Before you came here, Twin Peaks was a simple place.« – Jean Renault
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 13, Checkmate.
Stjärnorna tindrar på himlavalvet. Tre symmetriska trianglar far emot oss genom rymden likt ett UFO eller en brinnande radioaktiv runa. Symbolen förvandlas till en eldsflamma som täcker hela vårt synfält. Major Briggs sitter på en tron i kosmos, ensam, och berättar för Harry, Cooper och Doc Hayward om vad som hände när han försvann från platsen i skogen där han och Cooper slagit läger. En djungelliknande vegetation slingrar sig runt honom. Det är inte samma skog som förut. Detta är en uråldrig plats, någonstans mellan världar. Bilderna av den är ovanliga, lätt suddiga, inte alls lika kontrollerat knivskarpa som det röda rummet eller andra drömsekvenser – det här är något annat. Bjärta färger, medvetet dålig vitbalans, ett slags lågupplöst oskärpa som påminner om VHS-kvalitet (därav den underliga skärmdumpen ovan). Vi lyckas liksom aldrig fokusera, och det känns avsiktligt. Majoren kastas så småningom ut ur sin vision och tillbaka till det förhörsrum på polisstationen där han sitter och försöker minnas vad som hänt.
Bobby har helt tappat intresset för hushållet nu när han upplever sig ha fått en gyllene biljett från misären till det ljuva livet, och han orkar inte ens låtsas bry sig om Shelly längre.
Det går sådär. Han minns bara brottsstycken, bland annat en enorm uggla. Doc Hayward föreslår hypnos, men majoren säger att det är meningslöst – åratal av intensiv psykologisk träning har gjort honom exceptionellt resistent mot sådana metoder. Bakom hans högra öra sitter samma tre trianglar som i hans berättelse, liksom inbrända i huden. Han har inget minne av hur de hamnade där. Polisens arbete blir dessutom ännu svårare eftersom det lilla Briggs faktiskt vet, till exempel detaljer om hans jobb för försvarsmakten, är hemligstämplat. Men Briggs är skärrad nu, och har grubblat mycket på situationen han befinner sig i. Han bestämmer sig för att lätta lite på hemlighetsmakeriet.
Majoren berättar att det inom flygvapnet pågår ett arbete med Project Blue Book, försvarets gamla undersökningar av UFO-aktiviteter, som Cooper är bekant med. Projektet lades officiellt ner 1969 men fortsätter i hemlighet, och Briggs är en av de som sysselsätter sig med rymdspaningarna – men i fallet med Twin Peaks tittar de även neråt, ner under jordytan. Majoren hinner komma så långt som att nämna The White Lodge, men avbryts sedan av militärpolis som kommit för att hämta honom till förhör.
I ett annat rum på stationen sitter Ernie och svettas, och Denise går otåligt omkring i rummet och försöker få den stressade kåkfararen att ringa Jean och ordna ett möte för en knarkaffär. Ernie är en riktig fegis, en skärrad skrävlare som likväl enkelt pressas att vara orädd macho och lyfta luren. Han är verkligen all over the place och det är ett under om han klarar sig undan den här knipan utan att få en hjärtinfarkt. Ge honom något lugnande åtminstone! Denise och Cooper är härligt avslappnade och retfulla mot Ernie – under samtalet sitter Cooper och mumsar på munkar framför honom medan Denise masserar hans axlar.
Hemma hos Johnsons börjar Shellys och Bobbys relation att krackelera, och det har ju varit på gång ett tag nu – impulsive Bobby ser sig plötsligt som Ben Hornes nya påläggskalv, och han vill inte spendera sina dagar med att torka upp Leos utspottade blåbärskräm, något han dock inte har något emot att se Shelly göra. Bobby har helt tappat intresset för hushållet nu när han upplever sig ha fått en gyllene biljett från misären till det ljuva livet, och han orkar inte ens låtsas bry sig om Shelly längre. Shelly ger honom en välförtjänt örfil innan han stormar ut med löfte om att aldrig återkomma. Stackars Shelly – kommer hon någonsin att få anständig tillvaro?
James hänger, i brist på annat, såsom initiativ och egen vilja, kvar hos den mystiska Evelyn och mekar med familjens bilar, men vi ser honom också ringa till Ed och be honom Swisha över sina samlade besparingar, som gissningsvis består av 3-4 dollar och en samling plektrum. Men varför gör James detta? Är det dags att på allvar kapa banden till Twin Peaks och ge sig ut i världen (och bort från serien)?! Hoppas hoppas!
Evelyns utsatta position är som en guldkantad personlig inbjudan till James att reparera sitt dåliga samvete
Men detta blir en senare fråga, för mitt i samtalet med Ed kliver Evelyn in i garaget med härligt gigantiska Terminator-solbrillor som täcker halva ansiktet. Brillorna är helt klart scenens stora behållning, men anledningen till att hon har de på sig är inte lika härlig – de döljer en rejäl blåtira som hon säger sig ha fått av sin elake make Jeffrey. Evelyns utsatta position är som en guldkantad personlig inbjudan till James att reparera sitt dåliga samvete – han klandrar grandiost nog fortfarande delvis sig själv för det som hände Laura och Maddie, och nu har han ånyo chansen att rädda en dam i nöd, precis som den ädle riddare han inbillar sig att han är.
Harry kommer hem till Packard-Martells och får en smärre chock när Josie öppnar i sin käcka tjänstefolksuniform. Josie blir generad, men när Harry frågar henne varför hon inte bara flyttar in hos honom istället för att lajva Downton Abbey får jag huvudvärk – det är en så uppenbar och enkel lösning på hennes plågor, det är oerhört konsitgt att de inte kommit fram till detta tidigare. Men så lätt ska det såklart inte gå. Josie svamlar först något om att hon inte vill att Harry ska råka illa ut, och försöker sedan hävda att hon inte vill flytta från huset, eftersom det är hennes hem? Jaha, men hur länge har det varit det? Ett par år kanske? Och är det bättre att stanna kvar och underkasta sig Catherines alla nycker än att flytta in hos sin trygge sheriffkille? Det är både frustrerande feltänkt och märkligt oengagerande på samma gång.
Det känns logiskt att Ben återgår till barndomens trygga lek när det krisar – oskuldens tid, då allt var okomplicerat och roligt.
The Great Northern Hotel tycks ha förvandlats till Bens privata sanatorium, och affärerna går dåligt. En alltmer ansvarstagande och businessklädd Audrey möter en flyende, förtvivlad assistent i korridoren utanför Bens kontor, och upptäcker sin far helt insnöad på amerikanska inbördeskriget – rummet är överbelamrat med bråte, gamla leksaker, krigsrekvisita och dioramor över krigets viktiga fältslag. Mitt i alltihop ligger Ben, utspökad i sydstatsuniform, och agerar ut dramatiska scener med sina tennsoldater. Det känns logiskt att Ben återgår till barndomens trygga lek när det krisar – oskuldens tid, då allt var okomplicerat och roligt. Jag kan inte heller låta bli att tänka på hans son Johnny, som inte är med så mycket i serien men som ju ofta klär sig i indianskrud. Det gamla Amerika återkommer här också. Audrey, som plötsligt finner sig vara den mer vuxna av de två, lyfter luren och ringer Jerry.
Norma mår inget vidare. Hon är utmattad och olycklig, och fattas bara annat. Hon har fått utstå så mycket elände den senaste tiden, alla turer med hennes mamma, hennes odåga till karl, hennes hemliga kärlek till Big Ed – och hon har bara fått ta det, svälja förtreten och knyta näven i fickan. Men hon tycks ha nått en brytpunkt nu, när hon knackar på hemma hos Ed och vill tala ut. Och det gör hon verkligen – hon levererar en utlämnande, passionerad kärleksdeklaration, säger att hon är trött på att smyga, att hon inte längre orkar bry sig om konsekvenserna, hon vill vara med Ed, de förtjänar att få vara tillsammans. Ed omfamnar henne. Det är en sorgligt romantisk scen värdig Douglas Sirk, men om den parallellen ska hålla fullt ut behöver scenen följas av en tragedi...
Hawk och Harry utrustar Ernie med en dold mikrofon, vilket är lättare sagt än gjort då han svettas som en... tja, en nervös tjallare som precis ska leda bylingen till ett gäng mordiska knarklangande kanadensare.
Samtidigt, på polisstationen, utrustar Hawk och Harry den snacksalige Ernie med en dold mikrofon, vilket är lättare sagt än gjort då han svettas som en... tja, en nervös tjallare som precis ska leda bylingen till ett gäng mordiska knarklangande kanadensare. Hur polisen kan lita på att den här lallaren ska eskotera Denise till Jean Renaults stuga och samla ihop tillräckligt mycket bevis för ett gripande utan att allt går åt pipan är förbluffande.
Mest nervös borde kanske Denise vara, som trots allt är den som ska skickas in med nervöse Ernie till lejonets kula, men han är lugn som en filbunke. Denise har nu dessutom svidat om till en mer ändamålsenlig look, med proper kostym och håret uppsatt i slick yuppiehästsvans. Coop beklagar att han inte kan följa med och bevaka insatsen på grund av sin avstängning, men Harry har ett äss i rockärmen – han utser raskt Cooper till biträdande sheriff och kastar till honom en guldstjärna. Agentens förtjusning inför denna för Harry ovanliga improvisation går inte att ta miste på.
Det knackar på nytt på Big Eds dörr. Det är Donna, som vi inte sett så mycket av den senaste tiden – och det här är den enda scenen det här avsnittet – men som naturligtvis/tyvärr är orolig för James. Ed lugnar henne och berättar om telefonsamtalet tidigare under dagen, varpå Donna erbjuder sig att ta hand om James besparingar och leverera struntsumman personligen. Ed protesterar lite halvhjärtat men låter henne ta pengarna och dra – han har ju Norma i kulisserna. Norma piffar sig lite efter deras klandestinokuttrasju och sedan smyger ut, och därefter går allt väldigt fort. Hank verkar ha teleporterat sig till mitt i rummet, varifrån han utdelar flertalet smockor mot den överraskade Ed. Innebär detta att Hank stått och glott på Ed och Normas älskog som en annan Peeping Tom? Hursomhelst är han arg.
Det är förvisso tillfredsställande att se Hank mörbultas av Nadine, men samtidigt stör jag mig på scenen, för här blandas de hittills ganska åtskilda narrativen – det fantastiska och det realistiska.
Jag är både förvånad över och besviken på hur enkelt Hank sopar mattan med Ed, som jag hade tänkt mig både skulle vara segare och bättre på att slåss än så här. Å andra sidan var hans ingripande på vägkrogen i den klassiska fighten Bikers vs Jocks minst sagt ynkligt. Men här har han ju något att kämpa för! Han räddas dock i elfte timmen av Nadine, som kommer hem från plugget och prompt slår Hank gul och blå. Det är förvisso tillfredsställande att se Hank mörbultas av Nadine, men samtidigt stör jag mig på scenen, för här blandas de hittills ganska åtskilda narrativen – det fantastiska och det realistiska. Och inte på ett bra sätt. Så länge som Nadine bara hänger på high school och lattjar på dinern med Mike och andra elever kan jag leva med det, det är acceptabelt om än distraherande, men när hon dundrar in här är det som att två världar möts – det allvarliga och det triviala – och tyvärr tar det komiska och serietidningsaktiga överhanden. Nadine »snurrar igång« sin väska som en helikopter innan hon drämmer den i skallen på Hank; Nadine trycker upp Hank mot väggen och lyfter honom flera decimeter från golvet.
Det märkligaste med hela scenen är kanske ändå att Norma, som lämnade huset typ fem sekunder innan Hanks misshandel av Ed började och rimligtvis borde ha sprungit på Nadine på garageuppfarten, missar hela uppståndelsen. Kanske är det i själva verket hon som kan det här med teleportering.
Bobby försöker nå fram till Ben, men magnaten är onåbar, i hans värld är det krigstillstånd och han har även lagt sig till med en lite sydstats-twangig dialekt. Man kan se på Bobbys blick att han börjar fundera på om han verkligen satsat på rätt häst här. Kugghjulen börjar snurra, sakta, så sakta. Han konfererar uppgivet med Audrey, som meddelar att Jerry åtminstone är på väg hem. Här skulle jag kunna spekulera i att Bobby och Audrey börjar utveckla känslor för varandra, men än så länge är Bobbys dreglande efter Audrey synnerligen obesvarat. Bobbys kläder har förresten genomgått en viss uppdatering, till det bättre: om han tidigare kunde beskrivas som gymnasist med för stor kostym liknar han nu mer en swing kid, vilket han passar bättre som – jag gillar särskilt hans skjorta.
Och på tal om stil så kommer här avsnittets klädhöjdpunkt – Catherine Martells kulörta ytterplagg, en fantastiskt röd tantponchokappa med breda axlar och enorma fickor.
Och på tal om stil så kommer här avsnittets klädhöjdpunkt – Catherine Martells kulörta ytterplagg, en fantastiskt röd tantponchokappa med breda axlar och enorma fickor. Den ser mer ut som en golvmatta som någon klippt strategiska hål i än ett klädesplagg, men Catherine bär den med självklar pondus. Catherine stryker omkring på hotellet, och väntar tills Bobby och Audrey försvunnit innan hon smyger fram till Bens kontor och mot all tidigare praxis i serien knackar på istället för att bara buffla in. Hon är där för att hånskratta åt Bens olycka, såklart, men istället blir hon oväntat tagen av misären, rörd av Bens utsatthet. Och hennes köttsliga lust efter Ben är orubblig, trots allt som hänt – det är åtminstone vad hon hävdar. Men vad finns egentligen kvar bakom alla dubbel- och trippelförräderier, rävspel, hittepå, galenskaper och sexuella attraktioner?
Ernie och Denise (nu Dennis) befinner sig i Jean Renaults stuga med Jean och kompani, och dividerar kring knarkaffären. Utanför spanar Cooper, Harry och Hawk, och de är verkligen löjeväckande nära stugan – man borde utan tvekan kunna se saftblandarna på polisbilen om man bara kastade en snabb blick ut genom ett fönster. De är 30-40 meter bort, max. Vansinne. I stugan ångar Ernie på med såväl svada som svett, och Jean börjar ana oråd. Dessutom är inte Hank på plats – av anledningar (Nadine) som sällskapet i stugan inte känner till. Den där misshandeln ska visa sig rädda Hank från lagens långa arm.
Det blir till slut för hett och pressat inne i stugan, Ernies nervositet avslöjar honom – quelle surprise – och den dolda mikrofonen börjar ryka av all perspiration. Jean förstår direkt vad som står på, och tar Ernie och Denise som gisslan. Han ropar ut till Cooper att visa sig. Hawk och Harry ligger och trycker bakom en grushög, men Cooper tvekar inte en sekund. Han reser sig från sitt patetiska »gömställe« och erbjuder sig att byta plats med gisslan, något som Jean går med på. Varför inte Jean bara skjuter Cooper där och då förstår jag inte riktigt, men visst, om han vill barrikadera sig i en enslig stuga med gisslan samtidigt som polisen får gott om tid på sig att kalla dit förstärkning och omringa huset så är det ju hans huvudvärk.
FLASH: James är på väg att luras in i en fälla så det dånar om det av Evelyn och hennes »bror« som inte alls verkar vara hennes bror. OK, tillbaka till gisslandramat.
Det har nu blivit kväll, runt stugan kryllar det av poliser, mot träden studsar blått och rött ljus. Hawk och Andy har intagit position vid sina bilar, med riktade revolvrar mot skurkarna (hur länge har de stått så, fyra timmar typ?). Inne i stugan är läget spänt. Cooper har tagit emot lite stryk men är samlad. Mountien (som för övrigt kommer på andra plats i avsnittets modelista med sin jacka som tycks besläktad med Catherines) är skärrad men Jean är lugn. Det finns inte så stort handlingsutrymme för bovarna – polisen kommer aldrig låta dem komma undan, och de kommer heller inte att förhandla med dem. Jean förklarar för Cooper varför han håller agenten som ansvarig för sina bröders död – i Jeans vridna huvud representerar Cooper en utmaning av status quo i Twin Peaks, någon som skapade obalans i ett balanserat samhälle. Han anklagar honom för att vara den som förde mardrömmen med sig till bygden, och om bara han dör återgår allt till det normala. Det är en perverterad, skurklogisk slutsats som vänder upp och ner på den bild av Cooper som vi har: en problemlösande protagonist som kallas in när en obalans (Lauras död) uppstår, med syfte att återställa balansen.
I Jeans vridna huvud representerar Cooper en utmaning av status quo i Twin Peaks, någon som skapade obalans i ett balanserat samhälle. Han anklagar honom för att vara den som förde mardrömmen med sig till bygden, och om bara han dör återgår allt till det normala.
Jean och den korrupta kanadensiska polisen King behöver dock inte fatta några beslut, det har polisen redan gjort åt dem. En servitrisklädd Denise närmar sig stugan med en matbricka, och den korkade Jean sväljer betet och släpper in honom, varpå Cooper snor åt sig en pistol och skjuter en flyende Jean till döds, samtidigt som Denise knockar King. Om det inte finns någon hämndlysten syrra där ute i vildmarken lär det här innebära slutet för kapitlet Renault, åtminstone i den här serien. Men kan vi månne hoppas på en Better Call Saul-liknande prequel-offshoot med alla tre bröderna?!
Härefter följer en ganska obehaglig scen för alla som ogillar 1) mörker 2) clowner 3) Leo Johnson. Shelly ligger och slappar i soffan och lyssnar på rockabilly på skivspelaren när strömmen börjar komma och gå. Visserligen är det halvkasst väder ute och huset är direkt inte i jättebra skick, men det här är ovanligt, och Shelly blir orolig. När hon ser att Leo inte ligger i sin säng – där finns bara en liten leksaksclown med läskiga rörliga armar – börjar hon få panik, och när även hans rullstol är tom blir hon hysterisk. Hon snurrar runt och där står han, Leo, med födelsedagsstrut på huvudet och tårtgrädde utsmetad i ansiktet. Han är en ond, snett leende clown som väser »Shelly« innan strömmen går och allt blir mörkt.
På polisstationen får vi förklaringen till strömavbrottet: någon har satt fyr på en lokal elstation vilket påverkar hela bygden. Dessutom har polisstationens egen strömanläggning utsatts för en brand vilket försatt den i mörker. Ett bombhot har också ringts in till Lucy, men den som hotade uttryckte sig vagt kring var den eventuella bomben fanns. Cooper går in i mörkret, och på Harrys rum gör han en ohygglig upptäckt – en okänd, död man är placerad på Harrys stol, och hans hand är fixerad med ståltråd så den pekar mot ett schackbräde på skrivbordet. Windom Earle har levererat ett nytt drag.