Det är mycket Lotta Lundgren och Erik Haag nu. Med först Landet brunsås och därefter Historieätarna åt de sig in i svenska folkets hjärtan, och i samma veva som andra säsongen av den senare i kväll får premiär på SVT, så pågår inspelningarna av julkalenderversionen av Historieätarna som ska sändas nästa år. Dessutom verkar dörren stå öppen för ytterligare en omgång om man får tro Lotta Lundgren. »Man skulle kunna göra en säsong till, sen blir det inte mer«, sa hon förra veckan i en intervju med TT.
Och varför inte? I första avsnittet av säsong två av Historieätarna är duon på topp. Haag och Lundgren är samspelta med en kemi som går genom rutan, den tidskorrekta maten som kocken Tareq Taylor bjuder på är både underhållande motbjudande och inbjudande – bland annat avnjuts kokt skinka inbakad i blommig maräng – och produktionsmässigt är slutresultatet infotainment i sitt esse på det sätt det brukar bli när Karin af Klintberg står för produktionen.
Visst, det var ju så här de drack då, när brännvin var en måltidsdryck och universalmedicin mot krämpor, men vill vi verkligen ha salongsberusad tv?
Temat för det första avsnittet är romantiken, den svärmiska epok som i Sverige inleddes i tid för rikssprängningen 1809 och klingade av runt 1840. Duon gestaltar herrgårdsadeln, lever som dräng och piga, tar lunchpaus under ett likbärarpass samt tar jobb som skitbärarkärring. Vi får också se hur landsbygden förändrades i grunden av de stora skiftesreformerna – där Robert Aschberg dyker upp i en fyndig biroll – men framförallt får vi se dem inmundiga stora mängder mat och dryck med en aptit grundad såväl i hunger som vetgirighet.
Och ska jag komma med någon form av kritik mot det i övrigt nästan skamligt intagande Historieätarna, så är det väl det här med drickandet. Måste verkligen en så pass bärande del i skildringen bestå av att Lundgren och Haag är småfulla och blir så där lagom vimsiga och tramsiga? Missförstå mig inte, jag älskar själv att vara på det sättet, det är den bästa formen av fylla, men det känns ändå billigt och problematiskt att sensmoralen blir att det kräfvas dessa drycker för att skapa god underhållning.
Jag förstår tanken – det var ju så här de drack på den här tiden, brännvin var en måltidsdryck och universalmedicin mot krämpor – men resultatet när en nutidsmänniska utsätter sig för den där typen av inmundigande under några dagar blir ju ett helt annat än för den hårt slitande pigan som tvingades leva enkom på brännvin, välling och bröd under vinterhalvåret. Lotta Lundgren lyfter den biten i en passage, men Erik Haag måste ändå försöka skämta bort det och senare i programmet blir det återigen mest fniss och tokroligt när Lundgren ska visa hur man behandlade kolerapatienter med senapsbestrukna omslag av sill, och inför ompysslandet av patient Haag har dragit i sig tre-fyra rejäla supar för att skydda sig mot sjukdomen.
Med bakgrund av detta blir det extra spännande att följa Historieätarna som julkalender nästa år, där jag utgår ifrån att brännvin kommer att spela en betydligt mindre framträdande roll.
Jag är rätt övertygad om att det då kommer att visa sig att det – förvånande nog? – går utmärkt att göra bra tv utan sprit.