I Johan T Karlsson aka Familjens avsnitt av Så mycket bättre tränas det pilates och gänget skrämmer slag på stackars niondeklassare genom att invadera deras studentflak. Och så bjuds det på lite låttolkningar också. Här är TVdags betyg!
Carola: Nyår
Linus: Vem hade trott att Carola någonsin skulle sjunga en Emil Jensen-text? Versionen är först slow och steady, akustisk och finstämd, tills den byggs upp till schlagerfart. Jag tycker den är snyggt Carolafierad, om än lite för mycket sjungen på hennes rösts bebisnivå i verserna. Refrängen river bra dock.
Betyg: 3
Sara: Känns lite avvaktande i början, det är fint men möjligen en smula sömnigt. När trummorna rullar igång funkar hennes tillbakahållna röst däremot alldeles utmärkt. Jag gillar hur omsorgsfullt hon behandlar texten. En av Carolas bättre, nosar på en fyra.
Betyg: 3
Tobias: Carola har en röst så välskräddad för modern popmusik att det är trist att det…ZZzzZzZzZ…Zzz.ZZz…zZZZ…ska behöva vara så tråkigt att till och med kyrkklockorna stannar. Jag har redan glömt låten innan det att hon sjungit klart.
Betyg: 1
Ola Salo: Vi va dom
Linus: Ola har varit latheten själv när det gäller tolkningarna. Klart sämst. Men här känns hans gamla The Ark-persona igen och musiken låter äntligen rätt. Kanske är det för att låten betyder så mycket för honom att han brytt sig om den mer. Dock sjunger han alldeles för teatraliskt och halvsurt för min smak. Han bottnar inte heller i texten, berör inte. Tror musikalartisteriet har messed him up.
Betyg: 2
Sara: När han pratade om låten på förhand skruvades förväntningarna upp. Kanske var det den här känslofyllda kopplingen som behövdes? Hans tolkningar har känts så livlösa hittills, men dessa tårar och stora ord lovade gott! Förväntningarna infriades väl... sådär. Jag har fortfarande svårt för teaterskolningen som kommer över rösten när han sjunger på svenska. Han släpper det i refrängen som tur är och ersätter det med ett rockrasp som kanske inte är det renaste, men det är i alla fall intressant.
Betyg: 2
Tobias: Ola rör sig vilset mellan en musikalscen och en fotbollsarena i kväll. Men det pompösa anslaget tenderar att dra mer åt det sportbars-ruffliga hållet och texten om att vara en udda fågel i en liten grå stad smälter in i fasaden. Säkert är i alla fall att det i detta nu jobbar personer med att kontraktera honom för att göra någon form av officiell VM-låt.
Betyg: 2
Orup: Det snurrar i min skalle
Linus: Johan är så jävla sympatisk och att denna låt först skrevs för hans syrras bröllop är skitkul. Orups version är det däremot inte. Känns som att det är samma musikaliska arrangemang som förra veckan. Dessutom har originalets lite skruvade charm totalt försvunnit. Det blir lite svängigare på slutet, men då är det lite för sent.
Betyg: 2
Sara: Han orupifierar den helt klart. Tyvärr blir den bara anonymare än originalversionen.
Betyg: 2
Tobias: Superhiten från 2007 är full av festlig extas och kärlek. Men i Orups händer förvandlas den mer till känslan dagen efter en fest. Tolkningen smakar lika sliskigt och avslaget som den där läsken från kvällen innan du hittar bakom en soffkudde – och det snurrar i skallen av allt annat än välbehag.
Betyg: 1
Love Antell: Man ser dig från månen
Linus: Skönt att stabile Love har höjt sig de senaste veckorna. Detta är skönt gung. Det är de bästa orden att beskriva den. Och just därför lär den nog gå varm hos mig. Och det är skönt att slippa höra Love tjata om sex i ännu ett avsnitt.
Betyg: 4
Sara: När han evighetssvamlade om låten innan framträdandet oroade jag mig för att han tittat alldeles för djupt i fördrinken, men detta är bra! Klockren svensk pop.
Betyg: 4
Tobias: Alla pop-pojkar som sjunger till ytan naiva texter på svenska blir snabbt jämförda med Håkan Hellström, så även Love. Men i kväll är det mer rimligt än någonsin. Han ligger precis i gränslandet mellan Håkans senaste album Det kommer aldrig va över för mig och Dennis Lyxzéns band Invasionen. Det förstärks också av att han på ett strålande vis lyfter fram poesin i Johans texter om hur det kan vara att leva i den här jäkla samtiden. Och kören… Jag vill bara att den ska fortsätta.
Betyg: 4
Kajsa Grytt: Jag väger ett andetag
Linus: Blev väldigt berörd över hur öppet Johan berättade om sina blandade känslor kring sin dotters födsel. Och Kajsa gör sin mest uppåttjackiga version hittills och laddar låten med så mycket intensitet att vissa säkert kommer klaga på sånginsatsen igen. Själv älskar jag inlevelsen som vanligt. Och lyssna på studioversionen senare. Hennes studioversion av Magaluf är typ min favorittolkning i år.
Betyg: 4
Sara: Just när jag tänkte »det var värst vad jag och Linus tycker lika den här veckan?« kommer detta. Helt olyssningsbart.
Betyg: 1
Tobias: Den person som i sammanhanget kan mäta sig med Johan när det gäller scenspråk är just Kajsa. Varje andetag hon tar andas stil och det smälter elegant samman med musiken. Låten hon väljer har i sin uppbyggnad en väldigt stökig rytm vilket passar perfekt för att hon ska kunna skapa en version som är till och med bättre än originalet.
Betyg: 4
Amanda Jenssen: När planeterna stannat
Linus: Nä, detta är samma gamla ihåliga posörrock från Amanda som vanligt. Snyggt och svängigt med ett välplacerat skrik, men fullständigt ointressant för min del. Och som vanligt är väl jag ensam om att tycka så, men jag har oerhört svårt att beröras av detta.
Betyg: 2
Sara: Jag blev glad! Tycker att det är uppfriskande att se henne såhär sprallig istället för fastnaglad i seriositeten som kan kännas grund och spelad.
Betyg: 4
Tobias: Det bästa som kunde hända Amanda var att hon tappade sin röst, inte för att jag inte vill höra den, för det vill jag. Men det är så oerhört klädsamt att popdivigt kunna lämna fåniga pilatesövningar för att i stället ta ett varmt bad. Det skapar en cool fasad, som hon här tyvärr river sönder med att gå gladpop. Sedan gillar jag inte överhuvudtaget att hon har färgglada kläder och ler, jag föredrar svartklätt och psykstirr.
Betyg: 2