Varenda amerikansk tv-kritiker har hånat och sågat standupkomikern och Saturday Night Live-manusförfattaren John Mulaneys försök att, tillsammans med sin SNL-boss Lorne Michaels som producent, göra en uppdaterad Seinfeld – dels för att den inte är särskilt uppdaterad alls utan på ett ogenerat konservativt sätt siktar in sig på att återskapa själva Seinfeld-känslan i set-up, känsla och tonalitet; dels för att detta görs i kombination med sitcom-dödssynden att misslyckas med att vara rolig.
När sedan kompisgänget – kopierat från Seinfeld och dubbelexponerat med Friends – interagerar, rör de sig i lägenheten som bakgrundsdansare i West Side Story.
Så varför kommer jag att fortsätta följa Mulaney med intresse?
Jo, jag finner det oemotståndligt fascinerande att känna kraften i nostalgi-endorfiner. Alltså, humormässigt finns inte mycket i serien som jag, ens om jag anstränger mig, klarar av att dra på munnen åt. Det uppstår aldrig något flow, trots många rätt okej idéer – ja, det är kul att Mulaney, när han »bara« ska försöka få lite Xanax utskrivet på vårdcentralen, lyckas snacka sig in i en återvändsgränd som slutar med prostataundersökning… men det är inte så kul utfört. Visst var även Jerry Seinfeld begränsad som skådespelare, men skillnaden är att resten av kompisgänget är snudd på lika begränsade som Mulaney själv. Seinfeld hade Jason Alexander och Julia Louis-Dreyfus, Mulaney har en huvudrollstrio med comedy-credd men helt utan gestaltningsförmåga.
Men just därför, när inget humorflyt pockar på uppmärksamhet, fastnar jag i stället på ramverket.
Först intro-musiken och vinjettgrafiken: hur veterannamnen »Elliott Gould« och »Martin Short« i handstilsfont splashas över New York-scenerierna med gula taxibilar i varje stillbild; och hur det avslutas med en klassisk »Mulaney was filmed in front of a live studio audience, okay?»-voiceover vars sista «okay?" synkar exakt med ledtemats slutnot. Och voiceovern i sig är ett metaskämt apropå John Mulaney ståupprutin om Ice T – här har han helt enkelt fått Ice T att snacka in introt:
Går vi så vidare till det musikaliska ledtemat så är det ett specialskrivet stycke struttig feelgood-funk – baserat på ett 1970-talssoulblåsriff med precis så många noter bortplockade från partituret att det inte blir låtstöld, och i total harmoni med alla andra vinjettbeståndsdelar – sammantaget tänker man bara: »Aah! Komediserierna jag älskade på 1900-talet…«
När sedan kompisgänget – kopierat från Seinfeld och dubbelexponerat med Friends – interagerar, så rör de sig i lägenheten som bakgrundsdansare i West Side Story. Efter en minuts dialog kring köksön förflyttar sig plötsligt en av dem till soffan, och de andra två flyttar efter som om de backar upp leadsångaren i en musikal. Det är sällan man så tydligt ser nedärvd mainstream-sitcom-koreografi in action. Det är, för en tv-nörd, faktiskt ungefär lika njutbart som det är platt.
Jag har alltså roligt när jag kollar Mulaney. Den triggar något inom mig, visserligen inget som har med humor att göra, men ändå: nostalgigreppet är övertydligt och grepp är till för att gripa tag. Det funkar.
Martin Short i skrivstil över NY-vy till snäll-funky Seinfeld-musik… myyyzz!
Sedan faller det förstås desto plattare när humorn bryter igenom igen och serien tappar brallorna. Som i slutscenen i episod 2, som på Seinfeld-manér flätar ihop tre subplottar i en galen actionfinal – det är då man börjar tänka på hur anarkistiska, genialt sjuka och genialt detaljerade plottarna i Seinfeld var, medan Mulaney fått alla de tänderna utdragna: liberala teman utförda på ett nästan frikyrkligt fumligt vis. När just denna episod slutar med att John Mulaney står på huvudet i en vattenbassäng under en förlossning förstår man hur de siktat mot den där Seinfeld-hysterin men inser samtidigt att det inte finns något hysteriskt i vare sig manus eller skådespel. Så när John Mulaney står på huvudet under vatten känner man bara den mest genanta av sitcomreaktioner: ta bort.
Ändå lär jag hänga kvar hela premiärsäsongen. Stämningen trycker på min allra ömmaste myspunkt. Och innerst inne tror jag faktiskt att Mulaney kan lyfta – om den får en säsong 2.
Mulaney går på Fox i USA.