Jag älskar Oprah Winfrey. Hon är min enda gud. Det jag framför allt älskar med henne är hennes inställning till både livet och sin profession. Hon vill förstå. Sig själv, andra och sin omvärld. Det är vad som har genomsyrat hela hennes tv-karriär. Det kan tyckas vara en självklar inställning för en programledare i den sortens genre, men det är alldeles för ovanligt. Att personen faktiskt går in med ett öppet sinne, respekt och den genuina viljan att förstå, och därmed även få sina tittare att förstå. En svensk programledare som har de egenskaperna mer än någon annan är Anna Lindman. Hon är faktiskt helt fantastisk.
Andligt sex hade lätt kunnat behandlats som något freakigt, vilket det redan har gjorts i tusen Fråga Olle-dokumentärer, men inte i Anna Lindmans händer.
Sedan 2001 har hon arbetat på SVT med specialisering på religions- och livsfrågor av olika slag. Det har kunnat ses i program som Existens, Annas Eviga och Från Sverige till himlen, som alla på olika sätt har tagit upp frågor som rör livsåskådning, tro och religion. I det sistnämnda programmet har hon sedan 2011 i flera säsonger träffat personer i Sverige som har olika sorters tro och religion. Allt från modern asatro, sufism, chassidism och santería till rastafari, mandeism, new age och tibetansk buddhism.
I någon annans händer hade denna typ av ämnen kunnat behandlas som om det vore något konstigt och annorlunda, vilket ofta blir fallet när något som inte majoriteten ägnar sig åt ska skildras. Det blir lätt en sensationslystnad, en vilja att peka ut och döma. Ta bara kvällens avsnitt som handlar om andligt sex. Anna Lindman får lära sig om tantra och gudinnemeditation och får vara med på en Yoni-Puja, en ritual för att »helga det kvinnliga könsorganet.« Detta ämne hade lätt kunnat behandlats som något freakigt, vilket det redan har gjorts i tusen Fråga Olle-dokumentärer.
Allt för ofta i sammanhang som dessa ställs frågor för att tydliggöra att »vi« har/är rätt och »de andra« är konstiga, fel eller freaks.
Men i Anna Lindmans händer blir både avsnittet och programserien i stort ett respektfullt undersökande av olika sätt att leva. Hon sover ofta över en natt hos personen som praktiserar en viss tro för att se med egna ögon hur det påverkar deras vardag och får då också själv uppleva deras ritualer och religiösa praktiker. Resultatet blir en fascinerande inblick i stället för ett tillspetsat exploaterande. Och det gör att den stora frågan tas på allvar: Vad är egentligen meningen med livet?
Att Anna Lindman bemöter personerna hon träffar med stor respekt innebär inte att hon inte ställer kritiska frågor. Men de utgår alltid från att göra det oförståeliga lite mer förståeligt, både för henne och tittarna. Den attityden önskar jag att fler hade. Allt för ofta i sammanhang som dessa ställs frågor utifrån ett normperspektiv, att tydliggöra att »vi« har/är rätt och »de andra« är konstiga, fel eller freaks. Att räta ut pekpinnen på något sätt. Det verkar inte intressera Anna Lindman det minsta. Hon är inte där för att misstänkliggöra, utan för att lära sig. Och därmed gör jag som tittare detsamma.