Precis när solen har gått ner för året och kylan börjar bita sig fast i skinnet så kommer Bonde söker fru med sina jävla sommarängar, Linda Lindorffs rosa gummistövlar och bullar och mys i kohagen. Det är nästan outhärdligt, men å andra sidan en eskapism och en längtan efter värme, både solens och kärlekens. Ja, det sista var cheesy, men det passar ju in på Bonde söker fru. Programmet är lite too much: lite för somrigt, lite för käckt, lite för gullegulligt, lite för mycket tvåsamhetsnorm. Ändå tycker jag att det är ganska trevligt.
Jag skiter i Jonathan, som säger saker som »fin urringning« när han går igenom sin brevskörd, men ömmar för tyngdlyftaren Sebatian, som aldrig fått ett kärleksbrev, och 52-årige Peter som »alltid tänkt på andra först«.
Det jag gillar med Bonde söker fru är att det år efter år håller det lika enkelt. När SVT virrar bort sig i vetenskapssmörja och sniffande på svettiga tröjor i jakt på kärleken och TV3 satsar sin programbudget på knullande och supande ungdomar så är Bonde söker fru en mer pålitligt hygglig kärleksjakt. Det är »vanliga« människor som av en eller annan anledning (läs: de är bönder) inte har haft tid eller möjlighet att träffa den stora kärleken.
Jag själv berörs mest av deltagarna som modigt vill överkomma sina nerver och sin oerfarenhet i sin jakt på kärlek. Det är för mig själva essensen i programmet. Jag är inte särskilt intresserad av de lite för hunkiga och lite för playeraktiga snubbarna, som lätt skulle hitta kärlek om de bara lämnade gården emellanåt. För mig handlar Bonde söker fru om de oerfarna, de blyga, de längtande. Jag vill se dem blomma ut under säsongens gång.
Bland årets bönder är jag inte så intresserad av självupptagna deltagare som Jonathan som söker en »sexig bondmora« och säger saker som »fin urringning« när han går igenom sin brevskörd. Jag skiter liksom i hans kärlekslycka. Däremot bryr jag mig om den känslige tyngdlyftaren Sebastian som aldrig har fått ett kärleksbrev tidigare och blir helt överväldigad när han får över 200 beundrarbrev. Eller Peter, som med sina 52 år är äldst bland deltagarna, och som »alltid tänkt på andra före mig själv« och nu vill hitta någon att dela sitt liv med.
Linda Lindorff är en underskattad programledare. Jag förstår inte greppet att gå runt i gummistövlar mitt i sommaren, men hennes överkäcka stil fungerar.
Programmet bygger just på att vi faktiskt ska bry oss om dessa personer. Vi behöver såklart inte tycka om alla, men helst en eller två som vi kan investera oss i. Det jag kan tycka är synd är att det ofta inte är de mest intressanta deltagarna som vi får följa utan de mest populära, det vill säga de yngre och snyggare. Så även denna säsong. Om jag hade fått välja hade inte den misstänkte playern Jonathan (som utbrister »tajt röv« om sin dejt) fått någon tv-tid alls. Det känns som att han är mer intresserad av hitta ragg än sin stora kärlek.
Och slutligen, Linda Lindorff är en underskattad programledare. Jag förstår inte greppet att gå runt i gummistövlar mitt i sommaren, men hennes överkäcka stil fungerar för att hålla uppe energin och dra ur svaren ur tv-ovana och blyga bönder. Hennes genuina engagemang (ibland tror jag att hon är mer exalterad än deltagarna) lyfter programmet till en myspys-nivå som ibland blir för mycket, men som för det mesta blir precis lagom för en trevlig tv-timme i höstrusket.