Sheriff, no offense, but clearly this man's stairs do not reach the attic« – Jerry Horne
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 8, Drive with a Dead Girl.
Nu vet vi alltså vem som mördade Laura Palmer. Men vad innebär detta för resten av serien? Mördaren är visserligen inte gripen ännu, men hur påverkas dramat och spänningen av att den gäckande gärningsmannen nu är identifierad (åtminstone för tittarna)? Frågan som alla ställde sig är besvarad, men svaret kom efter femton avsnitt, mitt i andra säsongen – och dessutom motvilligt: Lynch och Frost ville enligt uppgift helst inte avslöja mördaren alls, men vek sig efter tryck från ABC och även från publiken (i form av svikande tittarsiffror). Men vad händer nu? Kommer ett vakuum att uppstå? Eller kommer det att bli tydligare än någonsin att mordet på Laura bara var en startpunkt, en krok att hänga upp en småstads alla intrikata intriger och depraverade relationer på? Lauras vålnad kommer nog att fortsätta hemsöka bygden. Som centralgestalt i Twin Peaks är hon både ständigt närvarande och kusligt frånvarande.
Hur passar Sarah Palmer in i det här monstruösa mönstret med Leland, BOB och Laura, har hon i alla dessa år levt i förnekelse? Har hon tittat bort? Har hon känt till det men inte gjort något?
Avsnittet inleds hemma hos familjen Palmer, där få spår syns efter gårdagens horribla händelser. Leland är åter den excentriske Leland, vars bisarra beteende folk har överseende med och ler i smyg åt – nu står han i vardagsrummet och övar på sin golfsving. Sarah befinner sig på övervåningen – till synes återställd från vad det nu var som gjorde henne så groggy kvällen innan.
Sarah, ja. Låt oss för ett ögonblick fundera på hur hon passar in i det här monstruösa mönstret med Leland, BOB och Laura. Har hon i alla dessa år levt i förnekelse? Minns att Laura skrev om åratal av övergrepp i sin hemliga dagbok. Har hon tittat bort? Har hon känt till det men inte gjort något? Den tanken är smärtsam. Sarah har som bekant den där speciella förmågan som gör att hon får syner och visioner – borde hon inte ha genomskådat Leland? Borde hon inte ha sett BOB?
James och Donna knackar på och Leland bjuder glatt in dem. De är där för att säga hejdå till Maddy, men Leland förklarar att hon redan gett sig av. Ungdomarna lommar iväg. Det känns farligt från Lelands perspektiv att bjuda in Donna och James sådär med tanke på att huset ju i princip är en mordplats. En helt vanlig gärningsman hade kanske inte ens öppnat dörren, rädd för att avslöja sig. Inledningsvis är det oklart huruvida det är Leland eller BOB som bjuder in dem – är det Leland har han ju inget att dölja, inget att skämmas för, han vet antagligen inte ens om vad han gjort. Och är det BOB får man anta att han leker, att han gärna utsätter Leland för faran att bli upptäckt. Det är BOB, visar det sig. När Donna och James lämnat huset tittar sig Leland i spegeln och där står han, den här gången med allvarlig min.
Leland tar sina golfklubbor, säger käckt hejdå till Sarah och sätter sig i sin cabriolet. Det är en vacker dag, lite småkylig men solig. Leland tar ett djupt andetag och känner den friska luften fylla sina lungor. I golfbagen i bagageutrymmet ligger, förutom golfklubborna, Maddys blodiga kropp, invirad i plast.
Ben är kvar i sin cell på polisstationen. Jag har sett skitigare arrester, men Ben är äcklad bortom ord av svinstian. Det ser ut som att han stått upp hela natten, hans hår är rufsigt, hans blick trött och tom. Hur stans mäktigaste man kunnat hållas i en cell hela kvällen och natten utan vare sig förhör eller formella anklagelser kan förklaras med att hans advokat varit upptagen med att ta livet av sin unga släkting (och dessutom är Lelands närvaro i en domstol just nu problematisk, eftersom han nyligen stod inför rätta själv, i samband med mordet på Jacques Renault).
Det finns inte på kartan att Ben skulle vara skyldig, och även om han är det är det helt otänkbart att han skulle fällas. Bröderna tillhör den styrande klassen, deras verklighet är de oantastligas, de alltid skyddade. Då har man utrymme att betrakta även de mest allvarliga situationer som en lek, en bagatell.
Samtidigt har Jerry varit på resande fot. Brodern anländer nu till stationen, direkt från Japan (för tydlighetens skull har han en japansk flagga i bröstfickan på sin kavaj), och han är jetlaggad och gnällig. Han har bestämt sig för att ta sig an fallet i egen hög person, nu när Leland är indisponibel. Jerry är alltså jurist i grunden, men verkar inte ha praktiserat på länge, han plockar fram en gammal lagbok, verkar allmänt ringrostig och tycks ta det hela med en klackspark. Ben tar sig för pannan. Får man förresten företräda sin bror som advokat? I Twin Peaks, där rättegångsförhandlingar sker på skumma salooner och prominenta domstolsföreträdare är hundraåriga vildavästern-figurer, går det hursomhelst säkert utmärkt.
Sättet på vilket Jerry tacklar den här situationen – hans bror gripen, misstänkt för inblandning i mord! – kan till en början ses som farsartat, alternativt naivt och oansvarigt, men vid närmare eftertanke tycker jag snarare hans beteende säger mycket om brödernas priviligierade position, deras status i det lilla samhället. Det finns liksom inte på kartan att Ben skulle vara skyldig, och även om han är det är det helt otänkbart att han skulle fällas för mordet. Bröderna tillhör den styrande klassen, deras verklighet är de oantastligas, de alltid skyddade. Då har man utrymme att betrakta även de mest allvarliga situationer som en lek, en bagatell. Jag har tidigare konstaterat att Ben & Jerry mentalt fortfarande är som barn, och det dröjer inte många minuter innan Jerry här, i den skitiga cellen, börjar romantisera om våningssängar och drömma sig tillbaka till pojkrummets prepubertala sexfantasier.
Harry och Cooper är på The Great Northern, och Cooper rapporterar till Diane att de precis lämnat av en slutkörd MIKE. Agentens lite syrliga kommentar om att MIKE i en annan tid och på en annan plats hade kunnat vara en shaman eller siare är talande; den innehåller ett stänk av besvikelse och missnöje med ett modernt samhälle som prioriterar vetenskap framför mysticism, något som Cooper troligen ständigt måste brottas med som högst andlig, men samtidigt rationell, brottsbekämpare.
I lobbyn på hotellet är Leland i fin entertainerform – han spexar och dansar med golfklubban som käpp inför roade och milt förvirrade hotellgäster och personal. När Harry bistert informerar honom om att Ben är gripen för mordet tror han först det är ett skämt, men låtsas sedan bli ohyggligt upprörd, han kan inte tro att Ben är mördaren – och det är han ju inte! – innan han samlad ställer några följdfrågor om det juridiska, varefter han lämnar lobbyn i tårar. Utom synhåll för polisen växlar han dock snabbt om från hulkande till galet skrattande. Cooper håller sig i bakgrunden här, svalt observerande. Han verkar inte helt övertygad om Lelands skådespel.
Förhör inleds med Ben. Jerry leker fortfarande försvarsadvokat och kräver med patetisk emfas att hans »klient« genast släpps fri, men tas effektivt ner på jorden av en förhörsrutinerad Cooper, som iskallt läser upp Jerrys allt annat än hedrande juridiska meriter. Cooper konfronterar Ben med Lauras dagbok, som Ben aldrig sett förr. På klassiskt drygt snutmanér provocerar Cooper honom med spridda citat ur dagboken, han antyder saker, hintar med ett snett leende om stora avslöjanden som Laura kanske eller kanske inte nedtecknat i journalen. En trött och indignerad (och oskyldig, ej att förglömma!) Ben nappar och blir vansinnig över anklagelserna. Med tanke på hans känslor för Laura borde det såra honom extra mycket att bli anklagad för att ha mördat henne. Jerry inser nu att han är ute på väldigt djupt vatten – Ben har inget alibi för mordnatten, indicier kopplar honom till Laura, och hans utbrott ger bara Cooper vatten på sin kvarn. I ett sällsynt nyktert ögonblick råder Jerry Ben att skaffa en ny advokat.
Hemma hos Johnsons sitter Bobby med ful bandana på huvudet och försöker bli klok på innehållet på det diktafonband han hittade i lönnfacket i Leos känga. Sluge Leo visar sig ha spelat in åtminstone ett, möjligen flera, samtal han haft med Ben Horne om diverse skumraskaffärer – bland annat snacket då de gjorde upp om branden på sågverket. Det smyginspelade samtalet är nästan komiskt övertydligt, både Leo och Ben pratar rakt på sak och utan koder. Till och med Bobby fattar vad de pratar om, och gör en kopia av bandet som han planerar använda i utpressningssyfte mot Ben. Det är såklart ovanligt dålig tajming då Ben för närvarande skakar galler – men det vet förstås inte Bobby. Och blåögda Shelly köper med hull och hår Bobbys snabbt påkomna vals om att han nu tänker go corporate, ta på sig kostym och tjäna en massa pengar. »Hur? Var? Va?« är tre frågor som Shelly inte får för sig att ställa.
Vivian inleder med att ifrågasätta kvaliteten på maten genom att fräckt provsmaka Toads potatismos. Ingen respekterar Toad!
Norma får oväntat besök på dinern – hennes mamma Vivian, en tjusig dam i sina bästa år. Det är tydligt att mor och dotter inte direkt har en kärvänlig relation, man kan riktigt se små sylvassa dolkar skjuta från deras blickar när de pratar med varandra. Det finns mycket ouppklarat mellan dem. Vivian inleder med att ifrågasätta kvaliteten på maten genom att fräckt provsmaka Toads potatismos. Ingen respekterar Toad! Han vill ju bara äta sin extrastora portion köttfärslimpa i fred. Syftet med moderns besök är dock inte enbart att passivt-aggressivt förminska sin dotter utan att presentera sin nya man Ernie, en underbart sleazy äldre gentleman med brunrutig kavaj, uppknäppt blå skjorta med enorma snibbar och illasittande tupé. Han ser ut som en man redo att sälja dig en begagnad bil eller en jättefin andelslägenhet på Solkusten. Norma ser måttligt imponerad ut.
På Great Northern vaknar Phillip Gerard/MIKE upp i sin säng. Det fantomrycker i hans amputerade vänstra arm – han känner BOB:s närvaro. Efter att ha lurat ut den bubbelgumtuggande sjuksköterskan på vattenglasärende knockar han urskuldande poliskonstapeln som bevakar rummet och klättrar ut genom fönstret. Onödigt krånglig flyktväg! Han skulle ju kunnat traska ut genom dörren nu när han besvärat sig om att slå ner vakten. Tur för honom att rummet befinner sig på bottenvåningen.
Slarvern Huey Lewis Hank har varit AWOL från dinern i ett par dagar, och kommer tillbaka till Norma med svansen mellan benen och en vag snyfthistoria om att det finns folk där ute som vill honom illa, och det tvingar honom att ibland sticka iväg hux flux. Buhu, stackars Hank! Hans bortförklaringar är tunna och Norma är förståeligt skitsur, men i vanlig ordning kommer Hank undan, mest för att Norma inte orkar syna hans lögner. Ska hon någonsin sätta ner foten och kapa banden till Hank en gång för alla?
Antagligen är Josie så van vid de korkade männen i sin omgivning att hon inte ens brydde sig om hålla sig till en story.
Pete söker upp Harry för att berätta att Josie lämnat stan, vilket Harry redan vet – men när de pratat en stund framkommer det att Josie ljugit för antingen en av dem eller bägge två. Den mystiske hästsvansprydde yuppien var, beroende på vem man frågar, hennes kusin Jonathan (Petes version) eller hennes assistent Mr. Lee (Harrys). Det är lite anmärkningsvärt att Josie spelar ett så högt spel och kör olika sanningar för olika personer, hon vet ju att Pete och Harry talas vid lite då och då. Men antagligen är hon så van vid de korkade männen i sin omgivning att hon inte ens brydde sig om hålla sig till en story. Petes ställda nuna när insikten om Josies falskspel sakta, sakta sjunker in är obetalbar. Dessutom avslöjar Pete av bara farten att han älskar Josie! Vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen, och det vet inte Harry heller.
När Harry och Cooper ger sig ut på jakt efter MIKE passar Pete på att slinka in till arresten och håna Ben. Med sig har han en liten bandspelare som han spelar upp ett meddelande från nyss återuppståndna Catherine på. Ben häpnar. Catherine är Bens alibi för mordnatten, men eftersom hon officiellt är död kan hon inte styrka hans uppgifter. Pete njuter av att se Ben fäkta och gorma från cellen, helt utan den makt han normalt sett har. Att hans kära hustru haft en långvarig affär med Ben tycks Pete ha förlikat sig med. I utbyte mot hennes vittnesmål vill Catherine ha sågverket och hela Ghostwoodprojektet. Damn! Det här är andra gången på kort tid som Ben blir utpressad – första gången var situationen med Audrey – och mer är på gång, om bara Bobby fullföljer sina planer. Det är många som har något otalt med Ben, och nu hugger alla på en gång.
Leland kör glad i hågen omkring i cabben och sjunger sina älskade showtunes, just nu The Surrey with the Fringe on Top från Oklahoma!. Han är avslappnad och fri från bekymmer, och rattar sin bil så vårdslöst fram och tillbaka över körbanorna att han nästan krockar med Harry och Cooper (som lustigt nog sitter och visslar just The Surrey with the Fringe on Top). Han lyckas komma undan med en förmaning från Harry, och utnyttjar tillfället att »komma ihåg« ett telefonsamtal han hörde Ben ha samma kväll som Laura dog. Ben var upprörd över något, ljuger Leland, och nämnde något om »a dairy«. »A diary?« frågar Cooper storögt. Ja, så var det, minns Leland. Han är alltså nu helt inne på att sätta dit Ben för mordet. Men omedelbart därpå sker på nytt något som riskerar att fälla Leland istället, precis som tidigare under dagen – han börjar prata med Cooper om golf, och undrar om agenten vill ta en titt på hans nya klubbor. Som delar bag med Maddy i bagageutrymmet. Vill Leland åka fast? Är det ett rop på hjälp? Eller är det sadisten BOB som retfullt testar gränserna för att se hur långt han kan pressa Leland innan han avslöjas? I vilket fall som helst avbryts Cooper av ett meddelande på polisradion precis innan Leland antingen ska slå till honom med golfklubban eller avslöja innehållet i trunken (det är lite oklart): Hawk har fångat in Gerard.
Likt en knarkhund som släpps lös för att sniffa på hemvändande backpackers låter polisen MIKE nosa på Ben, han går nära honom, cirklar runt, tittar och luktar. BOB har varit väldigt nära, säger MIKE. Men Ben är inte BOB. En mör Ben orkar knappt invända mot dessa okonventionella brottsbekämparmetoder, men Jerry blir förståeligt upprörd – till och med han förstår att detta är minst sagt oortodoxt. Han får dock inget gehör för sina protester, snarare tvärtom. För trots att MIKE inte identifierar Ben som BOB kliver Harry fram och meddelar med myndig stämma att Ben anhålls för mordet på Laura Palmer. Initiativet förvånar samtliga i rummet – Ben blir ursinnig, MIKE ser förvirrad ut, Jerry är helt paff.
Harry är trött på Coopers hokus pokus, drömmarna, visionerna, dvärgarna och jättarna. Han vill ägna sig åt lite vanlig, hederlig brottsbekämpning. Och vem kan klandra honom?
Även Cooper anser att Harry förhastat sig. Utanför cellen tar det omaka paret sig ett snack, och Cooper erkänner att han inte tror Ben är mördaren. Detta får slutligen Harrys bägare att rinna över, och för första gången sätter han sig ordentligt på tvären. Han tar ett djupt andetag och ventilerar allt som frustrerar honom – han är trött på Coopers hokus pokus, drömmarna, visionerna, dvärgarna och jättarna. Han vill ägna sig åt lite vanlig, hederlig brottsbekämpning. Och vem kan klandra honom? Frågan är ju varför han inte reagerat tidigare, han har snarare öppnat upp för mer hittepå genom att låta Cooper hållas så länge. Den storsinte Cooper tar till sig kritiken, backar direkt och låter den lokala rättsskiparen bestämma. Det ironiska är såklart att Cooper även denna gång har rätt och Harry har fel fel fel fel fel.
Norma och Hank äter middag på Great Northern med mamma Vivian och Ernie, och när damerna ursäktar sig till badrummet framkommer det, föga förvånande, att Ernie är gammal kåkfarare som känner Hank sedan tidigare. Vivian vet ingenting om sin makes förflutna, och det tycks vara ren slump att Hanks och Ernies vägar korsas igen – Ernie försöker leva ett städat, laglydigt liv men Hank är som bekant fortfarande helhjärtat inne på brottets bana. Det är tydligt hur obekväm och nervös Ernie är, men Hank är en riktig retsticka som halvt på skämt, halvt på allvar antyder att det kan kosta Ernie mycket för att Hank inte ska avslöja detta sprängstoff för Vivian. Den här scenen är för övrigt intressant eftersom den subtilt men tydligt skvallrar en del om ursprung och klass – Vivian är förmögen, världsvan, republikan; Ernie har egentligen ingen smak men försöker smälta in; Hank dricker öl och slafsar i sig revben medan de andra dricker vin och äter lax. Det här att Norma tycks komma från pengar är en väldigt spännande detalj tycker jag.
Klockan är strax efter elva på kvällen. Cooper sitter på sitt rum med ett glas mjölk och en bit paj (så dags?!) och summerar dagens händelser för Diane. Han är nära nu, nära gärningsmannen, men de sista stegen är alltid mörkast och svårast, förklarar han. Monologen avbryts av att någon knackar på dörren. Inget nytt attentat den här gången heller, det är istället Audrey som vill veta hur det gått med hennes pappa. Cooper bekräftar att han är gripen, men undviker frågan om hans skuld. Audrey verkar å sin sida brottas med skuldkänslor för att hon gick till polisen med sina uppgifter om Ben, men Cooper försäkrar henne att hennes vittnesmål bara delvis bidrog till gripandet.
Audrey tycks inte ha gett upp tanken på att förföra Cooper – eller hur ska man annars tolka det faktum att hon klättrar upp på hans säng och med sängkammarblick bedyrar att ingen hade sex med henne när hon var på One Eyed Jacks? Så nu känner hon att hon måste försäkra Cooper om att hon fortfarande är »ren« för honom...? Inte så lite olämpligt. Tack och lov nappar inte Cooper på hennes invit den här gången heller. Dessutom räddas han av gong-gongen – telefonen ringer. Polisen har fiskat upp Maddys kropp ur vattnet. Hon ser nästan precis ut som sin kusin Laura, död, invirad i plast. It has happened again.