Naturligtvis går det inte att vare sig titta på eller skriva om Vita huset-dramat Madam Secretary utan att reflektera över likheter och skillnader med The West Wing. Och i utgångsläget handlar det förstås om likheter i premissen men skillnader i kvaliteten.
Här är alltså fokus på en kvinnlig utrikesminister i stället för på en manlig president – i en serie skapad av en kvinna med väldigt kvinnligt CV, Judging Amy- och Joan of Arcadia-skaparen Barbara Hall, i stället för av en man med väldigt manlig CV, den machonörden Aaron Sorkin.
Téa Leonis utrikesminister McCord är vuxnare och trovärdigare än Martin Sheens president Bartlet både som politiker och privatperson.
Och även om huvudpersonen ur kanske just det perspektivet känns intressantare hos Hall – i det att Martin Sheens president Bartlet var en nästan barnslig (för att slippa säga narcissistisk) superhjältedröm i illa dolt förstapersonsperspektiv av Sorkin, medan Téa Leonis utrikesminister McCord är vuxnare och trovärdigare både som politiker och privatperson – så känns å andra sidan utrikesministerns lojale, etikprofessor till man mest som Barbara Halls egen drömkarl…
Å tredje sidan spelas denne distingerade svärmorsmanusförfattarinnedröm närmast dräpande känsligt av Tim Daly.
Och så där kan man fortsätta, om man jämför Vita huset och Madam Secretary. Detaljer som är avgjort sämre i den senare har ändå ofta andra sorters kvaliteter, som i slutändan gör serien till höstens allra största överraskning från de amerikanska mainstreamkanalerna.
Jag håller i stort med Linus här på TVdags om pilotavsnittet. Men det kommer inte att dröja länge förrän serien börjar växa på allvar, djupna tematiskt, sätta karaktärer och stories. Merparten är skriven av Barbara Hall själv, och här borde media för länge sedan ha slutat att (som jag gjorde här ovan…) bara identifiera henne med Judging Amy och Joan of Arcadia – Madam Secretary gör mig desto mer nyfiken på hennes mångåriga parallellkarriärer som romanförfattare och alt-country-artist (numera solo, tidigare med bandet The Enablers). Och ska vi prata tv-bakgrund känns det mer relevant att påpeka att hon tillhörde manusteamet på Northern Exposure (Det ljuva livet i Alaska) – och är det något Hall har med sig i bagaget så är det vad hon lärde sig där, av duon John Falsey och Joshua Brand, som skrev tv-historia under 1980-talet med S:t Elsewhere (utan den, ingen Cityakuten, Chicago Hope eller House) innan de skapade klassikern Northern Exposure (mycket populär även på SVT under 1990-talet).
Men därtill tar Hall, under den här förstasäsongen, in flera andra avsnittsförfattare i en riktigt intressant mix: ett par från Grey's Anatomy back-to-back med folk som skrivit för Community och Gilmore Girls, och håll utkik efter det briljanta Blame Canada-avsnittet i mellandagarna, författat av Sorkin-veteranen Paul Redford (som skrivit för Sorkin ända sedan Sports Night) – men mest spännande är att man även tar in nykomlingar, som Homeland-manusassistenten Alexander Maggio som får göra »A-lagsdebut« med ett avsnitt av Madam Secretary.
Ett lika passionerat som professionellt vuxet mainstream-tv-berättande med berörande, underhållande stories och personteckningar i en beroendeframkallande premiss.
Så vad är det i slutändan som gör att jag kastar mig över varje nytt avsnitt med entusiasm? Delvis handlar det nog om att serien är mindre krävande och komplex änVita huset (som trots allt skapade ett visst tuggmotstånd vissa sena, sömniga söndagskvällar med Bartlet-administrationen…) samtidigt som den ändå har en lika underhållande vuxen tonalitet och topic-styrka, och en liknande formel när det gäller torr humor och rörande seriös sentimentalitet. Men därtill också egna, unika kvaliteter, exempelvis i familjeskildringen – de båda döttrarna är lika älskvärda som dotterparet i Nashville, och deras bror, en brådmogen 13-årig anarkist, är jämte mamma utrikesministern ett skönt, strävt salt vid middagsbordet och för föräldrarnas dubbelsängskonversationer (som i sig har ett fint drag av genre-arketypen, det vill säga Furillos och Davenports dito i Spanarna på Hill Street).
Ytterst handlar det om ett lika passionerat som professionellt vuxet mainstream-tv-berättande. Det är starka, berörande och underhållande stories och personteckningar i en totalt beroendeframkallande premiss.
Som sagt, kvällens premiäravsnitt är en smula stabbigt, men sätter inte minst premissen för den bärande ramstoryn om vad som egentligen hänt den nya utrikesministerns föregångare – mördad av CIA?