En cancersjuk man dör på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Bara några veckor senare sitter mannens dotter och fru framför teven när de plötsligt känner igen mannens tubsockor som sticker fram från en sjukhussäng. De skriker rakt ut av chock. Programmet är Sjukhuset på TV3 och de förstår inte varför det visar deras pappa och makes sista tid i livet. De hade nämligen inte gett något medgivande till det. I sekvensen som sänds på tv pratar två sköterskor om hur sjuk pappan är. Hans ansikte är förvisso pixlat, men de anhöriga känner lätt igen honom.
Hur detta kommer att påverka framtida tv-produktioner i sjukhusmiljö är svårt att svara på, men troligtvis kommer landstingen att bli mer försiktiga framöver.
Familjen lyckades få TV3 att ta bort inslaget, men landstinget, som hade släppt in kamerorna på Akademiska sjukhuset, vägrade erkänna sin skuld. Först påstod de att det fanns ett godkännande från fadern, men det tog de sedan tillbaka. Mannens familj krävde därför landstinget på sammanlagt 375 000 kronor i skadestånd. Landstinget vägrade betala, vilket har lett till striden i domstol. I tingsrätten fick landstinget rätt. Dessutom skulle de tre betala landstingets rättegångskostnader på drygt 592 000 kronor.
I går eftermiddag föll så domen i hovrätten. Hovrätten fastställer att det har skett brott mot tystnadsplikten i programmet och river därmed upp den tidigare domen från Uppsala tingsrätt där landstinget friades. Landstinget döms att betala ett skadestånd på 20 000 kronor vardera till tre av den avlidne mannens anhöriga och de slipper även att betala de rättegångskostnader på 741 000 kronor som de hade blivit dömda att betala av tingsrätten. För de anhöriga blev det enligt UNT:s utsända på plats tårar, kramar och lättnad när de fick höra domen.
Det är bra att landstinget fälls. Hur detta kommer att påverka framtida tv-produktioner i sjukhusmiljö är svårt att svara på, men troligtvis kommer landstingen att bli mer försiktiga framöver. Det uppmärksammade fallet har fört med sig en bredare diskussion kring det etiska i att släppa in tv-kameror på det här sättet på sjukhus. Sjuksköterskeföreningen och Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik rådde tidigare i år läkare och sjuksköterskor att vägra vara med i tv-serierna och uppmanade till protest i landsting där nya inspelningar pågår eller planeras. De skrev att det finns allvarliga etiska problem med sjukhussåpor »vare sig verksamheten kan anses vara juridiskt möjlig eller ej« och att serierna utgör ett oacceptabelt hot mot patienternas integritet.
Hur känner sig de som vägrar medverka över vetskapen att kameror ändå har följt dem när de har varit som sjukast och svagast?
Jag kan bara hålla med. Det finns hundratals olika realityserier runt om i världen som skildrar sjukhus och andra instanser där människor är i utsatta tillstånd. Vissa serier är värre än andra, men i grunden är de alla egentligen integritetskränkande. För just detta att svårt sjuka och skadade inte har mycket till val om de ska få en kamera i ansiktet på sjukhuset eller inte är ett problem, oavsett om landstinget eller de själva har godkänt det i för- eller efterhand. För även om deltagare i efterhand godkänner sin medverkan så hade de inget val att ens filmas. Hur känner sig de som vägrar medverka över vetskapen att kameror ändå har följt dem när de har varit som sjukast och svagast? Och hur påverkar kamerorna sjukhuspersonalens arbete och kvaliteten på vården de ger?
Det finns dock exempel på sjukhusserier som är bättre. 24 Hours in A&E (Sara Ödmark har tidigare skrivit strålande om den här) är tveklöst den bästa sjukhusrealityn som finns på tv. Närmare 100 kameror följer allt som händer under 24 timmar på ett sjukhus i London, sedan görs uppföljande intervjuer med de medverkande. Det skapar en extrem närhet i berättandet som gör det omöjligt att inte beröras. Det berättas historier som överträffar fiktionen från alla Grey's Anatomy's i världen.
Det som gör serien bättre även ur integritetssynpunkt är att intervjuerna med de som skildras gör det tydligt att de är helt med på att deras kanske svagaste stund i livet visas för tv-tittare. Det gör åtminstone mig som tittare lugn. Och det gör deras berättelser mänskliga, i stället för simpel tv-dramatik. Samtidigt är det 100 kameror på sjukhuset och ingen som besöker det har möjlighet att undkomma dem, oavsett om de godkänner sin medverkan i själva tv-serien eller inte. Det visar på att hur en än vrider och vänder på det så finns det alltid en grundläggande integritetskränkning i sjukhusrealityn.
Sjukhuset har som främsta syfte att underhålla, inte att upplysa. Valen i produktionen görs utifrån detta faktum, vilket ökar risken för att vanliga människor hamnar i kläm.
Är då svaret att helt sluta skildra vad som händer på sjukhus? Nej, men det måste göras med extremt stor omsorg och respekt, vilket bevisligen inte är produktionsbolagen och landstingens första prioritet alla gånger. Och en måste fråga sig vad syftet ens är med dessa serier. Visst finns det något i att vi tittare får en inblick i hur sjukhus faktiskt fungerar. Det kanske gör att vi blir mindre rädda och att vi inser vilket hästjobb vårdpersonal ofta gör. Men ska det ske på bekostnad på av att de medverkandes integritet kränks och att de känner sig utnyttjade?
Dessutom är det värt att poängtera att realityserier som Sjukhuset har som främsta syfte att underhålla, inte att upplysa. Valen i produktionen görs utifrån detta faktum, vilket ökar risken för att vanliga människor hamnar i kläm. För vi måste komma ihåg att det är just vanliga människor, våra grannar, familjemedlemmar eller jobbarkompisar, som utgör innehållet i dessa tv-produktioner. Risken är att de av produktionsbolagen just ses som innehåll, och inte som människor som förtjänar att själv välja om de vill filmas eller inte när de är sjuka och skadade.