Det är en helt vanlig måndagskväll och jag har precis sett tre avsnitt av Kingdom på raken – serien om MMA-klubben Navy Street är makalöst bra – och jag kravlar mig otympligt ur min halvliggande position för att starta ett fjärde. Stora delar av serien utspelar sig på ett gym och som en följd av detta har alla rollgestalter orimligt ståtlig kroppshållning. Vilket visserligen ger mig lite komplex, men jag känner mig ändå inte särskilt dekadent i min ostkroksposition.
Ångesten kommer krypande och jag inser att jag måste börja träna betydligt mer om jag ska vara vid liv när Twin Peaks återvänder till tablån 2016.
Ytterligare en rubrik av slaget »Sitta är det nya röka« svischar förbi i mitt nyhetsflöde och jag hinner väl för en halvsekund tänka »Äsch, det där gäller inte mig, jag festsitter ju bara!« innan episod 4 är i gång. Likt en missbrukare fortfarande i förnekelse.
Men en chockrubrik för mycket gör att jag plötsligt sitter där mitt i natten och hets-googlar effekterna av mitt leverne. 2011 kom forskare från University of Queensland i Australien fram till att en timmes tv-tittande kan förkorta livet med 22 minuter. Att åka på rockfestival och kedjeröka en vecka känns plötsligt som en hälsoresa jämfört med vad jag sysslar med här i soffan. Men det är alltså inte tv-tittandet i sig som är problemet – även om vissa forskare menar att det gör dig korkad, asocial och världsfrånvänd – utan stillasittandet. Stolar kommer snart att säljas med varningsklisterlapp om att »sittare dör i förtid«.
Det spelar inte ens roll om du tränar på gym lite då och då – har du ett Netflixkonto är du dömd till förtida död. Men samtidigt är vi också mer hälsomedvetna än någonsin – och för att titta på tv-serier med gott samvete måste vi nu tydligen röra på oss hela tiden. Ångesten kommer krypande och jag inser att jag måste börja träna betydligt mer om jag ska vara vid liv när Twin Peaks återvänder till tablån 2016. En kvart in i episod 5 av Kingdom mejlar jag därför spontant, och fortfarande förtrollad av vad som händer på min skärm, en MMA-klubb och bokar in ett träningspass. Allt för att överleva som slavisk tv-tittare.
»Du är välkommen när du vill. Vanliga träningskläder gäller«, får jag genast till svar.
Efter Kingdom har min nervositet inför besöket på MMA-klubben grundat sig i rädsla för den smärta jag kommer att utsättas för till tonerna av adrenalinstinn metal – inte genansen i att jag inte klarar av att göra en kullerbytta.
Dagen efter står jag där i träningshallen i en källarlokal på Södermalm och är lite förvånad över att det inte luktar så mycket svett som jag föreställt mig, smått besviken över att det är så rent och chockad över att det inte finns någon bur. Sju män i varierande ålder värmer i stället upp genom att jogga lätt i en ring på det mjuka mattgolvet. Jag tar min plats i ledet.
Det som händer därefter är att en av dem håller mig runt midjan bakifrån och ger mig instruktioner:
»Du ska luta dig åt vänster, böja dig fram, ta tag i min högra fot och göra en kullerbytta framåt. Sen låsa ett grepp kring mig med benen och trycka fram höften…«
Efter att ha sett Kingdom har min nervositet inför besöket på MMA-klubben grundat sig i rädsla för den smärta jag kommer att utsättas för till tonerna av adrenalinstinn metal – inte genansen i att jag inte klarar av att göra en kullerbytta. Men det visar sig snabbt vara en felberäkning.
»Det är svårt, det här är oftast inte en övning man börjar med«, tröstar de mig muntert.
Inom kulturstudier finns det olika sätt att resonera kring populärkulturens roll och påverkan. Om film- och tv-producenter bara pumpar ut information och ideal till en blank publik som låter sig färgas? Eller om det är ett mer komplext samspel som sker? Men i fallet med MMA är det lätt att ana att det är den massiva kulturen kring sporten som lett till att en serie som Kingdom produceras. Däremot bidrar skildringar av sporten till att intresset ökar ytterligare och att sådana som jag allt oftare vilset stegar in i träningslokalerna i urspårad jakt på lite motion.
Så när jag därefter ställer frågan »Hur lång tid tror ni att det skulle ta för mig innan det att jag kan börja tävla?« är det därför knappt att jag tror mina egna öron. "Fyra, fem år om du tränar hårt, det finns ju tävlingar för nybörjare också så…, svarar den yngsta av utövarna i gruppen lite trevande.
Men så handlar det inte heller om att fylla Tele2 Arena. Det handlar inte ens om att prestera överhuvudtaget (även om jag känner att högersvingen nu börjar sitta där). Det är larmrapporterna om det livsfarliga i att sitta som petar på en öm punkt – och full av inspiration från ett välproducerat tv-drama tror jag mig ha hittat lösningen på problemet.
Mina handleder har börjat värka rejält vid det här laget och det är knappt att jag klarar att hålla i min telefon.
Det blir dags att gå vidare i träningen och jag ska få jabba på riktigt. Äntligen en övning jag känner igen från alla sena kvällar framför dumburken. Om min bild av MMA så här långt inte riktigt stämmer överens med verkligheten tror jag att det nu äntligen är dags för mig att visa vilka kunskaper jag samlat på mig.
»I Kingdom förklarar MMA-proffset Ryan Wheeler för en person som aldrig varit i ett slagsmål i hela sitt liv hur man ska slå. Använd de två övre knogarna och du skadar din motståndare, de två undre och du skadar dig själv«, säger jag.
»Det är väl inte riktigt så det fungerar, men visst, det är en riktlinje«, blir svaret.
En riktlinje. Det krävs inget geni för att förstå att det är en viss skillnad i hur kampsport framställs i fiktion och hur det egentligen går till på träningsanläggningar som inte är uppbyggda i studios, så jag kanske inte borde vara så besviken. Men mina handleder har börjat värka rejält vid det här laget och det är knappt att jag klarar att hålla i min telefon när jag tar en paus för att kolla Twitterflödet. Och det är då den dyker upp, ytterligare en rubrik riktad mot alla med träningsångest. New York Times har precis publicerat en artikel om att det är superdumt att träna på gym – luften där gör dig både trött och underpresterande! Det har forskare vid universitetet i Lissabon och Delfts tekniska universitet i Nederländerna kommit fram till. Detta är ett slag i ansiktet som gör ondare än de som leveras uppe i ringen.
Jag packar ihop mina kläder, trycker ner dem i min sportbag och går med max-krökt rygg mot utgången.
»Tack för i dag då, Tobias! Ses vi på torsdagens träning?«, frågar en av deltagarna samtidigt som har fipplar ur sitt munskydd med boxningshandskarna.
»Nja, jag vet inte, kanske«, får jag mumlande ur mig väl medveten om att ett nytt avsnitt av Modern Family ligger och väntar på mig då. Kanske står jag upp när jag ser det, men där någonstans går gränsen för vad jag är beredd att utsätta mig för att få se Twin Peaks tredje säsong.
Sätt att träna på samtidigt som du följer din favoritserie:
Om du vill maximera ditt tv-tittande men samtidigt få dig lite träning så går det att föra dessa aktiviteter samman. MMA är en urdålig idé för ändamålet, men det finns andra motionsformer.
Yoga: Så länge du håller dig till enklare övningar funderar det bra – risken är att mer komplicerade positioner kräver att du flyttar blicken från skärmen vilket riskerar att du missar viktiga detaljer i handlingen.
Betyg: 3/5
Löpbandet: Det fungerar ganska bra om det är ett supermodernt löpband med inbyggd skärm som du kan koppla upp mot din egen surfplatta eller smartphone. Att kolla direkt på den egna lilla skärmen är svårt och rör du huvudet riskerar du att dra ned skärmen i golvet med hörlurssladden. Är du svag för repriser av Simpsons och Seinfeld är det också en hit (de visas dygnet runt av någon anledning på alla gym).
Betyg: 3/5
Skivstång: Ett vanligt problem, som följd av för mycket stillasittande, är att ryggen börjar krångla. Med en skivstång finns det mängder av olika övningar som stärker flera olika muskelgrupper – alla framför tv:n. På minussidan kan det sägas att koncentrationen blir lidande under själva lyftandet, så få reps med tyngre vikter är att föredra.
Betyg: 4/5