Se Zodiac på 
ikväll!
Första månaden fri! Ord. pris 79 kr/mån
Snart, snart (3 oktober) går David Finchers nya film upp på bio. Efter den inte helt nödvändiga Stieg Larsson-filmatiseringen The Girl with the Dragon Tattoo – även om det var bisarrt roligt att se Daniel Craig knalla runt på Söder och prata brittisk-svengelska – är det dags för mästaren att ta sig an ännu en bestseller: denna gång Gillian Flynns omåttligt hyllade deckare Gone Girl, med Ben Affleck och Rosamund Pike. Flynn har bara skrivit tre romaner men är hot shit, hennes debut Sharp Objects ska bli tv och uppföljaren Dark Places kommer på bio i november, med Charlize Theron i huvudrollen.
Jag har läst Sharp Objects, om en strulig och halvalkad journalist med avancerat självskadebeteende som reser tillbaka till sin hemort i Missouri för att nysta i ett otäckt mord och konfronteras med mörka och farliga familjehemligheter. Den är sagolikt bra, så kombinationen Fincher och Flynn känns enormt lovande. Snart får vi se hur det blev.
Tills dess tycker jag vi peppar med Finchers hittills bästa film, mästerverket Zodiac från 2007. En seriemördarfilm med 10 procent mord och 90 procent polisongbärande män som pratar, grälar, funderar, idisslar, bollar teorier, dricker kaffe – hur kan man inte älska det? Den tål att ses om, och till dig som inte sett den kan jag bara säga grattis.
Det är sommaren 1969 och en mördare härjar i Kalifornien. Ett brev med ett mystiskt chiffer landar hos redaktionen för San Francisco Chronicle. Den ärrade, sardoniske och hårt krökande reportern Paul Avery (Robert Downey Jr) blir satt på fallet, men kollegan Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) som är politisk skämttecknare anställd på heltid (det här var som sagt ett tag sedan), blir besatt av fallet, lyckas avkoda chiffret och tjatar sig in i spaningsgruppen. Sen följer en lång och snårig jakt på den bestialiske mördaren.
Filmen bygger på den bok Graysmith senare skrev om fallet, och det finns inte en död minut nånstans. Precis som klassikern Alla presidentens män, en annan journalistromantisk favoritfilm, lyckas Fincher och hans manusförfattare James Vanderbilt hålla spänningen uppe exakt hela tiden, trots att rätt lite händer mer än att män med sjuttiotalsfrisyrer resonerar med varann vid orange-färgade skrivbord. Istället frossar man i telefonsamtal, arkivbläddring och redaktionsmöten, handskrivna kodbrev så frasiga att man nästan känner papperet mellan fingrarna – allt vackert fotat av Harris Savides (Gus Van Sants favorit-DP som trist nog gick bort häromåret). Och när väl Zodiakmördaren dyker upp är det nästan plågsamt ruggigt.
Rollbesättningen är makalös ner i minsta biroll och samtliga är lysande. Att Mark Ruffalo (som polis) och Downey Jr skulle vara tokbra är närmast givet, största överraskningen för mig (som aldrig följde Cityakuten) är Anthony Edwards, de små gesternas man, som har ett trivsamt buddy-tugg tillsammans med Ruffalo, en sparring som är en njutning i varenda scen.
Sen är det förstås kul för en bibliotekarie att Fincher, precis som i Seven, låter biblioteket spela en liten men viktig roll i detektivarbetet. Det finns inte någon motsvarande episk Library of Congress-åkning som i Alla presidentens män, men varje gång den geekige Graysmith pratar om att »åka till bibblan« eller med kinder rosiga av upphetsning plockar fram sina tummade kodböcker (och direkt blir brutalt tråkad av en djupt sarkastisk och briljant Robert Downey Jr) blir det väldigt varmt i mitt bibliotekariehjärta.