har fel.
Kingdom sänds på DirecTV i USA, oklart med visning i Sverige.