Få filmer har likt Akira Kurosawas mästerverk Rashōmon (Demonernas port på svenska) blivit stapelvaror i filmkritikers referenslådor. Rashōmon, där fyra vittnen återberättar ett mord på olika vis, används för att beskriva historier där samma händelser repeteras ur skilda perspektiv – ungefär som Short Cuts används för att beteckna löst sammanhängande episodfilmer.
Nya Showtime-serien The Affair – hittills mest uppmärksammad för att Dominic »McNulty« West äntligen ser ut att ha fått en lovande roll – har vad jag kan se efter pilotavsnittet inga övriga likheter med Kurosawas drama, men har av av Hagai Levi och Sarah Treem (In Treatment, House of Cards) finurligt konstruerats som en modern Rashōmon i Long Island-miljö.
Insikten om att Noahs berättarröst hittills bara var ett möjligt återberättande av skeendet kommer när vi fattar att Noah sitter i polisförhör – ja, ni kommer att tänka True Detective.
Dramat inleds med en stilla flört på ett badhus i New York. Blickar möts varpå en medelålders man pillar på vigselringen, den yngre kvinnan ursäktar sig generat och går därifrån. Sedan kilar mannen – Noah Solloway – hem till sin fru och försöker få till ett morgonligg innan barnen ska till skolan.
Paret bor i en vacker brownstone i Brooklyn, han är nydebuterad författare och du hinner tänka The Squid and the Whale när de väljer sommarböcker åt barnen ur den smarta bokhyllan. Det finns en murrig intellektuell air över alltsammans, men också något olycksbådande inför avfärden och det långa sommarlovet som ska tillbringas hos morfar och mormor på Long Island.
De verkar inte olyckliga, och han och hon tycks fortfarande vara tända på varandra. Men snart äter sig något in. En gnista på en diner när familjen kommit till kusten. En servitris (Ruth Wilson) som möter Noahs blick och tycks smälta inför det där vuxet-barn-med-snälla-ögon leendet som Dominic West vet precis hur man flashar. Så en plötslig kris som svetsar samman dem lite.
När natten faller över Long Island kan Noah inte sova. Hans relation till svärfadern är usel och den underbart spelade gubben, förmögen och framgångsrik författare som betalt Brooklyn-huset och inte låter svärsonen glömma det och kastar omkring sig kommentarer som »jag läste din bok… hrm, alla har kanske en roman i sig«, tycks bidra till en skugga i Noahs eget äktenskap.
Och när han vandrar ut i natten känns det som att kliva in i Springsteens Dancing in the Dark – jakten på en gnista för att starta en eld. Den elden misstänker jag är vad som kommer brinna genom resten av The Affair.
Den möjliga elden och det tvära skiftet – insikten om att Noahs berättarröst hittills var ett återberättande av skeendet, att vi sett ett minne – kommer när vi fattar att Noah sitter i polisförhör (ja, ni kommer tänka True Detective).
Då byter vi till servitrisen, Alisons, blick.
Det här är Ruth Wilsons stund att kliva fram – hennes förvandling från »objekt« för Noahs blick och fantasi (och kamerans) till något mycket skört och väldigt mycket »subjekt« är magnifik. (Se där ytterligare en intressant diskussion som The Affair kan komma att väcka: vad krävs för att kvinnan som spelar »kvinna« ska uppfattas som starkt filmsubjekt istället för objekt för manlig blick?)
Och då framstår allt, inte minst Noahs karaktär, i annan dager. Båda blir ögonblickligen mindre sympatiska (Alison var inte helt kosher i Noahs historia heller). Det är också något som tidig amerikansk kritik av serien har vänt sig mot, att karaktärerna är »svåra att gilla«.
Duh! Det är liksom poängen: hade jag gillat dem båda hade jag knutit mig till minnet och berättelsen från den ena eller dena andra. Nu skapas en perfekt balans – vem har rätt? Jag börjar sakta inse att det har gått lång tid innan förhören (även Alison berättar i förhör) och kanske har ingen »rätt«. Det handlar bara om minnen, och så börjar jag som åskådare söka tillbaka och se att den där inledande poolscenen, kanske var det en fantasi och inte en händelse?
Jag nystar, omvärderar och funderar – mäter mot stereotypa föreställningar om otrogna familjefäder och kvinnor med sorg. Hur de ter sig »utifrån« och hur de möjligen ser sig själva. Är det vad vi ser här, eller är det rena lögner? (Utan att ha sett Gone Girl kan jag säga att det i alla fall på ett teoretiskt plan är extremt mycket intressantare gjort i The Affair än i Gillian Flynns bok).
Allt detta ger en enorm pregnans och nyfikenhet inför kommande avsnitt på ett sätt jag inte upplevt på länge. Jag förstår också bättre varför inga andra avsnitt än piloten har tillgängliggjorts för kritiker: Antingen kommer det stora avslöjandet om varför Noah och Alison sitter där de sitter – och vad som har hänt – redan i andra avsnittet. Eller så, deppigare, har Showtime fattat vilken stark öppning de har och suktar efter bästa möjliga recensioner.
Nå. De har lyckats. Och vi rotar alla i Rashōmon-lådan.
The Affair har premiär på HBO Nordic i dag.