Serie A: AC Milan–Juventus (TV12 kl 20:45)
Filippo »Pippo« Inzaghi var ett av de främsta bevisen för att man i fotbollen kan ta sig nästan hur långt som helst bara på inställning. Det går inte att peka på egentligen någon egenskap hos Inzaghi som höll högsta klass (mer än möjligtvis avslutningarna), han var liksom ganska medelmåttig på allt, ändå har han tre scudetti och två Champions League-titlar, den senaste efter att han gjorde två mål i finalen mot Liverpool.
Det finns en väldigt enkel förklaring till framgångarna. Ingen fotbollsspelare någonsin har njutit mer av att göra det fotboll i grund och botten går ut på – att göra mål - än Pippo Inzaghi. Ingen fotbollsspelare någonsin har njutit mer av att peta in en billig skitretur i 92:a minuten. Ingen fotbollsspelare någonsin har velat mer.
Ingen fotbollsspelare någonsin har njutit mer av att peta in en billig skitretur i 92:a minuten än Pippo Inzaghi.
Kanske är det också därför han skulle kunna vara rätt man att leda ett Milan som de senaste åren varit rätt viljelöst. Kämpar man inte lär man inte spela för Pippo, för Pippo vet ju hur långt man kan komma på bara sin kampanda, och det Inzaghi-tränade Milan har fortsatt med att klistra och klippa och plåstra ihop en trupp med inlån av självförtroendestukade eller lovande spelare från större klubbar och köp av spelare giganterna inte längre vill ha. På något märkligt sätt verkar han ha fått det att funka. Milan har två raka vinster i Serie A och både Menez och Honda har sett vassa och rappa ut.
Milan leds av en älskad klubbikon som innan han kom till Milano spelade i Juventus.
Juventus har ersatt en älskad klubbikon och leds nu av den före detta Milantränaren ingen i Milan verkade vilja ha. Nye managern Max Allegri är ingen Antonio Conte, och det kommer definitivt blåsa kring honom när det går emot, men har smart nog bara byggt vidare på föregångarens högenergiska 3-5-2 och Juventus har inlett ligan på samma övertygande sätt som de två senaste säsongerna. Även om laget hade vissa problem med ett defensivt noggrant Malmö FF i en frustrerande halvlek i Champions League i veckan.
Bundesliga: Hamburger SV–Bayern München (Eurosport 2 kl 15:30)
Alla ligor har sina krisande giganter. Premier League har Manchester United, Serie A har de senaste åren haft Milanolagen, La Liga har Valencia, Allsvenskan har Helsingborg. Och så vidare.
För Bundesliga har krislaget framför alla andra de senaste åren hetat Hamburger Sport-Verein. En forna storklubb som de senaste åren har felinvesterat, plockat in en tveksam sportslig ledning och sparkat tränare. Utan att det gett några som helst resultat. Det ser inte på något sätt ut att bli enklare nu. Säsongen 14/15 har inletts med två förluster (bland annat förnedrande 0–3 mot nykomlingen Paderborn) och en oavgjord match. Nu väntar alltså Bayern München. Kul läge.
La Liga: Deportiva La Coruña–Real Madrid (C More Fotboll kl 16)
Ibland handlar ett transferfönster lika mycket om inte mer om vad man släpper i väg som vad man, med pompa och ståt, köper in. Real Madrid slängde ut dyra pengar på ännu en offensiv galáctico i form av James Rodriguez och en rejäl fantasilön till fina spelgeniet Toni Kroos, men skickade också i väg den bolltryggaste defensiva mittfältaren man kan ha – världens vackraste Xabi Alonso – och förra årets kanske bästa spelare i Angel di Maria.
Det kan nog bli bra till slut ändå – det är ju inga dussinspelare vi har att göra med – men två tunga ligaförluster i La Liga-upptakten skvallrar om att det kan ta tid. Frågan är om Real och Ancelotti har det? Med ett pånyttfött Barcelona och ett Diego Costa-löst och ombyggt, men faktiskt kanske ännu starkare, Atlético Madrid att tampas med har Real kanske inte råd med så många fler poängförluster i ligan med världens näst smalaste topp efter Bundesliga.
SHL: Växjö Lakers–Färjestads BK (C More Live 2 kl 18:30)
Färjestad är på sätt och vis den svenska ishockeyns svar på Milan. En storklubb som samtidigt vill vara en familjär småklubb. Och precis som i fallet med Milan är det lika mycket en belastning som en tillgång. Man vet vad man får om man ständigt rekryterar tränare och spelare med rutin från Karlstadslaget – klubbkänsla och kort anpassningsperiod – samtidigt känns det ibland som att Färjestad någon gång skulle kunna vinna på att ruska om alltihopa, rasera lite för att bygga nytt.