Jag gillar historien om hur Camilla Kvartoft blev programledare för Veckans brott. Leif GW Persson frågade henne vad hon skulle ta med sig om de skulle leta efter ett lik i skogen. »Gummistövlar«, svarade hon. GW gillade vad han hörde och Kvartoft fick jobbet. Programmet hittade snabbt sin publik och har blivit en långkörare på SVT. De är nu inne på nionde säsongen och man har sänt hela 85 avsnitt.
Han har lämnat den dekadenta stilen hemma – hoppas vi aldrig mer får se den där bruna jägarkostymen igen – och professorn Leif GW Persson är tillbaka.
I våras var programmets framtid osäker. GW skulle operera sin höft och hade inte skrivit på för en ny säsong (vilket han, och TVdags, gjorde en rätt kul grej på). När beskedet till slut kom om en ny säsong blev i varje fall jag skeptisk; rädd för att programmets peak var över och att man skulle mjölka ut så mycket som möjligt i stället för att sluta på topp.
Men det har blivit precis tvärtom. GW och programmet är i absolut toppform. Han har lämnat den dekadenta stilen hemma – hoppas vi aldrig mer får se den där bruna jägarkostymen igen – och professorn Leif GW Persson är tillbaka. Om man ser förbi den verbalt fyndige GW och kolerikern GW öppnar sig en skarpsinnig och initierad kritiker. Det är när GW får briljera med sin kunskap och erfarenhet han är som bäst att lyssna på. Hans sågning av polisens arbete i fallet med kostölden förrförra är en svensk tv-klassiker:
Säsongens höjdpunkt har varit just det avsnittet när de tog upp det fallet. Fantastisk journalistik när Kvartoft undersökte hur lång tid det tar att lasta en lastbil med slaktdjur.
Samspelet mellan GW och Kvartoft har också nått en ny nivå. Jag har flera gånger noterat hur snabba och intensiva deras ordväxlingar har blivit. Kvartoft har blivit lite tuffare i sina frågor, samtidigt som GW, som innan kunde vara lite svamlande i sina svar, nu svarar uttömligare och mer detaljerat. De har lyckats höja kunskapsnivån utan att programmet på något sätt blivit obegripligt eller stelt – och kan fortfarande kryddas med en suckande vits på slutet:
Programmet har också fått sin egen historia att referera till. I det allra första programmet tog de upp det olösta dubbelmordet i Linköping och nu blir det intressant när man tar upp vad som hänt sedan dess. De går igenom om utredningsläget har förändrats och GW:s teorier blöts en gång till. Då lyfter programmet ytterligare.
Jag har svårt att se hur Veckans brott ska existera efter det att GW slutat. Han kommer inte att hålla på för evigt. Han har tackat ja till att göra en säsong till så det bli nog ett 100:e program sent i vår, i varje fall. Låt oss hoppas att toppformen håller i sig.