Sally Wainwright är en Storbritanniens största tv-manusförfattare, prisbelönad och älskad av en stor tv-publik, men för mig har hennes högprofilerade bästa-sändningstid-BBC-serier känts lite för engelska – lite för folkkära i själva tilltalet, med lite för mustiga rollgestalter och storylines.
Det borde gälla hennes nya serie också, för alla tecknen finns där; de små överdrifterna i persongalleriet, i miljöskildringen, kriminalstoryn, i de smart tillrättalagda scenlösningarna. Ändå tuggas mina initiala tveksamheter under första timmens gång ned till nagelbanden av den stadigt tilltagande nervanspänningen.
Så fort vi tagit rygg på den sorglustige losern Kevin – som inte är någon loser alls, egentligen, mer än i sitt eget tyngda huvud – inser vi att den här spiralen kommer att snurra nedåt.
Happy Valley är alltså, för det första, oerhört spännande.
För det andra är den en helt unik mix av mänsklig, väderbiten vardagsrealism och iskall kriminal-noir, där den senare helt naturligt, och utan att man märker det, uppstår ur den förra.
Jag vill inte orda om handlingen alls, i det här skedet, eftersom ovissheten under första avsnittet adderar så mycket till underhållningsvärdet.
Men att jag använder »noir«-begreppet här har inget med filmisk estetik att göra. När vi tar rygg på den sorglustige losern Kevin Weatherall – som inte är någon loser alls, egentligen, mer än i sitt eget tyngda huvud – inser vi snabbt att den här spiralen kommer att snurra nedåt. Steve Pemberton spelar honom med en exakthet i den typiska Sally Wainwright-överdriften som även känns rätt mycket Jimmy McGovern. (Och vilket år för The League of Gentlemen-parhästarna Pemberton och Reece Shearsmith!)
En liten detalj som betyder mycket för tonen i serien är regin under dialoger: hur skådespelarna tycks få arbeta mer med ouppmärksamhet än vad man brukar se, och hur denna inte alls betyder något. Vanligtvis anmodas man som tv-tittare tolka ouppmärksamhet från den lyssnande parten i en dramadialog, typ en bortvänd blick, som tecken på något – här känns det mer som en psykologisk iakttagelse.
Ett exempel (utan spoiler) från ett senare avsnitt: Catherine berättar för sin närmaste överordnade om ett avgörande och känslomässigt krävande spaningsfynd, och chefen bara fortsätter med sitt pappersarbete. I vilken annan serie som helst antyder detta någon form av korrumperat fuffens hos chefen. Men här, visar det sig snart, har han inte alls någon sådan dold agenda – han bara avslutar sitt pappersarbete samtidigt som han lyssnar, för att sedan reagera både empatiskt och professionellt.