Det bästa med filmvärlden 2013 var att fler spelfilmer om det svarta Amerika, i händerna på svarta regissörer, gjordes, uppmärksammades och till och med nådde svenska breddgrader. Filmer som, tillsammans med en del annat på den rörliga bildens område, både underhöll och väckte en mängd frågor. Lee Daniels The Butler må till exempel ha sina brister, men jag tycker ändå att mycket av kritiken missar poängen: filmen odlar till exempel inte – som Michael Tapper påstår i Sydsvenskan – föreställningen att »förändringens vindar blåser per automatik«. Det är att låta sig förledas av slutscenernas Obamastorm. Den ska, tror jag, främst ses subjektivt och i enlighet med filmens tema; att det för huvudpersonen med in familjehistoria är helt ofattbart att se en svart kandidera till president.
På seriens facebooksida har någon utvecklat med exempel som att NRA var för vapenkontroll i slutet på 1960-talet, när svarta gjorde upplopp i storstäder och Svarta Pantrarna bar vapen.
Och under resten av The Butler skildras kampen, som jag påpekar i en understreckare om de nya svarta filmerna, genom en generationskonflikt, som något som smärtar. Det är på inget sätt en vind som blåser per automatik, och handlar inte enbart om en far som inte förstår sin son. Det står än tydligare mot slutet, när Forest Whitakers butler säger upp sig från Reagan-administrationen efter insikten om att de river ner allt vad medborgarrättsrörelsen byggt upp.
Steve McQueens 12 Years a Slave hör just nu till en av de smärtsamma höjdpunkterna på bio. Jag vet folk som lämnade biografen för att de inte klarade av att se mer och det är väl en av alla de saker man bör diskutera kring filmen: hur pass sadistisk och fysisk måste en film om just svart lidande vara? I det FLM-samtal jag refererar till i understreckaren påpekas just skillnaden mot hur lidandet ser ut i filmer om Förintelsen, och jag tycker det är en viktig poäng.
Och idag har triptykens sorgligt logiska slutpunkt, Ryan Cooglers fantastiska Last Stop Fruitvale Station, premiär. En film som, för att låna orden från juryn på Stockholms filmfestival, är en »hård påminnelse om slaveriets påverkan på vårt nutida samhälle.« I min recension diskuterar jag hur skickligt – och tragiskt – det är att Coogler så väl lyckas göra en bred socialrealistisk skildring av dagens etnifierade underklass genom att följa ett enskilt öde över en enda dag.
Lägg till detta ett växande antal amerikanska dokumentärfilmer om svarta ämnen: belysningen av svart historia i filmer som Let the Fire Burn, The Trials of Muhammad Ali samt Free Angela and All Political Prisoners. Eller nutidsfrågor i The New Black, en HBO-film som synar kampen för homosexuella rättigheter bland afroamerikaner. Att flera av filmerna dessutom är regisserade av svarta kvinnor är även det en glädjande utveckling.
Samtidigt – precis som i fallet med generationskonflikten i The Butler – får man inte ta den här utvecklingen för given. Man kan inte lämna den i händerna på billigare filmutrustning och tro att detta automatiskt innebär att alla har tillgång till filmmediet. För det första är det symtomatiskt och typiskt att kvinnorna är överrepresenterade i den billigare och mindre prestigefyllda dokumentärfilmsgenren (den första långa spelfilmen av en svart amerikansk kvinna som fick distribution på amerikanska biografer var Julie Dash Daughters of the Dust 1990, och det har inte direkt haglat av dem sedan dess).
Och det är lika symptomatiskt att dokumentärer om det svarta USA har en tendens att aldrig ens hamna på gallringslistan innan Oscarnomineringarna.
Ett annat stort problem – giltigt för både spelfilmer och dokumentärer – är ämnena som står i centrum. Jag håller helt med Steve McQueen om skevheten i hur historien återspeglar sig i antalet filmer som har gjorts om slaveriet (kontra sig andra världskriget), men tror att vi kan börja tala om riktig utveckling när svarta regissörer (alltså fler än Spike Lee) också får och kan göra filmer om något annat än rasismen i dag och i historien. För visst har det svarta mediagalleriet breddats något det senaste året. Men ändå är det nog så att för den som inte har någon annan bild av afroamerikaner än den som förmedlas via populära tv-serier och film, då är svarta amerikaner fast i en mycket trång stereotyp kostym.
Det här är en av orsakerna till att webbserien Black Folk Don’t har blivit en av mina nätfavoriter. Nyligen avslutades den tredje säsongen med avsnittet Black Folk Don’t: Join the NRA. Det är ett typexempel på de ämnen som tas upp i det (ibland lätt satiriska) dokumentärformatet en gång i veckan. Svarta amerikaner i olika åldrar och med olika bakgrund (fast storstadsmiljöer och högre utbildning dominerar) svarar i sju minuter långa avsnitt på frågor med utgångspunkt i olika stereotypa föreställningar.
Som alltså om svarta till exempel går med i the National Rifle Association. Det gör de inte – »It’s a legalized Ku Klux Klan« påstår en röst – och på seriens Facebooksida har något utvecklat saken med exempel som att NRA var för vapenkontroll i slutet på 1960-talet, när svarta gjorde upplopp i storstäder och Svarta Pantrarna bar vapen. (Ronald Reagan 1967: “There’s no reason why on the street today a citizen should be carrying loaded weapons.”)
Det här är typexempel på de små pärlor Black Folk Don’t leder till. Vare sig utgångsfrågan är av det mer seriösa slaget, som Black Folk Don’t: Adopt eller Black Folk Don't: Do Feminism, eller mer lättviktig, som Black Folk Don’t: Do Yoga eller Black Folk Don’t: Live To The End Of A Horror Film, så bjuds det alltid på en intressant koppling mellan stereotyper, statistisk och personliga åsikter. I Black Folk Don’t: California Love förklaras till exempel i enkla ordalag varför till och med kända svarta i West Hollywood ger en mindre känd svart person som kommer in på samma restaurang en head nod: områdesegregeringen är så pass mycket större än i New York på grund av att man är förvisad till sin privata transportsfär (bilen) i stället för kommunala transportmedel att det är färre svarta i vita områden.
Och i den utmärkta skräckfilmsepisoden berättar en skådespelare hur han redan första dagen på en inspelning ber den vite regissören visa honom hur han ska dö. Man lyckas dessutom på bara ett par minuter skissa utvecklingen för svarta i skräck från Night of the Living Dead till 28 Days Later med en enkelhet som återigen får mig att skrika inombords efter ett intelligent svenskt filmprogram (hur svårt kan det vara?).
Det viktigaste är att Black Folk Don’t – liksom tematiken i alla dessa dokumentärer – tydligt pekar på behovet av att fortsätta att prata om rasismen. I inledningen till Black Folk Don’t: Live To The End Of A Horror Film ställer man också den grundläggande fråga som inte bara svävar över alla avsnitt av webbserien utan också går igen i spelfilmerna på svenska biografer. Det är frågan som tar sin början i de 400 år av helvete som ramar in 12 Years a Slave, och som sedan av kritiker misstolkas i The Butler och i avslutningens Obama-hysteri. Det är frågan som får sin nådastöt i den sociala misär och rasism som syns i Last Stop Fruitvale Station:
Frågan om vi numer lever i ett »post-racial« – färgblint – samhälle.
Och svaret den får är det enda möjliga: ett rungande hell no.