Två avsnitt in i Netflix originalproducerade serie BoJack Horseman var jag gruvligt besviken. En animerad komediserie med så många favoriter inblandade: Will Arnett, Aaron Paul, Amy Sedaris, Alison Brie, Patton Oswalt... Jag hade förväntat mig ett skruvat, rått, skämttätt smatterband à la Archer att låta mig översköljas av för en stunds avkoppling. Det här var något annat, som kändes segt, riktningslöst, tunt.
Ytterligare något avsnitt in kittlades ändå mitt intresse: det här är nog bokstavligen något annat? Och efter tolfte och sista delen blev jag sittande med tomstirrande blick och en långsamt växande känsla av att ha sett något omvälvande.
BoJack Horseman handlar om hästen med samma namn (spelad av Will Arnett), en avdankad skådespelare känd från sin egen extremt populära 1990-talssitcom: Horsin' Around. Han existerar i en värld där människor och djur (eller i alla fall förmänskligade versioner av djur) lever sida vid sida, ett faktum som används då och då för komisk effekt men egentligen inte har någon större betydelse. Han har bränt många broar, vältrar sig obekymrat i missbruk och ska nu försöka återuppliva karriären via memoarer som spökskrivaren Diane (Alison Brie) ska hjälpa honom att skriva. Allt kompliceras av hans agent och ex-flickvän Princess Carolyn (en katt, spelad av Amy Sedaris), den snyltande inneboende Todd (Aaron Paul) och BoJacks eget storhetsvansinne.
Efter den tolfte och sista delen blev jag sittande med tomstirrande blick och en långsamt växande känsla av att ha sett något omvälvande.
Ni förstår varifrån mina förväntningar på tokrolig absurdism kom, eller hur? Och visst finns den där. Men BoJack Horseman visade sig ha flera lager:
- För det första bygger den på ett långformstänk, till skillnad från många andra populära animerade komedier. Det som händer i ett avsnitt kan få konsekvenser sju avsnitt senare och är man inte uppmärksam på vissa skämtplanteringar går långt senare poänger en över huvudet.
- För det andra är huvudpersonen oväntat komplex. Vid en första anblick ter han sig enbart osympatisk: han är egoistisk, likgiltig, oförskämd. Känslomässigt frånkopplad från både sig själv och sin omgivning, oförmögen att förstå eller bry sig om de konsekvenser hans handlande får. En skitstövel, helt enkelt. Men efterhand börjar man ana en botten i hans agerande. Allt kommer ur isolering, känslolöshet, total avsaknad av mening och mål. Är det i själva verket ett porträtt av en klinisk depression vi ser?
- För det tredje är berättelsebågen relativt oförutsägbar. Utan att säga för mycket om slutet skulle jag kalla det otippat oförlöst och stillsamt på ett nästan... vackert sätt.
Detta är en serie om ensamhet, kändisskap och självförverkligande; om vardagens vedermödor och åldrandets hänsynslöshet. Med ett och annat knark-, sex- och 9/11-skämt inkluderat, förstås.