Clik here to view.
Innehåller milda spoilers om Top Chef säsong 12, avsnitt 1-4.
Martin: Efter en serie aptitretare i form av bland annat Top Chef Duels – som jag i ärlighetens namn aldrig kollade klart på (eller åt upp, om metaforen ska fullföljas) trots att det var ganska bra – har Bravo äntligen dukat upp varmrätten, det som alla diggare av kocktävlingen längtat efter: en ny säsong av huvudprogrammet Top Chef. Vi har nu nått fram till säsong 12, och spontant känns det helt otroligt att Top Chef pågått så länge, på ungefär samma sätt som alltid. Det bara maler på utan att egentligen höja sig så mycket kvalitetsmässigt. I mitt huvud glider nästan de tre-fyra senaste säsongerna ihop och blir en stor gelatinblob.
Top Chef ändrar skådeplats inför varje säsong och låter den aktuella staden påverka tävlingsmoment, ingredienser och maträtter, något som är smart på pappret men som i praktiken ofta blir väldigt krystat och töntigt. Men det kanske vi kan återkomma till. Säsong 12 är inspelad i Boston, med allt vad det innebär av baseball, snack om amerikanska revolutionen och MIT.
Min erfarenhet är att miljön och deltagarna är helt avgörande för om jag tycker en säsong är bra eller dålig. En tråkig miljö kan räddas av ett dynamiskt gäng med starka personligheter, och en trist grupp kockar kan bistås av en skojig plats med roliga utmaningar.
Så vad tycker vi om säsong 12 sådär 3-4 avsnitt in?
Ida: Mja, färgstarkt gäng kan man kanske inte kalla dem. Å andra sidan känner man väl alltid så i början av en ny säsong av en realityserie? Den ende som stått ut är väl as-douchige Aaron. Han var ju nära att åka ut nyligen, men det är inte en chans att producenterna låter den här säsongens Onding åka ut så tidigt. Annars måste jag erkänna att jag inte direkt fastnat för någon! Dagens ledsna smiley på att min tidigare hat-deltagare, självgode Richard Blais gått och blivit uppgraderad till gästdomare! Urk!
Som vanligt är det så vansinnigt krystade utmaningar, det har ju blivit ett kännetecken för Top Chef (eller för de flesta realityprogram nuförtiden som har gått i många säsonger). Inspirationen ska komma från staden som de befinner sig i och då det är Boston så letar man utmaningar som har med staden att göra.
Jag har aldrig skrivit ner recept från Top Chef. Någon teknik eller smakblandning kan man snappa upp men aldrig att jag känt »den där dekonstruerade bouillabaissen med hallon ska jag göra i helgen!«.
Och då är det första man kommer tänka på den här enkla och inte alls tillkrånglade utmaningen: Okej, det finns en dikt som heter Paul Revere's Ride (som handlar om när Paul Revere varnade de amerikanska frihetskämparna om anländande brittiska trupper). I dikten finns frasen »one if by land, two if by sea«. Därför ska kockarna laga en »surf and turf«, som kockprogrammen I USA är så förtjusta i, nämligen både kött och fisk i samma rätt. Men det tar inte slut där! Alla deltagarna (eller »cheftestants« som Top Chef kallar dem, »roligt«) måste stå och glo på två lanternor. Tänds en måste de ta en »land-ingrediens« (kött) och om det tänds två en havs-ingrediens (fisk):
Klockrent! Eller snarare: vilket larv. De kan lika gärna leka Hela havet stormar, och bara få laga mat iförda clownhandskar, och enda ingredienserna de får använda är sådant de kan få från sin egen kropp.
Vad säger du om utmaningarna?
Programmets krystade tävlingsmoment är ökänt usla och drar fokus för mycket från den kulinariska expertisen.
Martin: Haha, ge inte producenterna några idéer! Jag kanske talar i nattmössan nu, men jag tycker att Hela havet stormar känns bekant, som att det typ funnit nån variant på det i någon säsong. Hursomhelst förvånas jag inte av någonting längre, programmets utmaningar och tävlingsmoment är ökänt usla, hopplöst krystade och drar nästan alltid fokus från den kulinariska expertisen till (det antagligen »tv-mässiga«) showandet som inte säger något om deltagarnas faktiska matskillz. Jag har nog inte träffat någon som gillar de där löjliga momenten, vilket leder in mig på en fundamental grej med programmet som jag funderat på nyligen och som jag är lite brydd över.
Varför tittar vi på Top Chef? För min del är jag inte så förtjust i tävlingar överhuvudtaget, det här med att rösta bort folk och så. För mycket dokusåpa, för mycket konstruerad dramatik, klippning som skymmer prestationerna. När man kommer in på det i Top Chef, i kombination med de spexiga utmaningarna, tänker jag ofta »fan, kan de inte bara få laga mat?«. Men sen inser jag direkt att jag nog aldrig skrivit ner något recept från Top Chef – faktum är att mycket av maten inte verkar så värst god alls! Någon teknik kanske man kan snappa upp, någon ovanlig ingrediens eller smakblandning, men aldrig att jag känt »aha, den där dekonstruerade bouillabaisen med hallon ska jag göra i helgen!«. Så jag tittar uppenbarligen inte på Top Chef för tävlingarna, och inte för maten. Men vad återstår då? Gail Simmons?
Årets deltagare är verkligen inga höjdare, om man inte är masochistiskt lagd och enbart vill sitta och rasa framför teven på grund av alla till synes inkompetenta typer (Katie), idioter (Aaron) och driftkuckun (Katsuji) – och den drivkraften ska såklart inte underskattas. Bra teve, och allt det där. Vad gäller toppskiktet tycks den här säsongen vara Gregorys från start till mål, eventuellt med konkurrens från Mei.
Ursäkta mig men tanken på risvälling med fisksås-kola får mina smaklökar inte att slå volter av längtan direkt.
Ida: Haha, fy fan för att äta dekonstruerad bouillabaisse med hallon. Men det skulle inte förvåna mig det minsta om det verkligen vore en rätt. Mei vann utmaningen första avsnittet med »Congee with Caramelized Pork, Fish Sauce Caramel & Black Garlic Purée« – ursäkta mig men tanken på risvälling med fisksås-kola får mina smaklökar inte att slå volter av längtan direkt.
Jag önskar jag hade ett smart svar på frågan om varför vi tittar. För mig är det nog till största del en vanesak – jag har ju sett alla säsonger, alla specialsäsonger med All Stars och Duels och Masters – jag kan ju inte ge upp nu!
Men sedan måste jag nog erkänna att trots mitt hån gillar jag en del av de trixigaste utmaningarna. De när alla har samma förutsättningar och måste vara superkreativa – jag älskade den där legendariska utmaningen då de skulle laga mat som kom ur en vanlig snabbmatsautomat och de fick göra dressing av apelsinläsk och så vidare!
Det är liksom tager vad man haver-tanken som jag tycker om – egentligen är min favorit Mystery Box-utmaningen från det andra formatet, Masterchef, med amatörkockar, det vill säga när alla får en låda med exakt samma ingredienser att göra vad de vill med. Det är kreativiteten som lockar.
Jag önskar att det var mer så utan att freaka till det så dant, om vi ska tillbaka till den aktuella säsongen av Top Chef. Med anledning av Boston Tea Party fick ju alla deltagare Quick Fire-utmaningen att laga mat med te. Gott så! Eller inte gott så, för alla blev tilldelade te med så muppiga smaker att de bara kan vara i USA – saltad choklad, vitt jordgubbste och så vidare.
Men är det dags att lägga ner tittandet tycker du?
Martin: Njaej, lägga ner vet jag inte, men 12 säsonger är ju ganska mycket, och eftersom man inte riktigt lyckas förnya sig (och det behövs ju inte för tittarsiffrorna, som fortfarande är bra) känner jag mig mindre entusiastisk för varje år som går. Boston-säsongen är väl sådär än så länge, inga härliga personligheter bland deltagarna direkt och en ganska intetsägande miljö, men precis som du är jag en sucker som kommer fortsätta glo, antagligen tills programmet läggs ner.
Men jag kanske borde skippa Top Chef och enbart kollla på Masterchef i stället.
Ida: Jag säger bara Masterchef Australia, Martin. Cirka 500 avsnitt av hjärtevärmande tårframkallade mat-tv-guld väntar dig.
Top Chef går på amerikanska Bravo.