State of Affairs är Katherine Heigls tv-comeback sedan hon lämnade rollen som Izzie Stevens i Grey’s Anatomy 2010. Efter ett antal mer eller mindre dåliga romcoms och ett allt större dåligt rykte som »svår att arbeta med« är detta menat som Katherine Heigls stora revansch. Här spelar hon CIA-analytikern Charleston »Charlie« Tucker som nattjobbar med att sammanställa och uppdatera listan (»the book«) över de farligaste säkerhetshoten mot USA, för att sedan avsluta sitt arbetspass med att varje morgon briefa Alfre Woodard i rollen som landets första svarta kvinnliga president, Constance Payton – som också hade blivit Charlies svärmor om inte hennes son, och Charlies fästman, hade dödats i en terrorattack (hint: detta är seriens mysterium).
Varje gång vill jag skrika: ja, jag fattar vad som hände, ni visade samma scen för två sekunder sedan! Vad beror denna flashback-trend på? Håller amerikanska tittare på att bli senila?
Efter att ha sett det första avsnittet har jag en del funderingar:
- Hon heter Charleston. Why? Är inte det en sorts dans?
- Jag fattar att detta är den typ av serie där kvinnorna vaknar sminkade och med perfekt hår, men det här att Charlie trippar runt på 10 centimeter höga klackar på kontoret? Är de vapen?
- Jag vet inte om det är jag som är trög eller om det är manuset som gör allt för att framställa Charlies jobb som oseriöst, men jag får det inte att gå ihop. Hon är någon sorts CIA-analytiker med direktkontakt med presidenten. Hon sköter den dagliga briefingen, och jag vet att det är ett riktigt jobb även i verkligheten, men det känns så märkligt sunkigt i denna serie. Hon arbetar på ett sjaskigt kontor mitt i natten iklädd stilettklackar. Hon skrattar åt hot mot USA som inte är så farliga. Och framstår som komplett maktfullkomlig. Som om USA:s hela säkerhet ligger i hennes händer. Det är svårt att ta henne och hennes medarbetare på allvar.
- USA har en svart kvinna som president. Yay! Det har knappt hänt på tv, och det lär dröja jävligt länge innan det händer in real life. Och Alfre Woodard, denna fantastiska skådespelare, är såklart perfekt i rollen. Hon har en förmåga att kännas respektingivande och farlig på en och samma gång. Manuset i det första avsnittet matchar dock inte hennes talang på långa vägar. Jag hoppas att hon får något riktigt köttigt att bita i och inte bara tvingas sitta och lyssna på the case of the week.
- Att serien har inspirerats av Homeland är tydligt, och ett av seriens stora problem initialt. Jag må ha gett upp Homeland i mitten av den andra säsongen, när den urartade till en parodisk Romeo & Julia-historia, men den hade i alla fall konstant nerv och spänning. State of Affairs är en duvunge i jämförelse. Den är inte i närheten av samma manusmässiga smartness. Snarare känns allt igen från tusen andra tv-serier och filmer. Jag är helt enkelt rätt trött på terrorbekämpning på tv och den fördomsfulla sörja som brukar bli dess följd.
- Det görs en stor grej av att Charlie knullar runt med främmande män på fyllan och det porträtteras, surprise surprise, som ett problem. Som en olycklig konsekvens av förlusten av hennes fästman. Att det är så hon hanterar sitt STORA TRAUMA. Att kvinnor faktiskt kan ha sex hur de vill, med vem de vill och hur ofta de vill verkar vara ett främmande koncept om det inte skildras som något destruktivt och förklaras av ett STORT TRAUMA.
- State of Affairs hakar på en olycklig trend med flashbacks var och varannan minut. Jag är så jävla trött på det. How To Get Away With Murder är till exempel knappt sevärd på grund av tusen flashbacks per avsnitt. Varje gång vill jag skrika: ja, jag fattar vad som hände, ni visade samma scen för två sekunder sedan! Vad beror denna trend på? Håller amerikanska tittare på att bli senila?
Manliga skådespelare kan vara hur svåra som helst men kring Heigl uppstår en badwill som känns sunkig och sexistisk.
- Katherine Heigl har som sagt ett dåligt rykte i Hollywood. I alla fall enligt medierna. Snarare verkar hon vara för ärlig för sin karriärs bästa. Hon gick ut och kallade sin film Knocked Up sexistisk (det stämmer) och drog sig ur Emmy-racet då hon inte tyckte hon hade fått tillräckligt bra storylines på Grey’s Anatomy (det stämde också då serien var skamlöst underhållande de tre första säsongerna, men sedan har haft berättarmässigt relativt usla åtta säsonger sedan dess). Hon omgärdas av en badwill som i grunden känns sunkig och sexistisk. Manliga skådespelare kan vara hur svåra som helst utan att det görs till en gigantisk grej. Min poäng är att det är synd då Katherine Heigl har en bra utstrålning och nerv i sitt skådespel som borde göra henne till en självklar leading lady. Men till skillnad från Viola Davis som helt på egen hand räddar haveriet som är How To Get Away With Murder så är inte Heigl en skådis som kan maskera tunna manus.
För att summera så är State of Affairs precis den tunna soppa som jag befarade. Trots det hände något de sista fem minuterna av det första avsnittet som ändå fångade mig tillräckligt för att vilja se det andra avsnittet. Om den skruvar upp såpigheten och omfamnar att det är en stilettsko-terrorbekämpning-serie så kanske den kan bli ett guilty pleasure trots allt.
State of Affairs sänds på NBC i USA.