Den 21 januari 2009 började en ung kvinna bete sig märkligt på Liljeholmsbron i södra Stockholm. Böjde sig över räcket, spottade, irrade omkring och klädde av sig. Kvinnan fick snart hjälp av förbipasserande som larmade polisen. När de civila poliserna anlände krävdes det åtta man att lyfta in kvinnan i en bil eftersom hon motsatte sig hjälp. Efter en natt på psykiatriska akutmottagningen på S:t Görans sjukhus, fastspänd på en brits, berättade kvinnan för en läkare att psykosen var fejk, spelad, del av ett konstprojekt.
Kvinnan – dåvarande Konstfackstudenten Anna Odell – blev utskälld för att hon tagit dyrbar tid i anspråk på den överbelastade avdelningen och kastades ut. Där kunde berättelsen ha tagit slut. I stället fick Aftonbladet ett anonymt tips om det inträffade, och inom ett par dygn var en mediacirkus utan dess like igång. Kvällstidningens etta blev den första av över tusen artiklar som skulle skrivas om händelsen det året.
Programmet fördjupar inte debatten vi redan haft. Redan första gången framgick det att överläkare Eberhard var korkad bortom ord och därför den perfekta mottagaren för bollen Odell kastat upp.
Det är alltså inte för mycket sagt att verket Okänd, kvinna 2009-349701, av vilket den iscensatta psykosen filmad från ett fönster intill bron är en del, hör till ett av de mer uppmärksammade och omstridda svenska konstverken i modern tid. Att episoden inleder SVT:s nya programserie Skandal! – om kulturbråken som skakade Sverige är således inte förvånande.
Dessvärre är jag heller inte det minsta förvånad av resultatet som uppstår när SVT tar sig an omständigheterna kring detta kulturbråk. I den bästa av världar kan man prata om konst som väcker uppmärksamhet utifrån fler perspektiv. Det första kan sägas var social, eller samhälleligt: varför blev folk arga och vad fick det för konsekvenser. Vad var Våroffer i Berlin 1913, och vad hände i populärkulturen efter Bob Dylans framträdande i Manchester 1966? Vilka institutionella mekanismer petar en händelse och ett verk i?
Detta »samhälleliga« gör Skandal! bra, om än helt väntat. Stora delar av redaktionen är knutna till Kulturnyheterna och halvtimmen skulle lätt kunna passera för ett extrainsatt långprogram därifrån. De estetiska inklippsvinjetterna (med undantag för en hemskt tacky inledning) med långsamma åkningar kommer alla som sett Kobra känna igen. Det blir liksom en hel del bilder på Liljeholmsbron i räckeshöjd under de 30 minuterna. (Disclaimer: fotografen är en god vän till mig.)
Till tonerna av mörk pulserande musik gör Odell återbesök på platsen (förstås). »Jag stod här.« »Nej här.« »Kanske där.« Med utgångspunkt i en rekonstruktion av händelsen får vi höra en mängd olika röster: En före detta mentalskötare som var i tjänst den natten, en läkare, ett vittne från bron och Aftonbladet-journalisten som skrev den första texten. Dessutom i sammanhanget tydligen oundvikliga idiotsamtal till Ring P1 och klipp från Debatt. Resultatet är det önskade: ingen kan undgå att fatta att det här var stort.
Men när alla har fått sina ljudbitar ser man dock vilken dramaturgi det främst ska handla om: i ena ringhörnan Anna Odell och i den andra S:t Görans överläkare David Eberhard, Odells största kritiker från allra första dagen. Klippen går i ping-pong mellan Odell och Eberhard utifrån frågeställningar som »Vem läckte?« (alltså till pressen, inför den första artikeln).
Det är sådär lagom sökt och irriterande men ger ändå utrymme för en bra genomgång av de sociala perspektiven. Däremot är jag inte så hemskt säker på att programmet kommer djupare inunder debatten som pågick när det skedde (vilket påstås vara en av ambitionerna). Redan då framgick det nämligen snabbt – långt innan Okänd, kvinna 2009-349701 visades på Konstfacks vårutställning – att överläkare Eberhard var korkad bortom ord, och att han därför var den helt perfekta mottagaren för bollen Odell kastat upp.
Detta förtydligas, spetsas fram i Skandal!. När Eberhard – som i en facktidning gick ut och sa att han gärna skulle spruta Odell full med Haldol, för »det skulle bli en fin installation«, och ändå inte tycks fatta ett jota om vilka frågor om makt och patienträtt under tvångsvård som Odell försökte väcka – i dag sitter och säger saker som »jag skapade Anna Odell« blir man ju lätt illamående.
Men det förstärker bara Odells poäng. Hon fick tag i bästa möjliga famn för att spökbollen skulle få effekt: en maktfullkomlig sådan utan förmåga till självkritik.
Gott så. Debatt om debatt. Debatt om samhällskonsekvenser. Debatt där alla sidor får göra sig hörda med public service berömda objektivitet intakt.
Men. Vänta ett tag. Är det inte något som saknas? Vad handlade egentligen programmet om? Handlade det inte om ett konstverk som skapade all denna uppmärksamhet? Vad hände egentligen med Okänd, kvinna 2009-349701 i Skandal!? Jag backar bandet. Inslagen är förvisso frekventa. Jag vet inte hur många gånger man får se de gryniga klippen från bron eller Odell i tvångsremmar. Höra ljudupptag från en dold bandare på psykakuten.
Men det är krydda. Inte konst. När det väl kommer till verket på sin plats på Konstfack, så är det mycket snabbt avklarat. Berättarrösten säger »det visade sig vara ett noga förberett verk« och så ser vi ett snabbt klipp där Odell samtalar med psykolog och advokat om eventuella konsekvenser. Verket blir bara ett fragment, en skärva. Låt mig formulera saken som en fråga: Hur många här har sett Okänd, kvinna 2009-349701? Handuppräckning. Tänkte väl det.
Jag vet inte var jag ska börja i min frustration över den konstsyn som finns på SVT, men det här är en logisk konsekvens av att public service-tv har tappat det andra benet av perspektivet i sin kulturbevakning. Nämligen själva konstverket och konstdisciplinen. Skulle SVT i dag göra ett program om Våroffer är balett sannolikt det sista vi skulle lära oss något om. Och Bob Dylans svek skulle avhandlas genom att redaktionen jagade »Judas«-häcklaren på ett äldreboende i någon Manchester-förort.
För när program om kultur (vid sidan av Kobra) väl ska göras så är det så mycket fokus på allt annat än konsten att man häpnar. Public service-tv har i dag bara kvalificerad specialbevakning av ett enda fält, litteratur i Babel. Konsekvensen av detta har blivit en negativ rundgång: för varje dag som går utan initierad bevakning och kritik, underskattar man publikens möjlighet att förstå en eventuell sådan lite mer.
Jag vet inte om det beror på att man överskattar sig själva (»hjälp vi bevakar inte film sen så många år att folket nu inte fattar något av film«) eller att man själva främjas från vissa uttryck på grund av att man inte behandlar dem. Så undras det varför inga partier har en konst- eller kulturpolitik av rang? Varför ska någon bry sig om ingen sätter agendan?
Odell arbetar primärt med filmmediet, och det är därför jag låter frågan sväva ut lite här. Just eftersom det inte finns en enda specifik diskussion av vare sig konstkännare eller filmkritiker i Skandal!. Inte ett pratminus om vad det eventuellt kunde ha betytt för kulturfältet. Odell gjorde trots allt en enormt uppmärksammad film ett par år senare med liknande processer i bakomarbetet.
För naturligtvis är Odells process en del av verket på sitt sätt. Om inte annat har den blivit det på grund av reaktionerna, de som Skandal! handlar om. Men det betyder inte att verket ska kastas överbord. Eller för den delen diskussionen om Konstfack (och andra konstskolor). Det faktum att skolan drog upp märkliga etiska riktlinjer efter denna och andra händelser – tvådde sina händer i stället för att supertydligt stötta elever som på svåra vis undersöker institutioner och makt – kunde man gott prata mer om i ett program om ett verk som på egen hand ledde till navigationsskiftet. Nu blir det ett minus i munnen på Carl Johan De Geer.
Jag skrev om Okänd, kvinna 2009-349701 när det begav sig. Jag vet ännu inte var jag står i fråga om handlingarna bakom. Det är ju det som är spännande med möjligheten att både se verket och höra allt som hände. Det är bra att konfronteras med den vardag som finns på till exempel en psykakut, ur det mest utsatta perspektiv som finns. Det är tragiskt om det leder till att man tror mindre på patienter – och jag har inte svårt att förstå delar av det resonemang som Eberhard har lagt fram. Men å andra sidan så var en av Odells poänger att det fanns en grundläggande misstro, att makten var så absolut att den blev problematisk. Det var därför så suveränt att hennes handling fick ur Eberhard Haldol-citatet. Det här är en del av verket eftersom det också lockar oss i en fälla: tryggheten när jag såg Odells alla föreberedelser sa mig att just dessa friskförklarade henne. Men tänkte jag ett varv till, så fick jag fråga mig varför jag såg dokumenterandet bakom en konstprocess som ett friskhetsintyg? Eller varför jag ens behövde det?
Nu hamnar dessa viktiga frågor om makt, sanning, lögn och trovärdighet i munnen på en ny maktfaktor – konstnären Anna Odell – i stället för i betraktarens blick. Just eftersom så väldigt få av er, se handuppräckningen ovan, helt enkelt har kunnat se Okänd, kvinna 2009-349701.
Så man kan ju grunna lite på varför inte SVT – kanske i alla sina Plays och Flows – kunde ha lagt upp en filmversion av Okänd, kvinna 2009-349701? Svenska folket är intresserade av film och konst. De vill inte bara höra talas om den, om bråken, priserna och publiksiffrorna som i allt högre utsträckning tycks sätta upp riktlinjerna för de sista ryckande dödskrampsyttringarna i vår kulturpolitik (»Så länge det är mätbart har det ett syfte och kan göras«).
Människor vill ta del av konsten. Sluta underskatta dem. Tänk inte »de kommer tycka att det är lååångsamt och tråååkigt«, tänk i stället: »Oavsett tittarsiffror är det vårt uppdrag att ge människor chansen att utsättas för det som de annars inte möter, det som kan tyckas vara låångsamt och tråååkigt.«
Tänk också så här: Vem ska annars göra det? Och för att förlänga den tanken lite – varför behövs ens public service om ni inte gör det?
Skandal! – om kulturbråken som skakade Sverige har premiär i SVT1 i kväll kl 21.