Det tog någon säsong innan American Horror Story hittade formen. Eller rättare sagt: det tog någon säsong innan serien kunde börja om från början, överge det alldeles för plottriga berättandet i den halvlyckade första säsongen och göra allt rätt. Varje ny säsong efter den svajiga inledande har ju inneburit en ny miljö och nya karaktärer, ibland har skådespelare från tidigare säsonger återkommit i helt andra roller, ibland inte. Förvirrande? Möjligen, men när man väl vant sig vid greppet är det lätt att anpassa sig.
Med en rätt misslyckad 1950-tals-freakshow som fond tar Murphy och Falchuk ut svängarna på ett sätt de inte gjort tidigare, inte ens i Nip/Tucks mest skruvade stunder.
Bristen på kontinuitet och utveckling hade kunnat bli en enorm nackdel, i stället har serieskaparna Ryan Murphy och Brad Falchuk utnyttjat fördelarna. Genom att varje ny säsong starta på noll har serien blivit ett slags fri kreativ lekstuga, där skådespelare, regissörer och manusförfattare – och inte minst scenografer, kostymörer och andra i det tekniska teamet – får prova sig fram, experimentera och bara lattja runt.
Dessutom kan varje ny säsong kontrastera mot den förra. Man känner igen mycket – skådespelare och den där svårdefinierade mörka och skeva stämningen inte minst – ändå får man något helt nytt. Om säsong 3 i mångt och mycket var en hyfsat lågmält berättad historia om södern, voodoo och häxor började säsong 4 förra veckan med närmast total maximalism.
American Horror Story: Freak Show, som den nya säsongen heter, utvecklas redan under premiäravsnittet till en spegelvänd Carnivalé – i stället för återhållsam och lågmäld bjuds vi på flödande färger, galen expressionism och alla reglage på elva. Eller tolv. Med en rätt misslyckad 1950-tals-freakshow som fond – nära ruinens brant, inte särskilt omtyckt i den lilla stad där den satt ned tältpinnarna – tar Murphy och Falchuk ut svängarna på ett sätt de inte gjort tidigare, inte ens i Nip/Tucks mest skruvade stunder.
Redan i första avsnittets inledning dyker den i förra säsongen lite bortslösade Sarah Paulson upp som den mordiska och humörmässigt klart splittrade siamesiska tvillingen Bette/Dot; och John Carroll Lynch övertygar som barnbortrövande mördarclown – så förvriden och överjävligt ondskefull och skrämmande att Pennywise i Stephen Kings Det framstår som Ronald McDonald. Och till detta: Kathy Bates som den skäggiga damen och ett flödande lekfullt regiarbete av Murphy med bland annat udda rörliga inramningar av Paulsons olika huvuden.
Och så unge Evan Peters, då. I förra säsongen spelade han ett slags uppdaterat lidelsefullt Frankensteins monster, här är han en läderklädd James Dean-typ med missformade, men för den lokala kvinnliga befolkningen väldigt tillfredsställande, fingrar. Edward Penishands, typ. Ganska typiskt Ryan Murphy, som gillar pikanta sexdetaljer – minns hur han i Nip/Tuck både hade karaktärer som skadade nacken på grund av försök till självfellatio och en plastikkirurg som gillade att idka med möbler.
Det hade så lätt kunnat bli överlastat, för mycket av allt på en gång – och visst får vi en rejäl (över)dos obehaglig ond bråd död, vidrig utpressning och brutal fångenskap - men någonstans vill Murphy och Falchuk också berätta om ett gäng outsiders som sluter sig samman mot en yttervärld som skriker och spottar efter dem. I tälten, inramade av ljusen och ljusen från tivolikarusellerna kan de vara sig själva, även om de måste mörda en snokande polis för att få vara i fred.
Mitt i alltihopa erbjuds sedan en föreställning som bara ytterligare förstärker intrycket av att man ser något väldigt, väldigt speciellt. Med en introduktion av Kathy Bates skäggiga dam spelar gänget inför en publik bestående av, enbart, Frances Conroys societetsdam och Finn Wittrock som hennes son, som med överklassig »pengar kan köpa allt«-logik förhandlar om nytillskottet Bettie/Dot.
Ryan Murphy gillar pikanta sexdetaljer – minns mannen i Nip/Tuck som skadade nacken på grund av försök till självfellatio och plastikkirurgen som gillade att idka med möbler.
Som uppträdandets självklara höjdpunkt kommer sedan Jessica Langes freakshowvärdinna Elsa Mars i en ljusblå, eller möjligen turkos, smoking, med matchande ögonskugga, inridande på en tecknad Georges Méliès-raket och och sjunger David Bowies Life on Mars medan svärdslukare och ormmänniskor agerar backup. Langes utstyrsel är givetvis ett direkt eko av Bowies egen.
Det är en fantastisk scen. Som får ytterligare en dimension när rampljuset slocknat och Elsa varvar ned i en avslutning så sårbart trött och ensam att man mitt i all den uppumpade överdådigheten ändå får en klump i magen. Det är som om man åkt tivolits alla karuseller – spöktåget, lustiga huset, berg-och-dal-banan – för att sedan bara sjunka ned på närmaste bänk och mitt bland alla blinkande lampor och förtjusta skratt inse hur jobbig och hård tillvaron ändå kan vara.
Det första avsnittet i fjärde säsongen av America Horror Story var så märkligt, sorgligt, snuskigt, otäckt och ständigt all-over-the-place-fascinerande att det egentligen bara fanns ett enda litet problem med det: Startar man på en så här hög nivå är risken givetvis överhängande att den enda vägen framåt sedan går nedåt.
American Horror Story: Freak Show går på FX i USA. I Sverige kommer serien att gå på Kanal 9, premiärdatum ännu ej satt.