1. Beatles sekreterare (SVT2 kl 22:15)
68-åriga Freda Kelly, alltjämt i arbetslivet som sekreterare på liten advokatbyrå i Birkenhead, hade tackat nej till halvdussinet lukrativa bokkontrakt, oförstående inför intresset för »vem som skulle vilja höra sekreterarens historia«.
Dottern fick övertala henne om att dokumentera sin story för omvärlden.
»Jag ville inte skriva nån bok, men hon sa: ›Du måste ta vara på dina minnen innan du blir senil!‹ Så jag bestämde mig för att försöka få till en liten film för mitt treåriga barnbarn att känna sig stolt över«, sa Freda Kelly i en intervju med The Guardian i november.
Hon kände en amerikansk filmare, Ryan White, eftersom dennes morbror spelat med Beatles-rivalerna The Merseybeats på 1960-talet, och kontaktade honom.
Hon brukade hänga med Beatlarna till frisersalongen och sopa upp hårlockarna från golvet så att hon alltid hade ett lager till fansen.
»Jag hade träffat henne några gånger via familjens vänskapskrets, där många från början känner varandra sedan poptiden i Liverpool«, säger Ryan White i en Rolling Stone-intervju från september, »men jag hade ingen aning om att hon jobbade så nära Beatles. Jag blev eld och lågor när jag fick veta.«
Han fixade finansiering via Kickstarter och projektet växe snabbt; snart hade man även lyckats cleara rättigheter till originalmusik för filmen. Kelly var med vid urpremiären på South By Southwest-festivalen i Austin, Texas, förra våren och fick stående ovationer i fem minuter efteråt.
En välförtjänt senkommen offentlig spotbelysning på den stresståligaste och mest hängivna länken i teamworket bakom världshistoriens största popband.
Under elva år var Freda Kelly alltså The Beatles sekreterare. Hon började 1962, när hon var 17 år och bandet fortfarande hade Pete Best som trummis och bara spelade på the Cavern i Liverpool – där Beatles för övrigt spelade 294 gånger, allt som allt, varav Freda Kelly såg 190… Hon var, kort sagt, en av de allra första tonåriga Beatles-galningarna. Eftersom hon dessutom nyligen hade gått en kurs i maskinskrivning erbjöds hon jobbet av Beatles manager, skivbutiksägaren Brian Epstein. Hennes överbeskyddande, ensamstående far avrådde henne förgäves.
Jobbet bestod först mest i att sköta fancluben – de få fans som skickade brev fick göra det till Fredas och hennes pappas hemadress.
Men sen bar det av. Beatles släppte Love Me Do senare samma år och allt bara exploderade. Pappan fick nog när brevbäraren kom med hela postsäckar, 800 brev om dagen, och Freda Kelly flyttade ut i businesslivet.
Fast ändå inte.
Det unika med Freda var att hon var så mycket fangirl själv, och så ung, att hon tämligen totalt kunde identifiera sig med de mest fanatiska, aktiva fansen. Hon gjorde allt hon kunde för att möta de tokigaste fansens önskemål. Dök nån upp oannonserat, på flykt hemifrån, fixade hon boende och mat. Om nån skickade ett örngott och ville att Ringo skulle sova på det så tog Freda det till Ringos mamma som drog det över kudden i sonens säng inför hans nästa övernattningsbesök i föräldrahemmet. När Beatlarna klippte sig hängde hon med till frisersalongen och sopade upp hårlockarna från golvet, så hon alltid hade ett lager till fansen.
Sedan stannade hon i elva år, ända till splittringen. Freda Kelly mognade och blev vuxen med The Beatles. Hon var »en Miss Gullible, en irländsk katolik som inte visste nånting om nånting«, så exempelvis var det John Lennon som fick förklara för henne vad det innebar att Brian Epstein var homosexuell. Och medan killarna som jobbade med henne på Epsteins kontor alltid efterhand fick nya, högre befattningar satt hon, som ensam tjej, fast längst ner på karriärstegen, som den eviga sekreteraren. När det knäppa ryktet om Pauls död sköt fart 1966, och hon inte fick kontakt med honom, var det Freda som red ut stormen som länk mellan tusentals hysteriska fans och Pauls lugnande pappa.
1967 dog Epstein av en överdos sömnmedel och allt började falla isär – även Fredas arbetsuppgifter och engagemang. 1969 splittrades The Beatles och en numera gift och gravid Freda jublade inombords efter intervjun där Paul kungjorde det. Men hon fortsatte i nästan fyra år till, långt lojalare med The Beatles än The Beatles själva; och även efter hon bytt jobb fortsatte hon svara på fansens brev på kvällstid, hemma vid köksbordet så som hon gjort även i början, ändå till 1975.
2. Alice Walker (SVT2 kl 20)
I dessa tider av 12 Years a Slave ger Kvällens K Special en stark bild av hur USA även under 1900-talet varit format av slaveriepoken och sitt rasistiska arv – en oundkomlig parallellberättelse till dokumentärfilmaren Pratibha Parmars Alice Walker: Beauty in Truth, en varmt poetisk och berörande skildring av författargiganten Alice Walkers livresa från uppväxten i ett plåttunt skjul vid bomullsfälten i Putnam County, Georgia, till världsgenombrottet med romanen Purpurfärgen, som gav henne – som första svarta kvinna – Pulitzerpriset 1983.
3. Skavlan (SVT1 kl 21)
Tycker Skavlan hade en riktigt stark säsong senast, kanske den bästa, och kvällens gäster lovar lika gott: Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland och hennes son, affärsadvokaten Knut Brundtland, intresserar mig föga på pappret, men poeten Kristina Lugn och Amy Poehlers Stockholmsbosatta bror Greg Poehler, snart aktuell med Felix Herngren- och Amy Poehler-producerade TV4-komediserien Welcome to Sweden blir kul.