Serie A: AC Milan–Inter (TV12 söndag kl 20:45)
Uppladdningen inför det här derbyt har handlat väldigt mycket om ett par gamla Interhjältar.
Roberto Mancini är efter några mer eller mindre lyckade turer ute i Europa tillbaka på den svartblårandiga bänk där han hade så stora framgångar. Med lite andra förutsättningar än för sex år sedan: en ny ägare, något tunnare plånbok, ett lag han ärvt från en på många sätt väldigt annorlunda tränare, ett Mazzarri-Inter med ett rakare och mer risktagande spel än det Mancini har praktiserat och trivs med. Stommen Mancini byggde sitt Inter kring för sex år sedan – Samuel, Cambiasso, Zanetti, Zlatan – är borta och Inter har en trupp som otvetydigt har talang, men som är ojämn och har hackat sig fram under flera år.
Milan uppges rycka i gamla Inter-hjälten Wesley Sneijder. En värvning som skulle vara väldigt typisk och logisk för Milan, denna elefantkyrkogård till fotbollsklubb.
Samtidigt sägs en annan Inter-hjälte vara på väg in i söndagens motståndarlag. Milan uppges rycka i Wesley Sneijder. En värvning som, om den nu blir av i januari, skulle vara väldigt typisk och logisk för Milan, denna elefantkyrkogård till fotbollsklubb. Milan vägrar tro att spelare kan ta slut, att åldern någonsin kan ta ut sin rätt. Om briljansen en gång funnits kan den köpas för en billig penning och förhoppningsvis väckas på nytt, Det är mindre riskabelt med rutin än rå lynnig talang.
Det finns för all del något sympatiskt i den hållningen i en fotbollsvärld som ständigt, ständigt skriker efter nytt blod. Men också lite dumsnålt.
Man kan givetvis också undra var Milan ska placera in Sneijder i ett lag som har gott om mittfältare, men på något sätt går det säkert att klämma in holländaren. Det är ju hur som helst ett annat, senare, och än så länge hypotetiskt problem och Milan har nog med högst verkliga och aktuella. Nyförvärven presterar ojämnt, anfallarna gör inte mål och truppen är full på (dyrt) dödkött.
Det är två osäkra lag som kommer springa ut på San Siro på söndag. Ett blåsvart som kanske har en ljus framtid, men behöver fungera här och nu. Ett rödsvart som fungerar här och nu, men köper och bygger för stunden.
Båda lagen är alltjämt med i kampen om Europaplatser, så jämn är Serie A bakom Roma och Juve, men förloraren här kommer oundvikligt halka efter. Och det håller ju inte för så här stora klubbar.
Ligue 1: Metz–Paris SG (TV12 fredag kl 20:30)
Jag var på födelsedagsfest i lördags och missade därmed Montenegro – Sverige, helgens andra stora fest, men kämpade mig upp och såg matchen i efterhand i söndags. Jag skulle inte önska min värsta fiende att uppleva den matchen med bakfylletungt huvud och medveten om resultatet.
En sak bland många (Hamréns bristande matchcoachning, att Erkan Zengin rimligtvis borde ha spelat sig ur laget ganska snart igen, den bristande stabiliteten och självförtroendet som gör att Sverige inte bara kan spela av en match) som blev tydlig – Zlatan är inte ikapp efter hälproblemen än. Han gör fortfarande bra saker, han har fortfarande mer kvalitet än övriga tio svenska spelare tillsammans, men i hundraprocentig form är han ju inte.
Då är ju frågan hur Laurent Blanc resonerar? PSG har långsamt kommit i gång utan Den Store, tog en tung seger mot Marseille senast och har fått fart på den annars så Zlatanhämmade Cavani. PSG kommer givetvis alltid vara ett bättre lag med Zlatan än utan, men hur kommer en lite rostig mutter funka i en maskin som annars börjar se ganska väloljad och fullt fungerande ut?
Premier League: Arsenal–Manchester United (Viasat lördag kl 18:30)
Det går lite tungt nu, va.
Manchester United kommer ur landslagsuppehållet med en skada på en central spelare (defensiva mittfältsankaret Daley Blind). Ännu en att lägga till en numera ganska rejäl lista. Spelet kränger samtidigt än hit, än dit. Ibland faller allt på plats och man kan ana vad Louis van Gaal vill och kan bygga på sikt, nästa stund kan halva backlinjen bestå av juniorer och Angel di Maria vara utflyttad i en anonym kantroll.
Uniteds eventuella räddning? Det såg inte sådär helgjutet ut för Arsenal mot Swansea senast helgen heller. Arsenals defensiva svagheter just nu blev ganska brutalt avslöjade där i Wales. Calum Chambers är en jättefin spelare, jag tycker så mycket om honom, med fina fötter, smart skalle, precis lagom tuff inställning, men – han är ingen spelare man vill ha på ytterbacken mot pilsnabba wingers. För de tar sig runt honom då. Gång på gång på gång. När man har dessutom har skador centralt i backlinjen och saknar tyngd och längd när inläggen kommer blir ett så ömtåligt lag som Arsenal straffade.
La Liga: Barcelona–Sevilla (C More lördag kl 20)
Är smekmånaden slut nu? Egentligen har ju Luis Enrique gjort allt rätt. Han köpte dyrt, men i stort sett ganska smart. Vågade släppa fram de egna talanger han själv tränat fram i ungdomslagen. Visade mod med petningen av Pique. Fick i gång den tidigare så ojämne Neymar.
Säsongsinledningen lovade mycket också, ge och ta någon PSG-mina i Champions League, men den senaste månaden har ett hackande Blaugrana förlorat ett prestigemöte mot Real och gått på pumpen mot Celta Vigo. Samtidigt som det ryktas om missnöje mot Enrique bland spelarna.
Barca kan definitivt vända trenden, de brukar vara ganska bra på just det, och vann senast i både ligan och Chmapions League, men ett CL-plats-jagande Sevilla, som än en gång fått bygga nytt efter sommarens transferfönster – och än en gång gjort det sensationellt bra – är tufft motstånd.
Premier League: Aston Villa–Southampton (Viasat måndag kl 21)
Sett till förutsättningarna är nog Southampton höstens lag i fotbolls-Europa. Ni kan storyn vid det här laget – om en klubb som förlorade sin tränare, och ersatte med ett högst osäkert kort, och under sommaren sålde en halv startelva. Men som ändå, så här långt in på säsongen, skuggar det omöjliga Chelsea i tabelltoppen, och fått maximal utdelning på egentligen ganska osäkra nyförvärv och byggt en mäkta imponerande defensiv: på elva matcher har Southampton släppt in fem (5!) mål.
På måndag åker den osannolika ligatvåan till ett lag i spillror.
Aston Villa har gjort exakt lika många mål som Southampton släppt in, vilket på sätt och vis är om möjligt ännu mer imponerande, särskilt om man betänker att de faktiskt vunnit tre av matcherna. Men det var länge sedan nu. På de senaste sju matcherna har Aston Villa mäktat med en oavgjord match (det mållösa mötet mot West Ham senast) och har 1–15 i målskillnad. Få managers i Premier League, eller någon liga över huvud taget, sitter nog mer löst till än Paul Lambert just nu.