Ji Hae-su (Gong Hyo-jin) är psykiatriker på ett universitetssjukhus. Hon har ett bra jobb, en pojkvän sen nästan ett år tillbaka, och ett barndomstrauma som gör henne rädd för att komma folk för nära. Hennes pojkvän jobbar som producent på en talk show, och bjuder in Hae–su för att diskutera just psykiatri. Den andra gästen är den berömda deckarförfattaren Jang Jae-yeol (Jo In-sung), vars böcker alltid har kallblodiga psykopater i skurkrollen. Hae-su hävdar att psykiska sjukdomar är grovt felrepresenterade i Jae-yeols böcker och popkulturen i stort, medan Jae–yeol säger att Hae–su inte vet vad hon pratar om.
Och där har vi det som It's Okay, That's Love vill säga. Många gånger när vi ser någon psykiskt sjuk i popkulturen så är det kallblodiga psykopater; speciellt de senaste två åren har det varit väldigt många seriemördare. Serien vill avstigmatisera mental ohälsa genom att för det första fokusera på mindre sensationella, mer vardagliga sjukdomar, och för det andra fokusera på människorna, inte sjukdomarna.
Tourettes blir ofta lyteskomisk comic relief eller källa till ytlig sympati, men Su–Kwangs sjukdom lockar varken fram skratt eller tårar; den är bara en del av honom.
Hae-su är inte bara rädd för att knyta intima band. Hon har också sexfobi, så hon och pojkvännen har inte haft sex ännu. Hon har kommit så långt så att de kan kyssas genom att hon intalar sig »Det går bra, det är kärlek«, men kyssar är inte tillräckligt för honom. Han är otrogen och hon gör slut.
Hae-su delar hus med sin gamla mentor Jo Dong-min (Sung Dong-il) som är en psykiatriker med kort stubin, samt Dong-mins vän och patient Park Su-kwang (Lee Kwang-su) som lider av Tourettes. Och där finner man den respekt med vilken manusförfattaren Noh Hee-kyung behandlar sina karaktärer. Det är ju lätt att tro att en karaktär med Tourettes skulle behandlas som lyteskomisk comic relief eller som källa till ytlig sympati, men hans sjukdom lockar varken fram skratt eller tårar; den är bara en del av honom.
Hae-su och hennes roommates har dock ett rum ledigt och in dit flyttar förstås Jang Jae-yeol för att få skriva i fred från bygget utanför hans egen lyxlägenhet. Hae-su och Jae-yeol kommer närmare varandra och hon får veta att han på grund av barndomstrauma lider av tvångssyndrom. Hans förflutna är dock mörkare än hon först anar, och har bland annat lett till att hans bror (spelad av filmregissören och skådespelaren Yang Ik-june) nu sitter i fängelse, och brodern är inte glad på Jae-yeol...
Med i leken finns också Jae-yeols tonåriga fan och vän Han Kang-wu (D.O. från popgruppen EXO). Kang-wu drömmer också om att bli författare och har även han en familj som misshandlar honom, och Jae-yeol gör sitt bästa för att hjälpa honom.
Att jag älskar manusets väldigt fördomsfria förhållningssätt till psykiska sjukdomar (och andra känsliga ämnen, däribland misshandel i hemmet och transsexualitet) har förhoppningsvis framgått vid det här laget, men även seriens ryggrad – romansen mellan Hae-su och Jae-yeol – behandlas med samma fingertoppskänsla. Möjligen går manuset lite väl snabbt fram i övergången från förakt till romans, men skådespelarna kan i mångt och mycket parera denna lilla brist med sin fantastiska kemi.
Serien är manusförfattaren Noh Hee-kyungs och regissören Kim Kyu-taes fjärde projekt tillsammans, och Kims regi håller serien grundad i realism (eller så nära realism som ett koreanskt drama kommer) vid de tillfällen då manuset dras mer mot melodrama, framför allt i backstoryn kring Jae-yeols familj.
Även musikläggningen är vassare än genomsnittet. De flesta koreanska dramaserier har bara ballader som alla låter likadant, och de finns här också, men här finns även ett roligare och bredare utbud av pop från både USA och Sydkorea.
Det här är absolut min favoritserie så här långt i år. Ge den en chans!