How to Get Away with Murder (ABC, premiär 25 september)
Ida: Tvärtemot hur jag minns juridikstudenterna man skymtade på universitetet är gänget i How to Get Away with Murder-trailern inga dryga backslickade rosaskjortkrags-uppvikande brats, utan bjuder på en uppmuntrande mångfald vad gäller kön och hudfärg (plus att ett samkönat manshångel skymtar förbi). Den briljanta professorn som sätter studenterna på prov är svart kvinna, och inte purung, halleluja så skönt att se. (Spelas av Viola Davis, som har en väldigt gedigen skådespelarbakgrund). Briljant eller inte, hon är även den enda i världen som fortfarande envisas med att skriva med krita på svart tavla.
Och inte bara testar hon sina kvicktänkta studenter, om jag förstått det rätt blir gänget även indraget i en riktig mordhärva. Hm. Min närmaste referens är Legally Blonde, som jag råkar älska (»Bend - and snap!«), där juridikstudenter får jobba med riktiga fall för att det ska bli mer på riktigt.
Shonda Rhimes som gjorde Grey’s Anatomy och Scandal är exekutiv producent för serien, som beskrivs som »sexy and masterful«. Blä för att beskriva saker som »sexiga« men jag tycker det verkar spännande. Och Paris från Gilmore Girls är med! Jag kommer titta!
Martin: Vad tråkig du är, vad har du emot lite sexy? Lite drypande erotik i domstolen är väl aldrig fel. Kan höra dialogen nu – »Kiss me, your honor!« »Sustained!« [hångel]. Lagom pulpig titel också, väldigt säljande – How to Get Away with Murder, liksom! Vem blir inte lockad av den? Och för säkerhets skull hamras titeln in ett par gånger under trailern så vi inte ska glömma bort den. Lite övertydligt kanske, men jag är förtjust i den typen av löjligheter – typ att krystat nämna titeln på filmen/serien. Det borde vara lag på det. Typ: »Guys, I think we're LOST« – Lost
Viola Davis som den tuffa läraren är såklart okonventionell och kör den där frifräsarstilen med »glöm allt ni vet om juridik«. Skönt populistiskt tugg om att kasta böcker och teorier åt sidan och agera som »riktiga« jurister! Här har vi inte plats för några plugghästar!
Premissen är ny för mig men en äldre tv-nördgeneration associerar förstås till klassiska Harvard-dramaserien The Paper Chase som var en tittarsuccé även på SVT i slutet av 1970-talet (under titeln Betygsjakten). Den serien levde högt på John Housemans pondusprofessor och här är det alltså Viola Davis som bär upp arketyprollen som tuff men okonventionell lärare som kör den där frifräsarstilen med »glöm allt ni vet om juridik«. Skönt populistiskt tugg om att kasta böcker och teorier åt sidan och agera som »riktiga« jurister! Här har vi minsann inte plats för några plugghästar! This ain't your daddy's law school!
Ska vi gissa att de preppiga studenterna först gnabbas lite med de från andra socialklasser men att de mot alla odds lyckas samarbeta? Och ja, såklart blir de inblandade i en massa riktiga brott! Vet inte vad jag ska tycka – det kanske blir bra, men det ser också lite pajigt ut. Och på ABC, betyder inte det lite tillrättalagt, eller är jag fördomsfull nu?
Såg förresten ett helt obetalbart klotter på en reklamaffisch för den här serien. Lika kusligt som galghumoristiskt.
Marry Me (NBC, premiär 14 oktober)
Martin: OK, så här har vi vad som ser ut att vara en ganska mainstreamaktig romcom om ett par som varit ihop ett längre tag men som inte riktigt verkar veta i vilken riktning de ska ta sin relation. Det är en NBC-serie, och känns bred och rekorderlig, lagom puttrig och snäll – av Happy Endings-skaparen David Caspe.
Det som gör mig lite hoppfull är huvudrollsinnehavarna. Casey Wilson är väldigt rolig i rätt sammanhang, och Ken Marino är ju... Ken Marino! Hur kan man inte älska honom? Jag har åtminstone gjort det sedan The State. Bägge dessa talanger förtjänar ju verkligen alla framgångar de kan få. Men är en sån här serie det optimala? Kanske för huslånen och plånboken? Och bägge två har minst sagt gjort sin gröntjänst i den alternativa humorvärlden. Enligt Hollywoods logik måste du ju hela tiden sträva uppåt (m a o ständigt bli mer känd och rik), så när en sån här chans kommer är det liksom otänkbart att inte hoppa på.
Dessutom såg jag andra erkänt skojiga typer som John Gemberling och Tim Meadows skymta förbi i bakgrunden, och det är ju lovande.
Har ändå lite svårt – fortfarande, efter alla dessa amerikanska romantiska komedier som borde avtrubbat mig! – med den här omständliga dejtingkulturen och synen på parförhållanden i USA, som jag tycker sipprar fram även här, hela grejen med storslagna förlovningar och jobbiga svärmödrar och knasiga missförstånd. Lite tröttsamt. Lite gjort. Eller?
Ida: Hur kan man inte älska Ken Marino säger du, och jag kan bara hålla med. Självklart som slemme Vinnie van Lowe i Veronica Mars, och som stackars kämpande Ron Donald i Party Down. Han gjorde ju också en rätt rolig webbserie, Burning Love, som var en parodi på realityserierna Bachelor/Bachelorette. (Den kan jag tipsa om till alla Veronica Mars/Party Down-fans - Marino måste ha ringt runt till alla sina gamla skådis-kollegor, serien kryddas av många stjärnspäckade inhopp!)
Men.
Trailern till Marry Me var så förfärligt trist, otrovärdig och förutsägbar. Har man samlat det allra roligaste från piloten är man illa ute! Säkert att man står med ryggen emot sin pojkvän så där, och håller en lång monolog om hur mycket man hatar ens mamma, klart att vänner och släkt var gömda i rummet (för så gör man ju när man friar, det är ju väldigt romantiskt).
Vad ska varje episod handla om? Svårigheter att arrangera bröllopet? Kommer de bli osams i varje avsnitt? Zzzzz.
Och när tjejen kom in på pojkvännens jobb och droppar som i förbifarten att »vi skulle kunna ha det så där bra som när vi var i Mexiko förra veckan«, så var det ju ingen gigantisk överraskning direkt att en kollega (Stanley i The Office US i exakt samma roll?!) säger »jaha, till mig sa du att du var på sjukhus då«.
Vad ska varje episod handla om? Svårigheter att arrangera bröllopet? Kommer de bli osams i varje avsnitt? Zzzzz. Inte ens alla mina varma känslor för Ken Marino (och till amerikanska romantiska komedier!) kan ge Marry Me en chans.