Amerikanska dramaserien Hostages är intressant av andra skäl än innehållet. Den baseras i likhet med till exempel Homeland på en israelisk förlaga (som bakvänt nog hade premiär tre veckor efter den amerikanska varianten) och kallas av bolaget CBS en »limited run-series«.
Den är inte bra. Men den har inte blivit nedlagd trots dåliga tittarsiffror, vilket TV-guide menar beror på just statusen som en begränsad deal. Om folk vet att detta inte blir en långkörare med fem säsonger orkar de ge showen en chans, resonerar hoppfulla tv-bolagschefer. Kanske hittar tittaren fram till serien nån månad efter premiären utan att få omedelbar trötthetskänsla av att ta igen massor av avsnitt. Nu blir det bara femton stycken och de sista två sänds efter varandra nu på måndag.
En annan orsak till bolagens intresse för den begränsade serien är ren matte. Den vanliga amerikanska tv-säsongen löper över cirka 35 av årets 52 veckor, men seriefantaster vet att antalet avsnitt i en vanlig network-säsong brukar landa kring 22 eller däromkring. Schemaläggarens huvudvärk blir då vad man ska göra med glappet på kanske tio-femton veckor då du inte har nåt nytt och fräscht att visa. I USA har man traditionellt valt att visa repriser på samma sändningstid där man visar de nya fräscha avsnitten. Tänk tanken att Kanal 5 skulle visa ett gammalt avsnitt av Grey's Anatomy på bästa sändningstid - för svenska tv-tittare framstår det som absurt. Men nu har tittarsiffrorna på repriserna blivit så dåliga att en tv-chefer hellre velat testa andra grepp. Ett av dem är att skapa just serier som redan från början är tänkta att bara ha ett mindre antal avsnitt. Dessutom har ett nätt avslutat drama längre livslängd idag, när folk kan se dem på nättjänster som Netflix.
Premissen för Hostages då. En läkare (Toni Colette) och hennes familj blir tagna som gisslan av en FBI-agent (Dylan McDermott) och hans team. De vill pressa kirurgen att ta livet av USA:s president som inom kort kommer att ligga på hennes operationsbord för ett rutiningrepp. Förvecklingar och konspirationer följer.
Piloten är av det högoktaniga slaget, där musiken används för damm-damm-damm-effekt snarare än till exempel Good Wifes drivande handlingsbärare. Jerry Bruckheimer är exekutiv producent vilket borde borga för en förutsägbar habilitet (som i några år gamla Dark Blue). Och i vissa delar blir det också relativt spännande. Detta främst tack vare ett uppskruvat tempo och gott skådespelarhantverk från Colette och Tate Donovan (som spelar läkarens inte så fulländade make).
Andra delar funkar inte alls. Så gott som alla amerikanska dramaserier har problem med tonårsbarn – ytterst sällan tillför de något dramaturgiskt och man får handsvett av gestaltningen närmast jämt. Skurkarna är inte heller ett dugg roliga här; varken tillräckligt tydligt utmejslade eller tillräckligt onda.
Nya tv-produktioner får mig ofta att tänka på en fenomenal scen i den klassiska komedin Groundhog Day. Där uppstår ett sånt där magiskt ögonblick mellan Bill Murrays och Andie MacDowells rollkaraktärer när de kvällstid råkar ramla i en snödriva bredvid varandra. Sen kämpar han som en galning för att få magin att återuppstå. Men vad han än gör så vill det inte inträffa. Det blir istället forcerat och konstigt.
Så kände jag när två av rollkaraktärerna i Hostages plötsligt föses ihop för en jag-hatar-dig-fast-jag-älskar-dig-kyss. Det blir bara knas. Egentligen är det lite symptomatiskt för hela serien – alla ingredienser finns där men det vill inte riktigt lyfta.
Men Hostages är som skräpmat. Bekant, man vet precis hur det smakar, det slinker ner utan problem och lämnar dig med en fadd känsla av att »det där var väl lite onödigt«. Men en vecka senare är man redo igen.
Nåväl. Kvalitet är ju bara ett kriterium när man väljer teveserie. Frågan är om känslan av ett hanterbart antal avsnitt och ett avslut väger lika tungt? Det blir intressant att se om trenden med limited-run-serier håller i sig.
Vad säger ni? Är en kort serie lättare att ta sig an?