Det börjar bli knixigt att hänga med i alla turf-turer i denna finalsäsong av Sons of Anarchy – heck, jag kan knappt räkna hur många fronter gängkriget förs på just nu, när både konflikthärdar och vapenvilor öppnas och sluts och där den enda konstanten är att Jax Teller har hela kriget, hela storyn, i ett järngrepp.
Utom den mest fasansfulla lögnen, förstås; den som avslutade förra säsongen. Där har han ingen aning, och där kommer antagligen hela serien att nå vägs ände i vinter: i en matriark-version av Hamlet.
Katey Sagals gestaltning av en djupt ärrad änka, mor och farmor, där familjebanden betyder allt men bygger på lögner, är så fruktansvärt stark.
Och mitt i vimlet av gänguppgörelser är det också matriarken Gemma som är mest fängslande i Sons of Anarchy denna säsong. Katey Sagal är sannerligen förtjänt av en Emmy, trots allt, till slut. Hennes gestaltning av en djupt ärrad änka, mor och farmor, där familjebanden betyder allt för henne men där alla familjeband bygger på lögner, är så fruktansvärt stark.
Dels i alla dessa oftast stillsamt ångestinsvepta, och nästan lika ofta tårfyllda, dialogsekvenserna – Gemma och Unser; Gemma och Jax; Gemma och Nero. Men allt mer även i monologform. Bara Gemma, pratande med sig själv (också ett slags dialoger – med Tara, som hon älskat, och mördat, och nu fortsätter att älska).
I det senaste, sjätte avsnittet, Smoke 'Em if You Got 'Em, finns en lång scen utanför ett truckerkafé där Gemma sitter och röker med föreståndaren, en tjej som heter Gertie och verkar vara ensamstående mor, och Gemma berättar på sätt och vis allt, fast på sitt korthuggna generiska sätt, och med varje mening liksom både perforerad och understruken av den där typiska Gemma-tystnaden som bär på både styrka och uppgivenhet:
Gertie: Can I ask who you were talking to? Uh, before you put out the smoke, you were...
Gemma: Yeah. Just myself. Exhaustion.
Gertie: You were talking about someone being in love. Sounded sweet.
Gemma: Yeah. My son. Lost his wife recently. We were close.
Gertie: I'm sorry. How'd she die?
Gemma: It was my fault.
Gertie: I… I didn't mean to pry.
Gemma: It's done now. Can't stop it.
Gertie: Can't stop what?
Gemma: It's just life, right?
Mer 1970-tals-auteuristisk än så här blir inte Sons of Anarchy. Både Martin Scorseses Alice Doesn't Live Here Anymore och Robert Altmans 3 Women har dykt upp i skallen under scenerna med Gemma den här säsongen.
Men så har vi seriens andra sida också… den manliga.
Gillar den också.