There are ways to resist the darkness. You, sir, were blessed with certain gifts. In this respect, you're not alone.« – Major Briggs
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 10, Dispute Between Brothers.
Tre dagar har gått sedan Leland avslöjades som Lauras och Maddys mördare. Tre dagar sedan han själv avled efter de dramatiska händelserna i häktet. Om vi hade läst i tidningen om det som utspelade sig på polisstationen den där dagen, vad hade vi trott då? Skulle vi anse att det lät trovärdigt eller hade vi misstänkt fuffens? Vad låter mest rimligt: att Leland var besatt av en demon och körde huvudet i väggen så allvarligt att han dog av skallskadorna, eller att polisen i allmänhetens tjänst ägnade sig åt lite vigilante justice och tog död på mannen som på ett bestialiskt sätt mördat sin egen dotter? Jag kan inte föreställa mig att polisen gjort ens hälften av detaljerna offentliga för allmänheten eller media – omständigheterna kring gripandet av Leland, och hans död, torde förbli tämligen mörkade. FBI lägger säkert locket på.
Apropå media förresten, än så länge har vi inte fått några indikationer på att det ens finns någon press att tala om i Twin Peaks. Utöver Flesh World tycks tidningar inte läsas (och Flesh World läses nog inte för artiklarna). Här behövs det minsann inget Internet för att orsaka tidningsdöd! Det ska nog till en Truman Capote-typ att åka ut på vischan och göra ett långt reportage, à la In Cold Blood, för att den här storyn ska ut bortom socknens gränser.
Hur närmar man sig Sarah Palmer efter allt som har hänt? I Doc Haywards fall: beväpnad med en spruta fullproppad med lugnande medel! Här är det inga tabletter som gäller, bara kavla upp ärmen så trycker vi in nedåttjacket rakt in i blodomloppet. Sarah avböjer dock. Hon vill vara klar i sinnet när hon begraver sin make bredvid sitt enda barn. Förståeligt. Å andra sidan unnar jag Sarah allt stöd hon kan få, såväl kemiskt som psykologiskt. Jag har tidigare spekulerat lite i hur mycket hon kan ha vetat om Lauras liv och Lelands mörka hemlighet, hur mycket som är förnekelse i hennes beteende. Än är det svårt att säga något definitivt, men hon tycks åtminstone själv vara inne på »total förnekelse / jag visste ingenting«-linjen. Kan såklart vara ren självbevarelsedrift.
Hur närmar man sig Sarah Palmer efter allt som har hänt? I Doc Haywards fall: beväpnad med en spruta fullproppad med lugnande medel! Här är det inga tabletter som gäller, bara kavla upp ärmen så trycker vi in nedåttjacket rakt in i blodomloppet.
Agent Cooper är hemma hos Palmers för att i efterdyningarna av de senaste dagarnas händelser följa upp lösa trådar och försöka få svar på en del jobbiga frågor. Han är sedvanligt empatisk och försäkrar med mjuk röst att det inte var Leland som utförde de fruktansvärda morden. Det var BOB – Sarah känner honom som den långhårige, obehaglige mannen från hennes syner – men han är borta nu. Cooper berättar om Lelands sista stund i livet, hur han i dödens ögonblick var sitt rätta jag, inte längre härjad av demoner. Detta lugnar Sarah en smula. Han berättar också, lika mycket för oss som för Sarah, att Leland stundtals hållit Sarah drogad för att mer ostört kunnat ägna sig åt sina illåd. Det förklarar en hel del.
På bjudningen efter begravningen samlas flera välbekanta ansikten hemma hos Palmers, till exempel en flickklädd Nadine, vars regression till sitt (eller någon annans) tonåriga jag som berättarintrig fortfarande inte intresserar mig nämnvärt – men jag tycker väldigt mycket om skådisen Wendy Robie, som genom hela serien står på Nadines sida i sin gestaltning, genom förvirring, depression, hysteri och nu i ett slags förhöjd schablonbild av en amerikansk tonåring från ett annat årtionde. Hängivet och imponerande.
Bjudningen blir som en återträff för vissa namnkunniga ortsbor och det är ovanligt många stora leenden för att vara ett begravningsmingel. En obekymrat glad Dr Jacoby är till exempel där, nyss hemkommen från Hawaii där han ju faktiskt återhämtat sig efter att ha blivit misshandlad av Leland (lägg därtill att han likt hälften av alla män i Twin Peaks var besatt av Laura). Tillfället möjliggör också möten mellan personer som vanligtvis inte träffas så ofta: Hank serverar Sarah mat från den dignande buffén, Audrey sitter och pratar med Donnas mamma Eileen (för övrigt spelad av Mary Jo Deschanel, mamma till Zoe och Emily och gift med Caleb, som regisserade en handfull avsnitt av Twin Peaks). Ed tar ett snack med Donna, som beklagar sig över att James inte är där, och menar att han på något märkligt sätt klandrar sig själv för att bygden håller på att rasa ihop – lagom grandiost!
Jag tycker väldigt mycket om Wendy Robie, som genom hela serien står på Nadines sida i sin gestaltning, genom förvirring, depression, hysteri och nu i ett slags förhöjd schablonbild av en amerikansk tonåring från ett annat årtionde.
Major Briggs bjuder in Cooper på lite nattfiske nu när fallet är avslutat och agenten funderar på att ta ut lite semester som han samlat på sig. En FBI-agent har tjugo dagars betald semester per år men har möjlighet att spara upp till trettio dagar, och med tanke på hur mycket övertid Cooper ackumulerat, för att inte tala om det faktum att han inte tog ut en enda sjukdag i samband med mordförsöket på honom, så borde han kunna vara ledig ett bra tag om han så vill. Cooper accepterar entusiastiskt majorens erbjudande.
Under tillställningen introduceras vi också för två nya karaktärer: de tusenåriga bröderna Dwayne och Dougie. Dwayne är borgmästare i staden, Dougie äger den lokala tidningen (aha!), och de bägge bröderna har varit i luven på varandra i över femtio års tid, de tycks bråka om allt. Ingen vet varför, även om orsaken just nu tycks vara Dougies förlovning med en lycksökande ung dam. Hittills har brödernas respektive sysslor inte resulterat i något som helst avtryck i serien, och det känns ganska märkligt att presentera dem först efter arton avsnitt – för en så liten stad som Twin Peaks är väl mordhistorien typ det mest anmärkningsvärda som hänt i bygden i mannaminne, vilket både borde mobiliserat myndigheter på bred front, inklusive borgmästaren, och dessutom fått såväl lokal som regional media att formligen svärma kring staden. Utifrån det tokroliga bråk Dwayne och Dougie bjuder på vid buffébordet hoppas jag dock de förblir i skuggorna – jag klarar mig utan den här sortens olidlig gubbfars.
En fiskevästbeklädd Cooper viker grungeboxers och packar sin väska på hotellet när en olycklig Audrey hälsar på och undrar om han är på väg att ge sig av. Det stämmer, och när Audreys mungipor vänds rakt neråt och hon börjar babbla om krossat hjärta får Cooper än en gång förklara det olämpliga i en eventuell kärleksrelation mellan dem. Jag kan tycka att det borde räcka med att konstatera att Audrey är typ sjutton och Cooper nästan det dubbla, och det faktum att hon figurerat i en komplicerad brottshärva som han utrett, men det räcker inte för Audrey, så Cooper berättar om den gång då han blev emotionellt involverad med en kvinna som var vittne i en utredning och som han skulle beskydda. Hans känslomässiga engagemang gjorde att han tappade fokus från sitt uppdrag, vilket ledde till kvinnans död, samtidigt som han själv blev svårt skadad och hans partner, tidigare nämnda Windom Earle, blev galen. Precis som vid förra tillfället Cooper höll ett liknande tal känns det lika mycket som att han försöker övertyga Audrey som sig själv. Men det verkar åtminstone gå hem hos Audrey den här gången.
Bobby har svidat om till kostym inför sitt planerade möte med Ben Horne – det är egentligen Leos kostym, så den sitter inte så bra, men Bobby är full av entusiasm och självförtroende. Shelly är å sin sida less på att sitta fast i huset med den rullstolsbundne Leo, och vädjar om en utekväll. Med tanke på att Leo bara varit hemma i huset i ett par dagar är det lite väl gnälligt, men Shellys övergripande situation är ju jävlig. Bobby, som ser guld och gröna skogar framför sig, ber henne ha tålamod. Jag får en vision av en medelålders Bobby: alltjämt en småskalig fifflare, korkad, charmig, alltid med tusen idéer, den ena dummare än den andra.
Alltså, jag vet att Twin Peaks är pittoreskt och smått och i små hålor låser man minsann inte dörrarna, men kom igen!
Harry kommer till sitt kontor – med famnen full av munkar och kaffe – och upptäcker att han har besök. Än en gång har någon bara valsat in på någon annans kontor, i det här fallet stadens sheriffs. Alltså, jag vet att Twin Peaks är pittoreskt och smått och i små hålor låser man minsann inte dörrarna, men kom igen! Besökaren är Catherine, som nu bestämt sig för att träda fram ur sitt asiatiska alter egos skugga och livförklara sig själv. Hon berättar om hur hon överlevde branden, stapplade ut från sågverket, irrade runt i skogen och till slut kom fram till sin gamla stuga där hon kunde ladda batterierna och äta konserverad tonfisk. Som vanligt med Catherine är det i princip omöjligt att veta hur mycket som är sant av hennes berättelse. Hon manipulerar allting – överdriver, dramatiserar, jagar upp sig själv med påklistrade känslor. Jag inser att jag inte litar på henne alls, men samtidigt vet jag ju om att det finns åtminstone korn av sanning i det hon berättar. Harry, däremot, köper allt med hull och hår.
Cooper tittar förbi polisstationen en sista gång för att säga hej innan han ger sig iväg på fisketur med majoren. Harry överräcker en egenhändigt knuten fiskefluga till honom, som en ceremoniell avskedsgåva, men inte nog med det – Coop får också ett Bookhouse Boys-tygmärke för att signalera att han nu blivit invald i detta exklusiva sällskap. Men när är det egentligen meningen att man ska ha på sig ett hemligt klubbmärke? Hursomhelst är det en gest som betyder mycket för både Harry och Cooper, och Cooper blir nästan stum, han ser barnsligt förtjust ut. Det är en scen med så mycket manlig vänskap att male bonding-mätaren går i taket.
Resten av polisgänget – Hawk, Andy och Lucy, men inte någon av alla de andra namnlösa snutar vi sett knalla omkring på stationen – har radat upp sig i receptionen för att säga adjö till Cooper, men den trevliga stämningen förstörs av en mustaschprydd mountie som kliver in på stationen med FBI-agent Roger Hardy i släptåg. Hardy ser bister ut. Han tillhör byråns internutredare och har dåliga nyheter: Cooper stängs med omedelbar verkan och utan lön av från sin tjänst som agent, med anledning av den olovliga fritagningsoperationen av Audrey Horne, som ju inträffade på kanadensisk mark – därav den kanadensiska polisen. Dessutom har, meddelar Hardy, Coopers metoder ifrågasatts. Jag höll på att skriva »äntligen!« men det hade varit lite elakt. Faktum är dock att Coopers oortodoxa brottsbekämpning inte ledde till att mördaren åkte fast, och hans metoder med drömtydning och annan mumbojumbo är lätt att kritisera. Men då måste väl någon lokal förmåga ha anmält honom? I så fall vem?
Det är en scen med så mycket manlig vänskap att male bonding-mätaren går i taket.
En kaxig Bobby får hjälp av Audrey att träffa Ben, som ser härjad och sliten ut efter fängelsevistelsen och händelserna som följde därpå. Han sitter vid sitt skrivbord, puffar som vanligt på en cigarr, men ser ut som en spillra av sitt forna jag. Bobby, som nog trodde hans klumpiga utpressarbrev skulle innebära öppna dörrar hos Ben, blir prompt utslängd av den ointresserade magnatens tjurnackade goons, men räddas från värre behandling av Audrey. Förresten, hejda dig vad krystat det känns med Audreys kommentar till Bobby i slutet av scenen – okej, jag fattar, det är meningen att Audrey ska ha lite femme fatale över sig och stundtals kasta ur sig förföriska repliker (eller bevisa sin orala ekvilibrism med ett körsbär) trots att hon egentligen är pryd och oskyldig, men att forcera in en ordväxling om glass bara för att Audrey ska kunna säga »I like to lick« känns inte bara inte sexigt, det får även mina ögon att himla så mycket att jag är rädd för att få permanenta skador.
Cooper får finna sig i att hänga kvar på polisstationen en stund till eftersom agent Hardy önskar förhöra honom om den senaste tidens händelser, insatsen mot One Eyed Jacks, och lite annat. Sättet som Cooper är placerad vid förhörsbordet är intressant – från vårt (meta)perspektiv ser vi Cooper, men samtidigt ser vi också honom på en monitor som spelar upp film från en övervakningskamera på One Eyed Jacks, från när Cooper var där under täckmantel och pressade Jacques Renault. Placeringen i bild kan insinuera: var finns den riktiga Cooper? Vem har vi framför oss nu?
Här finns ingen kollegial förståelse för Coopers upptåg men inte heller någon kännbar antagonism – Cooper och Hardy känner varandra sedan tidigare, och Hardy verkar bara göra sitt jobb. Frågorna är dessutom högst rimliga; läser man Coopers rapporter från utredningen (som jag antar finns, även om vi aldrig sett honom skriva någon) torde vemsomhelst reagera på de ovanliga metoderna, den märkliga utvecklingen av fallet, och så vidare. Hardy reagerar bland annat över det faktum att Jacques Renault först skottskadades vid gripandet och sedan mördades på sjukhuset, och den rödlätte mountien är mäkta irriterad över kidnappningsoperationen, som ägde rum utan att informera den lokala polisen. Och inte nog med det – kanadensarna hade bedrivit spaning på Jean Renault under flera månader men allt sprack när Cooper och hans glada gäng rumlade in och lekte SWAT.
Cooper får lämna in sin polisbricka och revolver under tiden som internutredningen pågår. Om man ska se det från den ljusa sidan kanske han inte behöver använda de där semesterdagarna nu!
DEA har också kopplats in på fallet eftersom den kanadensiska polisen hävdar att det kokain de använt som lockbete på Renault försvann i samband med raiden. Allvarliga anklagelser, indeed. Cooper får lämna in sin polisbricka och revolver under tiden som internutredningen pågår. Om man ska se det från den ljusa sidan kanske han inte behöver använda de där semesterdagarna nu! Harry visar sin okuvliga lojalitet mot Coop genom att vägra svara på Hardys frågor, vilket i sammanhanget bara känns löjligt och kontraproduktivt – nog måste det finnas andra sätt att visa sitt stöd på? Okej att Harry tycker Cooper är världens bästa polis, men även en sådan kan ju göra misstag.
Parallellt med den vanliga handlingen i serien pågår som sagt också Nadines liv som tonåring. Nu har hon blivit inskriven på high school (igen) och vill bli cheerleader. Tack vare sin superstyrka gör hon typ tjugo flickflacks på sin audition (eftersom man ju bara behöver styrka för gymnastik, inte teknik) och sedan kastar hon en hjälpsam sportkille sådär fem-sex meter upp i luften och tvärs över idrottsplanen så han landar i ett volleybollnät. Nu har vi lämnat det skruvade och befinner oss i något slags overklig komedivärld. Är det här så nära Twin Peaks kommer ett hajhopp? Det återstår att se. Men jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dessa scener – på egen hand är de ganska knasroliga, om än bisarra, men det känns som att de hör hemma i en helt annat serie, ett helt annat universum.
En besviken Norma går omkring och plockar på The Double R. Den ökända och okända matkritikern MT Wentz har publicerat en recension av dinern, och den är full av sura omdömen. Hur kritisk kan man vara mot en dylik inrättning, undrar jag. Det finns inga Michelin-ambitioner direkt – men det är rent och snyggt, och Normas läckra pajer är vida kända vid det här laget. Lokalbefolkningen tycks älska stället. Normas mamma Vivian försöker peppa henne lite men erkänner sedan utan större omsvep att bakom pseudonymen MT Wentz döljer sig ingen mindre än Vivian själv.
Beskedet krossar Norma, som dittills trott att hon och Vivian höll på att reparera sin trasiga relation. Vivian skyller på sin etik, att hon som kritiker måste vara professionell och rapportera sanningen även om en restaurang ägs av hennes egen dotter. Idiotiskt tänkt – naturligtvis skulle linjen ha dragits långt tidigare, genom att Vivian inte överhuvudtaget recenserade The Double R. Partiskhet slår åt bägge hållen. All heder åt Norma, som med högt huvud ber Vivian att lämna hennes restaurang och hennes liv för gott.
Spontant låter det som en synnerligen dålig plan. Vem är mer rekorderlig än Cooper? Känns osannolikt att någon skulle köpa idén att han var knarksmugglare. Om nu inte agent Hardy också är korrupt.
På One Eyed Jack är det business as usual. Hank, som numera jobbar för Jean Renault, har lurat i Norma att han och Vivians man Ernie är på jakt, men i själva verket förlustar de sig på bordellen och snackar skumraskaffärer med Jean, som aldrig sett en boloslips han inte gillade. Efter fiaskot med kidnappningen behöver Jean kontanter, och han vill att Ernie hjälper honom med lite kokain. Ernie är till en början tveksam, men faller snart in i gamla spår och börjar babbla på om alla sina meriter för att imponera på Jean, som kallar in en medarbetare vi genast känner igen som den kanadensiske polisen som frågade ut Cooper tidigare. Då är ju frågan: är han fortfarande undercover eller jobbar han verkligen för Jean? Svaret kommer direkt – mountien är köpt, och han tänker dessutom plantera kokain som Cooper kan åka dit för. Spontant låter det som en synnerligen dålig plan. Vem är mer rekorderlig än Cooper? Känns osannolikt att någon skulle köpa idén att han var knarksmugglare. Om nu inte agent Hardy också är korrupt.
Det är natt. Harry sover, likt den cowboy han är, i heltäckande underställ och med revolvern nära sängen. Därtill sover han lätt, så när en mystisk gestalt rör sig utanför hans fönster flyger han upp med vapnet i högsta hugg. När han öppnar dörren faller en utmattad och tilltufsad Josie rakt i hans famn. Hon yrar, gråter, ber om hjälp. Hon är desperat.
Samtidigt som Josie gör denna dramatiska entré sitter Cooper och Major Briggs runt en lägereld, grillar marshmallows och pratar om livet. Mysigt! Eller kanske snarare mysrysigt; Cooper berättar att han funderar mycket på BOB, han kan inte släppa honom ur tankarna. Var befinner han sig nu? Är han där ute, på jakt efter en ny kropp att besätta? Cooper verkar genuint bekymrad. Major Briggs kontemplerar. Det är somligas öde att möta mörkret, slår han fast på sitt mjuka, visa sätt. Vi väljer själva hur vi reagerar på det – reagerar vi med fasa blir vi sårbara. Men vissa av oss kan bjuda motstånd. Majoren anser att Cooper är en av dessa människor.
Majoren tar sedan ett andetag, verkar tveka en sekund, och frågar sedan andäktigt om Cooper någonsin hört talas om The White Lodge. Det mysrysiga blev med ens enbart rysligt, för jag vet vad denna stuga är för något. Men för Cooper, som mumsar på en välgrillad marshmallow, är The White Lodge något okänt. Innan majoren fortsätter berätta ber dock Cooper om en kort paus för att utföra sina behov i det fria – ett av livets stora nöjen, om man ska tro agenten. Majoren sitter kvar, ser fundersam ut. Ugglorna hoar i natten. Plötsligt badar platsen i ljus, det mullrar och dånar, en skepnad skymtar vid skogsbrynet. Cooper springer tillbaka till lägret. Det intensiva ljuset avtar lika snabbt som det uppstod. Major Briggs är spårlöst försvunnen.