I över 50 år har den japanske konstnären Ushio Shinohara skapat gigantiska, färgglada skulpturer och målningar i en stil som befinner sig någonstans i gränsen mellan dada och naivism. Mest känd är han antagligen för sina så kallade boxningsmålningar, ett slags action painting-verk som han åstadkommer genom att ta på sig enorma boxningshandskar som han doppar i färg och sedan går loss med på monumentalt stora dukar. Sedan mitten av 1960-talet har Ushio mestadels varit verksam i New York, där han upplevt både framgångar och tuffa tider.
Noriko har alltid varit den som fått städa upp efter Ushio, den som fått hålla koll på hushållskassan, uppvaktat gallerister, uppfostrat deras son. Hon har varit hans marknadsförare, agent, kokerska, supporter. Hur har hon stått ut?
Vid 80 år fyllda är Ushio fortfarande i allra högsta grad aktiv som konstnär även om det för närvarande går lite knackigt. Och i över 40 års tid har hans fru Noriko stått vid hans sida, som ett ständigt stöd, i vått och torrt, utan att själv någonsin fått realisera sina egna kreativa drömmar. Men så på ålderns höst börjar plötsligt Norikos självbiografiska alster få uppmärksamhet, vilket skapar en ny dynamik i det långlivade äktenskapet.
Cutie and the Boxer, Zachary Heinzerlings tillbakadraget observerande dokumentär om konstnärsparet Ushio och Noriko, är lika mycket en film om konstens svåra villkor i största allmänhet som om den seglivade romantiska föreställningen om det manliga geniet, och kvinnan som tvingas existera i hans skugga.
Genom hela filmen jäser en frustration i mig över Ushios barnsliga, omogna beteende, hans oansvariga stil, hans alkoholism, hans narcissism. Noriko har alltid varit den som fått städa upp efter honom, den som fått hålla koll på hushållskassan, uppvaktat gallerister, uppfostrat deras son. Hon har varit hans marknadsförare, agent, kokerska, supporter. Hur har hon stått ut? Det är inte direkt så att Ushio återgäldar hennes slit med oändlig kärlek och uppmuntran.
Det finns därför något stillsamt triumfatoriskt över det faktum att Norikos blygsamma, självbiografiska konst för en gångs skull uppmärksammas och stjäl fokus från Ushios banala, bekräftelsetörstande blaffor till verk – de formligen skriker »Se mig!!« – men samtidigt känns det lite sorgligt. Vad hade inte Noriko kunnat uträtta om hon inte dragits med denna kvarnsten, denna patetiske pojkgubbe, under fyra decennier av sitt liv?