Jag anar något mer än en slump när trailern för Kanal 5:s komediserie Söder om Folkungagatan (premiär den 2 februari) och BBC:s reklamfilm för Hornstullshaket Bar Brooklyn dyker upp samtidigt.
Kanske en tragikomisk konspiration kring svenskarnas fritt snurrande kulturkompass?
Söder om Folkungagatan kan möjligen innehållsmässigt avfärdas som en rolig drift med dagens hipsterkultur. Vem vet, serien kan bli ett Solsidan för Södermalm. Vi hoppas. Men BBC-reportaget lämnar ingen ro utan lägger ett djupt snitt i den kulturella svenska samtiden utan att riktigt förstå hur väl de lyckas. För på under fyra minuter dissekerar BBC stockholmarnas (nåja) besatthet vid all things Brooklyn. Tydligen – enligt random reklamare – beror det på att »vi« under finanskrisen 2008–2009 behövde vända oss mot de enklare och »naturligare« sakerna i livet.
Det fanns faktiskt en tid när både svensk kultur (filmen, till exempel) och svensk politik (Olof Palme, till exempel) inte automatiskt vände sig till Brooklyn för bekräftelse.
Vilket tydligen var varumärket Brooklyn och bryggeriet Brooklyn Brewery.
Hm. Att Brooklyn säljer mer öl i Sverige än de gör någon annanstans utanför just Brooklyn™ tyder säkert på något. Men – tyvärr, random ölbryggarentreprenör – inte på vår »nyfikenhet«.
Att många svenskar med postnummer i Hornstull eller SoFo-området säkert gladeligen skulle tatuera en karta över Brooklyn (minus de farligare kvarteren som inte gentrifierats än, eller de gator i Williamsburg som folk från Vasastan har upptäckt) är mest ett exempel på exemplarisk osjälvständighet.
För är det något som driver mig till vansinne så är det att detta utvecklade, civiliserade land med högutbildade och beresta personer fortfarande navigerar sin kulturella GPS så totalt efter vad som händer i London eller i väl valda delar av New York.
Att en stor del av Europa – inte minst de bitar som ligger öster om Berlin – inte sätter den minsta prägel på vad vi talar om eller har koll på är både trångsynt och, i förlängningen, farligt. Till stor del står vårt kulturella samtal och stampar av förvåning över utvecklingen i Ryssland. Eller över de unga och extremt sköra demokratierna i forna öst. Grekland tog oss på sängen. Hoppsan Ungern. Och går vi i utanför Europa är väl kollen än sämre. (Fast Kina är väl en möjlig uppstickare i vissa sammanhang, om än inte kulturella i andra aspekter än mat.)
Och apropå Berlin. Att en inte så liten del »Brooklyn-älskande« kulturarbetare har sina deltidsbostäder där sätter ändå paradoxalt nog väldigt litet avtryck i svensk kultur. I svenska tv-rutor var det väl endast utmärkta serien Weissensee som syntes i fjol. Och likt förbannat är den en blipp på kulturkartan i jämförelse med Vad Än HBO Kastar Ur Sig.
Och förvaltar »vi« ett uns av den kunskap som invandringen från stora delar av världen ger i form av en större omvärldsorientering? Diskuterar vi vad iranska ungdomar får sig till livs i sina tv-apparater, eller vad som är hett på tv i Israel? (Det senare är i och för sig intressant – när, eller om, en serie har gått via amerikanska kanaler så gör vi ju faktiskt det. Men sällan förr.)
Nej, »vi« – i samarbete med Carlsberg och ett gäng riskkapitalister, om man får tro ölmannen i BBC-snutten – importerar helt sonika vår oerhörda nyfikenhet på Brooklyn i form av ett bryggeri i Hammarby Sjöstad (eller Red Hook som en högljudd majoritet av sjöstadsborna vill se det omdöpt till) och kallar den för Nya Carnegie.
Men tänk om vi också kunde importera nyfikenhet på andra platser med ölen vi dricker? Som (för att ta ett för mig närliggande exempel) från Tjeckien. Jag antar att det är den nation svenska konsumerar mest öl ifrån. Och en nation som är ett lika hett turistmål som Brooklyn för svenskar (och då menar jag även sådana som inte bor Väster om Hornsgatan).
Och det är en nation där en mediamogul som får Berlusconi att likna ett skämt (en person med förflutet i kommunistidens säkerhetspolis) har startat ett parti (de heter »Ja!« om ni undrar) som är landets tredje största. En nation där knark är lika lagligt som i Portugal och prostitution och porr ses som en mänsklig rättighet. Så när vi talar om »värdegrund« efter en fotbollspelares dumma uttalande borde vi kanske också fundera på vad »värdegrunden« i stora delar av Östeuropa betyder och framför allt kan komma att betyda för till exempel en gemensam europeisk politik. Men den förstår vi inte, för vi tar inte del av någon kultur som inte kommer från Brooklyn.
Kanske om intelligentian i en starkare nation i norr vågade lyfta blicken och ha en egen åsikt – inte helt knuten till vad som händer i Brooklyn – så skulle saker kunna se annorlunda ut eller få en annan utveckling.
Påminner det om något?
Ja, vi har faktiskt varit där. Det fanns en tid när både svensk kultur (filmen, till exempel) och svensk politik (Olof Palme, till exempel) inte automatiskt vände sig till Brooklyn (och ja, nu är vi ute på metaforer här) för bekräftelse.
Men jag hoppas att det faktiskt kommer en dag då BBC kan göra ett reportage om en stad och ett land som lite bättre förvaltar både sitt öldrickande och sina möjligheter att bättre förstå världen – innan det sitter en Putin där och styr en stor del av den.