Vi sportintresserade har ett speciellt förhållande till våra tv-kommentatorer. Vi känner dem inte och har aldrig träffat dem men de står oss ändå väldigt nära; de är så intimt förknippade med våra idrottsminnen och våra idrottsupplevelse. Vi delar känslor med dem och de blir en oskiljbar del av – ja, i hjärtat av – vårt idrottsintresse. De är våra trognaste vänner i tv-soffan. Därför blir det också kännbart när någon försvinner och rycks bort från oss.
För mig kommer Roger Blomqvist för alltid vara förknippad med Anna Lindberg, Malmö FF och konståkning – med en simhoppare jag fick följa under hela karriären, ett fotbollslag jag har följt under nästan hela mitt liv och en sport som alltid kommer att fascinera mig. Roger Blomqvist har varit tv-vännen som guidat mig.
Jag minns hans stora glädje över att konståkaren Adrian Schultheiss satte en quadruppel och blev 15:e på OS i Vancouver 2010. Roger Blomqvist brann för sina sporter, för de små händelserna och nyansutvecklingarna.
Anna Lindberg slog igenom under OS i Atlanta 1996 och gjorde sin sista tävling i London 16 år senare. Jag fängslades av Anna Lindberg redan vid genombrottet. Unga genombrott ger en förhoppningar om framtiden; får mig att drömma om framtida framgångar och succéer, längta till nästa VM och nästa OS.
När Lindberg har hoppat har Blomqvist kommenterat. Han dolde aldrig vilket stort engagemang han hade för de idrottare han brydde sig om. Jag kan i mitt huvud fortfarande höra honom beskriva vad för hopp Lindberg ska göra härnäst. Den rösten kommer att sitta kvar länge.
Roger Blomqvist har också varit synonym med SVT:s bevakningen av MFF:s hemmamatcher. Ett fotbollslags öde jag själv följer. Det är han som har gjort matchreferaten i Sportspegeln och Fotbollskväll. Det bästa minnet är ett reportage inför förra säsongen där Roger Blomqvist besökte MFF-spelaren Pontus Jansson hemma i Arlöv, strax utanför Malmö. Ett fint reportage om Janssons förhoppningar på säsongen, hans bakgrund och engagemang i att träna ett pojklag.
Ett MFF-reportage har alltså för mig varit liktydigt med Blomqvists röst. Så saknaden kommer att kännas.
Blomqvist har också haft den otacksamma uppgiften att kommentera sporter där Sverige har varit måttligt framgångsrika. Mig veterligen har han aldrig kommenterat en svensk OS-medalj. Jag vet själv hur det är att följa sporter där Sverige är en obetydlig konkurrent. Då gläds man av det lilla, de små händelserna och nyansskillnaderna i utvecklingen. Jag kommer ihåg Blomqvists stora glädje över att konståkaren Adrian Schultheiss satte en quadruppel och blev 15:e på OS i Vancouver 2010. Bland medaljer och toppstrider är det många som rycker på axlarna åt sånt, så det märktes att Roger Blomqvist alltid brann för sina sporter.
Och äkta passioner är orädda och villkorslösa. Se Roger Blomqvist resa sig inför 800 tysta journalistkollegor och ifrågasätta ordföranden i internationella konståkningsförbundet, italienaren Ottavio Cinquanta, efter domarskandalen under OS i Salt Lake City 2002:
Vi är väldigt duktiga på att håna, rätta och kritisera sportkommentatorer när de säger fel och gör bort sig. Kvällstidningarna sätter plus och getingar på deras insatser så fort de får chansen. Alla har åsikter om kommentatorerna. Jag vill nog egentligen bara att de ska vara våra tv-vänner, som Roger Blomqvist var.