Poängen, om det nu finns någon, med att se på film borde vara att bli berörd. Att se på film med magen. En invärtes upplevelse som evolverar ditt filmtittande - i det långa loppet ditt sätt att leva på. Farlig film. Fransmannen Gaspar Noé gör farlig film. Inte många, men allt han gör är farligt, hatat, pretentiöst - inom det här området är han oöverträffbar - och slagkraftigt.
Enter the Void är nämligen Gaspar Noés sanna mästerverk. En cineastisk orgasm.
Kanske mest känd som regissören bakom »våldtäktsfilmen« Irréversible valde Noé att följa upp med en mindre aggressiv film: Enter the Void, tråkigt nog lite bortglömd. Enter the Void är nämligen Gaspar Noés sanna mästerverk. En cineastisk orgasm, där det tekniska hela tiden riskerar överträffa känslan, men aldrig egentligen gör det.
Utan det emotionella ingen Enter the Void, utan de fantastiska kameraåkningarna ingen Enter the Void. Utan Gaspar Noé... ingen farlig film.
Enter the Void börjar med förtexternas förtexter. Det är extremt hetsigt, stort och suggestivt. Det flimrar och bultar, på alla möjliga språk. Sedan »Tokyo by night«. Ungefär 160 min. Subjektivt. Jag ska inte säga att det funkar till 100 procent men nästan.
Oscar dör, påtänd, i en misslyckad knarkuppgörelse. Han blir skjuten och själen lämnar kroppen, död men kvar på jorden om man så vill. Oförmögen att ingripa tvingas han sedan se på när hans syster och bästa vän går ner sig i olika typer av träsk, samtidigt som han själv börjar trippa värre och värre. Eller gör han det? Skit samma, Oscar är död. Vad som händer egentligen eller vad som bara är fantasi, mardröm, känns inte riktigt relevant. Och det är rätt skönt. Man kan luta sig tillbaka, skjuta alla logiska tankar åt sidan och bara göra sig redo för ett massivt intryckspåhopp! Coolt, flummigt och... sinnesutvidgande.