Nu är det på tiden att vi börjar känna lite sympati för de stackars kämpande Sverigedemokraterna, de har det ju inte så lätt. Hot skickas till dem, grannarna kollar snett och deras barn vill inte synas med dem offentligt. Kanske måste vi förstå hur de har det, Sverigedemoraterna? I SVT:s nya dramasatsning Blå Ögon får vi chansen.
»Varför måste vi förstå historien?« frågar konvuxläraren Gustav sina elever i seriens andra avsnitt. Svaret är för att vi ska förstå den tid vi lever i nu och för att kunna forma framtiden. Hans ideologiska motiv och vilka historieböcker han läser på fritiden går att ifrågasätta; han är nationalsocialist och planerar terrorattacker i en källarlokal efter jobbet. Men att det är viktigt att förstå, det verkar samtliga vara överens om.
Trots mord och fiffel får inte regeringskansliets gula belysning något sexigt House of Cards-skimmer. Bäst blir det i stället när serien slår sig ned i den svenska mysrasismens vardagsrum.
Inför sändningarna av Blå Ögon har SVT pratat om sitt demokratiska uppdrag, och att de vill fånga samtiden. Men att skildra ett här och nu är svårt, särskilt när processen med att producera ett drama är lång och arbetet med serien började för bra precis en mandatperiod sedan. Men som en av regissörerna, Henrik Georgsson, uttryckte det inför pressvisningen av de två första avsnitten: »Serien kommer med ruggig timing.«
Det är uppenbart vad han syftar på. Supervalåret har inte ens tagit slut när dramaserien nu har premiär. Det är en konspiratorisk thriller i politisk miljö som handlar om att stabschefen från justitiedepartementet spårlöst försvinner, Louise Peterhoffs rollfigur (med ett förflutet på tjänsten innan) blir tvungen att kliva in som vikarie, Trygghetspartiet (som är en spegling av Sverigedemokraterna) väntas göra ett succéval och få en vågmästarroll, människor dör, människor är kära och det bildas nationalsocialistiska terrorgrupper.
Det är mycket som ska få plats. Efter orden »konspiratorisk« och »politisk« har det har pratats om ett svenskt House Of Cards, men det är långt ifrån sanningen. Trots ingredienser som mord och fiffel så får inte regeringskansliets gula belysning ett sexigare skimmer. Något annat tar form.
Uppgiften för manusförfattare av en samtidsskildring, i det här fallet veteranen Alex Haridi (Spung, Miss Kicki, Äkta människor), blir att definiera vad det är som spelar roll här och nu. I Sverige 2014 är det Sverigedemokraternas framgångar och hur allt fler ställer sig längre ut mot kanterna och hoppar på den politiska gungbrädan. Politik är vad som engagerar – vilket inte minst blir väldigt tydligt om man kollar vilka artiklar som delas flitigast i sociala medier, denna ständiga samhällstermometer.
Så när svensk tv nu i en fiktiv dramaserie på tio delar ska skildra den främlingsfientlighet som blir allt mer vokal i landet är det därför svårt att titta åt andra hållet. Vad finnas att tillföra som inte redan sagts? Från första stund står det klart att historien ska berättas ur alla perspektiv. I sann public service-anda ska samtliga sidor komma till tals, det gäller tydligen också fiktion. Om de vill berätta en konspiratorisk politisk thriller så tappar det i tempo, spänning och engagemang snabbt. Men, återigen, det är inte riktigt vad Blå Ögon handlar om.
Samtliga rollgestalter är så pass nyanserade att det går att identifiera sig med dem – för att därpå låta oss ifrågasätta deras tankesätt.
Som mest intressant blir det i stället när serien slår sig ned i den svenska mysrasismens vardagsrum, genom inblicken i Annika Nilssons liv, ömt skildrat av Anna Bielkerud (som ju vann en Guldbagge för Hotell förra vintern). Hon sliter inom äldrevården, har två barn och engagerar sig lokalt för Trygghetspartiet i Uddevalla. Partiet älskar henne – hon är den bild som de vill förmedla av sig själva. Men alla i hennes närhet är inte lika imponerade av de politiska framgångarna. Vi får se hur hennes son ber henne att inte hålla det där jäkla talet på torget och de sociala konsekvenser som följer…
…och till slut också vad det är som gör att det känns som den enklaste utvägen att föra över sina problem på de med en annan hudfärg.
Samtliga rollgestalter är så pass nyanserade att det går att identifiera sig med dem som verkliga människor – för att därpå låta oss ifrågasätta deras tankesätt. Det blir aningen svårare att avfärda innehållet som »PK-propaganda« eller »populism«, nog för att båda exemplen kommer att förekomma.
Det är också så vi kan förstå historien och forma vår framtid – inte genom att en anställd på regeringskontoret är försvunnen och följa en vikarie som ska försöka leta rätt på henne. Serien har under de inledande två avsnitten lite för många ofokuserade storylines för att det ska hinna bli riktigt spännande, men ibland bränner det till och det öppnas upp kapitel i den framtida historiebok vi i dag kallar för samtiden.