»Vad hatar du mest med kommunismen?« Det är den 8 oktober och jag har lagt upp en bild från DDR:s 40-årsfirande 1989 med bildtexten »en månad senare var skiten borta« på min Facebookvägg.
»Mest? Tja. 100 miljoner döda«, försöker jag.
Min vän är inte road. Jag kan se var det ska sluta. »Jag bara undrar«, skriver hen, »det har varit mycket kommunisthat från dig på sistone.« Jag luftar en försiktig jämförelse – skulle hen reagera likadant om det var nazismen jag skrev om?
Filmen är ett bra ställe att börja på om du vill veta varför det inte går att plocka särskilt förhatliga russin ur kommunistkakan och tro att resten går att äta.
Jag avfriendas med ett budskap som ekat lika länge i historien som vänsterintellektuella har försökt slita Lenin ur Stalins famn: »Sovjetunionen blev en anomali. Inte socialism.«
Jo. Jag har ägnat mycket tid åt kommunismen den här hösten. Jag tror det gör gott att försöka förstå en ideologi och ett system som terroriserade halva Europa och hela Sovjet en stor del av 1900-talet och fortfarande strukturerar dessa delar av världen.
I synnerhet om man betraktar sig som »vänster«. Och i synnerhet denna jubileumshöst.
Det finns bra platser att börja på. Att läsa Kommunismens svart bok eller Anne Applebaums Gulag borde vara obligatoriskt. Har man nu inte tid med det – inalles 1 500 sidor – men ändå vill få en glimt av hur kommunismen såg ut i en europeisk lydstat och försöka förstå vad människor firar den här månaden, då är tv-dokumentären Busting the Berlin Wall en lika bra början som någon.
Jag vet. Egentligen borde inte Berlinmuren vara början. Fokus ligger redan som det är på denna tilltalande symbol för Ondskan. Den gör det lätt att tänka bort mindre konkret skit, sådant som inte manifesterade sig i betong och järn.
Det gör gott att försöka förstå en ideologi som terroriserade halva Europa och hela Sovjet en stor del av 1900-talet och alltjämt strukturerar dessa delar av världen.
Samtidigt är det ju faktiskt svårt att hitta en mer passande symbol för systemet. Det blir tydligt i den tudelade dokumentären som nu ligger på SVT Play under namnet Berlinmurens fall. (Redan den engelska titeln säger något om hur man i vår kultur kan förhålla sig till en diktatur som DDR på ett sätt som aldrig riktigt skulle fungera med Nazityskland. Knocking down the camps?)
Busting the Berlin Wall är producerad av ZDF och RAI och utgår från muren och dess 28-åriga historia. Muren bildar röd tråd kring storpolitik, pratande huvuden och driftiga människor som uppfann spektakulära flyktmetoder. Berättat med läcker grafik och CGI som lyckas förmedla precis hur bisarr den dödliga sträckan som delade Berlin och landet var, blandat med dramatiserade scener och arkivbilder.
Redan murens tillkomst är en så brutal propagandaförlust att omvärlden från första stund borde ha insett vilket monster som höll på att skapas i öst: tre miljoner tyskar lämnar DDR på ett decennium, landet är så ekonomiskt försvagat att Walter Ulbricht – tillsammans med de som bestämde allt: Moskva – ser sig nödd att stänga in resten så att det ska finnas någon arbetskraft kvar i proletariatets paradis. För det är ju vad allt kokade ner till: på pappret var det inget annat än ett kolonialt arbetsläger. Bara den som med religiös fanatism trodde att något annat hägrade om hörnet kunde svälja den saken om hen konfronterades med det vi vet i dag.
Men Walter Ulbricht spelade skickligt ut sin position i Europas mitt mot både ryssarna och amerikanerna. Det senare – och Kennedys beteende när muren uppfördes – hade man gärna hört mer om. För här spökar fortfarande andra världskrigets svåra slutfråga: vilket blev priset av att segern skedde med hjälp av en tyrann? Man kan förstås inte döma historien på moralisk balansskål – segern versus ett förslavande av halva Europa – men åtminstone fundera på vad det har inneburit för historiesynen, och i synen på vad som försiggick i dessa länder.
Om det fördömandet även från västra Europa och inte bara från de mer republikanska av USA:s presidenter hade varit stenhårt – vad hade hänt? Hade det ens varit möjligt att se andra världskriget för den triumf det är i historieböckerna? Hade man vågat vara tydligare, se österut utan rosa skimmer?
När pansarvagnarna natten den 13 augusti 1961 – mitt under brinnande filmfestival faktiskt – får order om att köra mot östtyskarnas enorma bygge så är det Kennedy som sätter stopp: »rör inte muren«. Han hade fått löften av Ulbricht att västsektorn inte skulle röras, och tänkte därför (förmodligen med rätta utifrån en storpolitisk tanke) att muren skulle stabilisera situationen.
Om fördömandet även från västra Europa hade varit stenhårt – vad hade hänt? Hade det ens varit möjligt att se andra världskriget för den triumf det är i historieböckerna?
Muren – eller den »antifascistiska skyddsvallen« som den hette på andra sidan, ett begrepp som kunde ha myntats i Stockholm 2014 – »räddade« DDR från kollaps i ytterligare ett par decennier. Nu kunde inte de utbildade (och nästan ingen annan) fly, och staten stabiliserades. Men trots att regimen erkändes av allt fler länder blev livet knappast bättre: DDR var förvisso Östeuropas skyltfönster, men de internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter man gång på annan skrev under, fick samla damm när Ulbrich och senare Erich Honecker återkommit till Berlin.
Tvärtom växte Stasi – och muren. Och detta, vilket noga bör understrykas, var inte konsekvensen av att DDR var en »anomali«, ett avsteg från den kommunistiska ideologin – att det någonstans väntade en bättre version – utan helt i enlighet med ideologin.
När Gulag släpptes på svenska för tio år sedan skrev Peter Englund ett lysande förord. Ett som nu borde återpubliceras i någon svensk dagstidning – inte bara för att det är 25 år sedan kommunismen föll, utan för att alltför mycket är fortsatt relevant i förhållande till vänsterns brist på uppgörelser med ideologins praktiska 1900-tal.
Applebaum och Englund skriver om hur den kulturella förberedelsen inte har funnits att på allvar förhålla sig till den avgrund det kommunistiska tyranniet var, inte på samma vis som vi talar om nazismens fasor. Att forskningen om hur lägren inte var en stalinistisk uppfinning utan en del av revolutionen och därmed också Lenin – nej, det är med historiska fakta omöjligt att slita honom ur Stalins grepp, sorry – varit känd men att den inte sipprat ner i vanligt folks medvetna, alltså i kulturen. Men att nu (när hon skrev boken 2003) så finns ju den sociala, kulturella och politiska strukturen på plats.
Muren – eller den »antifascistiska skyddsvallen« som den hette på andra sidan, ett begrepp som kunde ha myntats i Stockholm 2014.
Det gör den, ändå väntar jag på att överbevisas om att så är fallet. När Englund 2004 skrev om alla de undanflykter som genom åren förts fram från vänsterhåll för att inte på allvar diskutera allt från Gulag till DDR – inte hamna på »fel sida« av Kalla kriget, kampen mot fascismen kommer före allt, den anti-imperialistiska kampen är viktigare – så ser jag nu att detta bara tycks fortsätta.
För tio år senare står Ukraina som det senaste exemplet, där många som är »vänster« lånar sig till Putinpropaganda med ungefär samma trubbighet: då kan de ju inte kritisera EU:s och USA:s handlingar i Ukraina (eller någon annanstans). Detta ständiga behov av relativisering är förbluffande: »USA är också dumma.«
Föreställningen att fokuserar man på en sak, då gör det en annan sårbar på annat håll. Men, som Englund avslutar stycket – det är ju just genom sitt tigande och sin ovilja att tala klarspråk som vänstern gör sig sårbar.
Den som ändå för äventyrs skull vill börja göra sig sårbar – den går till kärnan. Ideologin. Som Englund skriver lånar sig denna utmärkt till verklighetsflykt eftersom dessa ideologier insisterar på »att det finns en sannare verklighet, en som är dold bakom det som synes ske«. Det är med denna för ögonen – proletariatets paradis – stater som DDR verkade.
Och det är väl lite av förklaringen man saknar i Busting the Berlin Wall – hur det enorma fängelset kunde rättfärdigas (och rättfärdigas inte bara inifrån utan alltså av många vänsterintellektuella i väst) och varför en mur var dess perfekta symbol. För att förstå det måste man också förstå hur kommunismen definierade vän och fiende.
Englund klargör det bra i en diskussion om skillnaden mellan kommunism och nazism: nazisterna definierade huvudsakligen sina fiender utifrån ras. En »renrasig, lydig och anpasslig« tysk levde hyfsat tryggt i 1930-talets nazism medan hans judiske granne var dödsdömd.
Kommunisterna definierar annorlunda: klassen och politiken avgör om man är vän eller fiende. Nazister ville utrota grupper, för kommunisterna »räckte« det med individer. Under Stalin – eller i Honeckers DDR – var således ingen dömd till undergång, inte mer än sin nästa i alla fall. Du kunde ändra åsikt, anpassa dig och kanske klara dig en dag, men det kunde vara din tur nästa morgon om femårsplanen krävde det eller om din hustru vinkat till fel person på andra sidan muren vid fel tillfälle. Ingen var trygg.
Som en av rymmarna i Busting the Berlin Wall säger: »Jag orkade inte längre, ett felaktigt skämt, ett förfluget ord och du satt i fängelse.« Man kan bara börja föreställa sig vilken paranoia det måste ha fostrat.
Peter Englunds lysande Gulag-förord borde återpubliceras, inte bara för att det är 25 år sedan kommunismen föll utan på grund av vänsterns brist på uppgörelser med ideologins praktiska 1900-tal.
Därför kan jag också sakna fler intervjuer inte med diplomater och folk som flydde utan med »vanliga« människor. Få en insikt i vardagen och därmed i hur tankesystemet och propagandan fungerade – vilken den mentala »muren« blev. Vid ett tillfälle fångar filmen dock, kanske utan att riktigt förstå det själv, DDR:s natur och vad kommunismen »var« och innebar – hur praktiken samspelade med ideologin – i en kort intervju med en polisman. På sin fritid är han ute och går i den förbjudna zonen intill muren när han stöter på en övergiven luftballong. I intervjun säger han, skrattande: »Jag kunde naturligtvis inte gå till Stasi, de skulle ha straffat och misstänkliggjort mig för att jag var på den platsen. Sådant uppmuntrades inte. En spark i ändan hade jag fått.«
Konsekvensen blir att ett misslyckat flyktförsök hinner göras om innan ballongen upptäcks. Regimen grävde sin egen grav genom att göra undersåtarna initiativ- och viljelösa.
Intervjun med polismannen är en strålande illustration till detta passage ur en artikel om spionchefen Markus Wolf av Lena Breitner i SvD:
»I DDR var marxism-leninismen den grundläggande ›vetenskapliga‹ arbetsmetoden, som tvingade in världen i förutbestämda mallar. Kritik och avvikande uppfattning, en grund för att kunna genomföra kvalificerade analyser, var oönskade. Att i klartext beröra varför befolkningen försökte fly, varför agenter hoppade av till väst eller varför det saknades gips och engångshandskar på sjukhusen kunde betraktas som statsfientlig hets och rendera långa fängelsestraff. Systemet hindrade alltså HVA:s medarbetare [det civila utrikesspionaget som Wolf ledde] från att göra ett kvalificerat arbete.«
Muren var desto lättare att ha och göra med. Den var gick inte att tolka som något annat än den var. Och kostade också, lågt räknat, 1 miljard D-mark årligen att underhålla och vakta. För att skrapa ihop pengar i den blödande ekonomin började STASI därför på 1980-talet arrestera fler och fler dissidenter som de sedan sålde till Västtyskland.
Det är sådana exempel i Busting the Berlin Wall som gör det svårt att riktigt tro dem som säger »utan Gorbatjov hade det aldrig hänt«. DDR hade varit bankrutt i tio år när korthuset föll. Decennier av kommunistisk propaganda hade förvridit språket och världsbilden och fråntagit människor modet att ta egna initiativ. (För att parafrasera Stina Oscarsson: I kommunismen skulle ingen längre våga måla en blomma eller skriva en dikt eftersom risken var för stor att du en dag använde fel färg eller rätt ord och avrättades).
Men visst, hade Gorbatjov skickat pansarvagnar till kolonierna i samma stund som det började bli oroligt i imperiet 1989 – då hade historien kunnat se mycket annorlunda ut.
Den tanken gör också att när bilden av Honeckers vision om en datoriserad »Mur 2000« dyker upp i rutan, då är det lätt att börja fundera på vad som hade hänt om en Putin istället för en Gorbatjov kommit till makten redan 1985.
Och rysa.
Busting the Berlin Wall kommer lika lite som tegelstenar till böcker övertyga dem som har sina ideologiska kartor färdiga på förhand. Men det är ett bra ställe att börja på om du vill veta varför det inte går att plocka särskilt förhatliga russin ur kommunistkakan och tro att resten går att äta.
Jag hoppas vår kultur snart är färdig för den insikten.
(PS. Resonemang om vänstern och kommunismens världsbild kan dras ut i det oändliga. Läs Torbjörn Elensky utmärkta text Problemet är alla offren om kommunismens utopi om att skapa en ny människa och vilka konsekvenser detta får.)
Berlinmurens fall (Busting the Berlin Wall) finns i två delar på SVT Play.