»Insane Gay Socialist Cat Lady«. Nej. De hårda reaktionerna efter det att Washington Post publicerade en Homeland-hatande text inför den fjärde säsongen av serien (som börjar sändas på SVT i kväll) lät inte vänta på sig.
Det är inte så att jag inte håller med debattören Laura Durkay i mycket av det hon skriver i sin artikel. Hennes beskrivning av hur valhänt Homeland-skaparna sytt ihop »den muslimska världen« och bilden av Islam utifrån en myriad detaljfel stämmer tyvärr.
Jag ryggar för att jag tycker att kritikerna också missar sitt ansvar, blir överlägsna och okunniga på samma gång.
»These errors all add up to something important: The entire structure of Homeland is built on mashing together every manifestation of political Islam, Arabs, Muslims and the whole Middle East into a Frankenstein-monster global terrorist threat that simply doesn’t exist.«
Och med undantag för att Durkays slutkläm i stycket ovan lämnar en hel del att önska (och är ett saftigt köttben åt hennes många kritiker) så är det så: Bilden av Islam som florerar i dagens film- och tv-värld är ofta fullt jämförbar med hur bilden av Sovjetkommunism såg ut i en sämre b-rulle 1956. Vilket blir störande och pinsamt i en modern och mer upplyst värld. I en värld där den som vill – precis som Durkay, uppenbarligen – kan söka kunskap om Palestina, persiska förnamn, Beiruts gatunät och vad Hizbollah och Al Qaida har för relation till varandra.
Men det är samtidigt lite det som är problemet med Durkays argument. Ett allt vanligare återkommande sådant i kritik av stereotyper dessutom: föreställningen att människor är gäss som tvångsmatas med bilder de omöjligen kan värja sig emot.
Hennes resonemang för mig tillbaka till en svettig sal i Filmhuset, där jag i början av 2000-talet hade oturen att opponera på en B-uppsats som drev den benhårda tesen att Black Hawk Down var amerikansk propaganda på grund av att amerikansk militär tackades i eftertexterna.
Slapp ideologisk kritik helt enkelt.
För ja, även jag anser att Islam och muslimer framställs som ett enda härke i 90 procent av alla västerländska filmer och tv-serier. Och jag har studerat islamologi och tragglat mig igenom böckerna, från Edward Saids Orientalism till Magnus Bergs Hudud. Jag har valt mitt yrke mycket baserat på att jag anser att fiktion är viktigt, att fiktionen produceras i ett sammanhang av andra bilder och att den strukturerar mycket av hur vi tolkar världen. Och jag har skrivit liknande texter som kritiserar liknande frågor (Homeland här, Zero Dark Thirty här).
Men varje gång jag ser någon som förväxlar en enskild serie eller film med en dokumentär sanning (eller propaganda omöjlig att stå emot) och hamrar fram det i en text som drar obrutna röda streck mellan stereotyper och amerikansk utrikespolitik utan att ens nämna att det rör sig om fiktion och hur fiktion fungerar, då ryggar jag.
Jag ryggar för att jag tycker att texter av det här slaget också missar sitt ansvar, inte för att jag inte har ett stort problem med repetitionen av grovhuggna stereotyper.
Jag ryggar för att texterna blir överlägsna och okunniga på samma gång.
För det första: Är det bara Durkay som kan inhämta kunskapen som ligger till grund för hennes kritiska artikel? Måste resten av världen inhämta den från felaktig tv-fiktion eftersom de inte kan använda internet eller läsa böcker eller se på dokumentärfilmer som hon gör?
Och för det andra: varför nämner inte en debattartikel i Washington Post, som handlar om populärkulturell problematik kopplad till Islam, muslimer och Mellansöstern, den förändring som skett de senaste åren i tv-dramer? Kristofer Ahlström lyfte utmärkt den saken kring The Honourable Woman och Tyrant i DN. Där han dessutom pekar på de trots allt mer nyanserade skildringar som finns i Homeland: Abu Nazirs förmänskligande, drönarattacken mot barn och Brodys konvertering.
Och även om jag personligen tycker att det är långt kvar till att icke-vita muslimer skildras lika komplext som den bokstavskombinerade hjältinnan, så är de viktiga balanspunkter mot det som Durkay skriver om, punkter som med stor säkerhet också påverkar publiken. Måhända i högre grad än felaktiga detaljer om hanteringen av Koranen.
Men Durkay – liksom hen som skapade mästerstycket om Black Hawk Down – ignorerar fiktionen och dess möjligheter och sveper samtidigt undan den tänkande, reflekterande människan från bordet när hon bygger sin tes. Det är att göra både fiktionen och dess publik en stor otjänst.
Kulturteoretikern Stuart Hall (som avled i våras) skapade i början på 1970-talet en modell för hur vi »avkodar« kultur utifrån vilka vi är. Det viktiga med Halls teori var att han vände sig mot tidigare rådande föreställningar om att till exempel ett tv-drama enbart »försvagar« (»disempower«) publiken. Hall menade tvärtom att publiken beroende på sin position (socialt, ekonomiskt etcetera) har en mycket mer aktiv roll när den konsumerade kultur. Han beskrev i stället åskådarpositionen som ett slags förhandling.
Det är en i mina ögon mycket viktigare utgångspunkt än att detaljgranska en tv-serie och hänga ut den som direkt ansvar för amerikansk utrikespolitik (och på vägen därmed framställa folk som idioter).
För jag tror inte att tv-dramer och filmer som använder sig av dåliga stereotyper och faktafel kommer att försvinna eller upphöra att vara populära. Samtidigt ser jag ju att de får större sällskap av mer nyanserade bilder i film- och tv-världen.
Så med Halls teori i bakhuvudet kan man inför en text som Durkays vända på steken och ställa frågor om publikens ansvar: Vad har skolan för ansvar att lära ut bilder som möjliggör motläsningar, om nu tv-serier leder direkt till (amerikansk) utrikespolitik? Vilket ansvar har föräldrar för att barn kanske läser en dagstidning och sedan kan gå till tv:n med någorlunda kritisk ammunition? I en värld som vi faktiskt ständigt behöver kunna granska kritiskt.
Mest efterlyser jag dock den tillgängliga ideologiska tv- och filmkritiken, den som i likhet med Ahströms artikel förhåller sig reflekterande till serier som Homeland inom ramen för att det rör sig om drama och inte verklighet. Kritiken som hjälper folk att navigera och tänka kring vad de ser, och som inte talar till dem som ignoranter som bombar Mellanöstern för att ett namn är felaktigt i en tv-serie.