Steven Soderberghs kroppstrilogi är bland det mest intressanta som gjorts i filmväg på senare år. Genom att blanda samman olika skådespelares förflutna med fantasikryddade historier producerade nämligen Soderbergh mellan åren 2009 och 2012 tre berättelser som lika mycket bearbetade den ekonomiska krisen som den synade relationen mellan kropp och urholkande av själ.
Projektet inleddes i The Girlfriend Experience. En cynisk skildring av en depraverad samtid där tidigare porrstjärnan Sasha Grey spelade eskort bland ensamstående och frustrerade finansmän. Därefter följde Haywire. En tät thriller i 1970-talssnitt förlagd i nutid med kampsportaren Gina Carano översatte sina egenskaper från ringen som utfryst specialagent. Och så Magic Mike, kronjuvelen i trilogin, både ekonomiskt och kvalitetsmässigt.
Däri ligger även Soderberghs styrka som regissör. Hur han låter ångesten komma krypande i tittarens hjärna snarare än i sina karaktärers utveckling.
För när Magic Mike »drabbade« den amerikanska biopubliken blev den en otippad succé som spelade in över 100 miljoner dollar. Historien togs fram med hjälp av huvudrollsinnehavaren Channing Tatum vars bakgrund som dansare och strippa fick utgöra en fond för en berättelse om ekonomisk desperation i ett nytt, kallt, USA.
Jag älskade Magic Mike när den kom och jag älskar den i dag. Mycket för att det är en av de mest moderna romantiska komedier som gjorts men även då det är en modig film. En film som utsätter publiken för samma kommersialisering av skådespelarnas kroppar som otaliga andra filmer men som med hjälp av filmens historia även bildar en kommentar om just hur vi konsumerar kroppar. Soderberghs knivskarpa digitalkamera vilar otvunget på juckande skrev och inoljade bringor. Strippnummer breder ut sig i längd, tillåts ofta pågå tillräckligt länge för att situationens bisarra dimensioner ska bli tydliga, övertydliga och till slut angränsa till det obekväma.
Samtidigt tar en parallellhistoria form där vårt konsumerande sätts i relation till något annat. Till hur ett rådande ekonomiskt klimat föder en relation till den mänskliga existensen som handelsvara. Alltsammans i lättsamhetens, underhållningens och fantasins tecken. Det är en film i linje med The Wrestler, eller Black Swan, men där Aronofskys filmer utforskar gränslandet för kroppens och psykets toleransnivåer gör Magic Mike snarare en poäng av hur sådana gränser inte existerar inom ramen för en marknadsekonomi.
Däri ligger även Soderberghs styrka som regissör. Hur han låter ångesten komma krypande i tittarens hjärna snarare än i sina karaktärers utveckling. Känslan sammanfattas egentligen perfekt av Matthew McConaugheys rollfigur Dallas: »You are the husband they never had! You are that dreamboat guy that never came along!«. Magic Mike porträtterar därmed, med underhållande skärpa och tonsäkerhet, en kultur besatt och hemsökt av drömmar som aldrig kommer att realiseras.
Magic Mike visas på Kanal 5 i kväll kl 21:35 och finns på Netflix.